Hédi Fried har gått ur tiden, men hennes erfarenheter av förtryck och förintelse går inte ur tiden och budskapet hon intill döden envist förmedlade får inte tystna. Nu är det inte många kvar som kan personliga berättelser om hur det var. Som faktiskt var där, på tågperrongen i Auschwitz och selekterades. Några att dö direkt, några att dö långsamt efter att de sista krafterna ur en människa pressats ut i slavarbete och kamp för överlevnad. Hédi skildes från sina föräldrar Ignatz och Frida där och då. Systern Livia och Hédi själv fick leva vidare och blev sommaren 1945 räddade till Sverige via Röda korsets vita bussar.
Sedan dess har hon idogt och utan rädsla arbetat för att stötta överlevande som hon själv, berätta och varna omvärlden för att det här med demokrati inte är en självklarhet och att främlingsfientlighet växer fram, också med demokratiska metoder som i Nazityskland, och att det aldrig kan ges någon tillåtelse att kompromissa om människovärdet.
Hédi och alla som föll offer för förintelsens fasor vet in på bara skinnet hur det blir när människors existens blir politik. Att en viss folkgrupp skulle ha sämre rättigheter just för att de tillhör en viss folkgrupp låter ju helt barbariskt. Men de som skulle vara medmänniskor blundade eller vände bort ansiktet. Hédi berättar om allt detta. Nazisterna hade ordnat det för sig. Den nazityska regimen utövade tidigt påtryckningar mot Sverige, som var ett land som i början faktiskt höjde varningens fingrar. Men regeringen föll till föga. En ny paragraf infördes 1941 i tryckfrihetsförordningen som innebar att det det blev straffbart att uttala kritik mot andra länder. Tidningar konfiskerades vid ungefär 300 tillfällen utan rättegång, och detta är ju också anledningen till att många organisationer, inklusive kyrkor, teg still om det som faktiskt många visste men inte vågade tala högt om. Det som var överordnat allt tal om människovärde och ren anständighet var att Sveriges relation med Tyskland inte fick skadas.
När vi nu hör talas om olika överenskommelser om att tala väl om varandras ledare får vi inte glömma bort det här perspektivet, eftersom berättigad kritik och varningar i Hédi Frieds andra sopas med i samma paragraf. Hédi Fried menade att det fortfarande finns många som inte vill se ett auktoritärt samhälle, men svenska regeringens inställning till neutralitetens nödvändigheter under andra världskriget påminner oss om hur enkelt det är att ändra uppfattning i fråga om det som vi inte skulle glömma.
Varje andetag är en motståndshandling, sa Hédi Fried. Mörkret måste identifieras och vi måste fylla på med medmänsklighet. Det finns ljusglimtar. I dagarna har vi 600 unga människor som stämmer svenska staten för att den inte gör vad som krävs för att hejda klimatutsläpp och global uppvärmning. Protesterna i Iran fortsätter, och hur det nu än är med fotbolls-VM i en auktoritär stat, så har fler fått upp ögonen för hur det är att vara kvinna eller migrantarbetare i Qatar. Vi kan i alla fall inte säga att vi inte visste.
