När jag häromveckan tog en liten promenad runt torget på väg till ett hembesök, mötte jag en dam som med stolthet i blicken spatserade gatan fram. I korgen på hennes rullator, bredvid handväskan, låg en härlig bukett röda tulpaner. Vi nickade åt varandra, så där som man gör på en liten ort, och jag blev alldeles glad och varm inombords, trots att möten med damer på stan inte är någon unik företeelse. Men det var precis som att denna dam just denna dag utan att hon själv visste om det kom att bli frontfiguren i en färgsprakande motståndsrörelse mot allt dimmigt och tungt i världen. Med rak rygg, klart fokus, välpumpade rullatordäck och med en tulpanbukett som vapen kan nog nästan vilken surmulen tråkmåns som helst besegras!
Skrivarkollegan Flemming filosoferade för ett tag sen i sin fredagsspalt om personer han sett i busskurer och spånade fritt om deras livsvillkor, och inspirerad av hans fantasi började också mina tankar fara iväg. Vem var hon egentligen, denna stolta dam? Jag tänker mig att hon är född på 30-talet. Hon har ätit sig mätt på barkbröd och firat krigsslutet -45 med konserverade päronhalvor. Hon fick säkert utbilda sig, gifta sig och starta en yrkeskarriär samtidigt som hon uppfostrade fyra barn och ett flertal labradorer. Kanske var hennes man militär och inspirerade henne till den rakryggade framtoningen? Kanske blev hon ensam för några år sen, fick besvär med balansen, sålde huset med den stora trädgården och köpte sig en bostadsrätt, nära till allt, framför allt till den lilla butiken där hon köper säsongens första tulpaner?
Det är så pass varmt fortfarande att jag kan sätta mig en stund på en bänk vid torget. Tankarna flyger vidare och jag ser fler seniorer med rullatorer. Minnet fastnar vid Aina Lucia Wifalk. Den som känner sin funktionsrättshistoria vet mycket väl vem hon är. Aina föddes 1928 i Lund och började studera till sjuksköterska. 21 år gammal fick hon polio och ändrade inriktning till kurator. Hon startade flera handikappföreningar och landade så småningom som handikappkurator vid Västerås kommun. Efter att hon tagit sig fram i tjugo år med käpp var hennes axlar alldeles utslitna och vid ett besök på biblioteket fick hon en idé när hon såg vagnen som bibliotekarien lade upp böcker på. Uppfinningen rullator var född och Aina som redan hade uppfunnit ett annat redskap för rehabilitering visste hur hon skulle gå till väga. Resten är, som man säger, historia och tusentals rullatorer har tillverkats sedan dess. Aina själv tog inte patent på sin uppfinning utan lät intäkterna från den första försäljningen gå till Nordiska kyrkoförsamlingen på Costa del Sol, det som numera är en församling inom Svenska kyrkan i utlandet. Liksom många andra nordbor med värk tyckte Aina att det var välgörande att komma ner till värmen ett tag.
Aina Wifalk avled i cancer endast 55 år gammal, men har genom sin uppfinning lyst upp världen för många rörelsehindrade, och så hade hon också Lucia som andranamn. Tack vare Aina kan damen med tulpanerna komma ut på promenad, och jag blir alldeles varm vid tanken på hur fint det säkert fortfarande är på hennes köksbord där hon arrangerat blommorna i sin allra vackraste vas.
