Det ligger ett fint vykort i min brevlåda. Jag känner igen den vackra och snirkliga handstilen som tillsammans med signaturen ger vid handen att avsändaren är en kvinna, ungefär tjugofem år äldre än jag. Hon har skrivit förut och jag tänker mig att hon suttit med SLA och kanske nickat lite igenkännande när hon läst min text, med omsorg valt ut ett passande vykort och frimärke, satt sig vid köksbordet med en kopp kaffe, skrivit klart och sedan tagit på sig kappa, lagt kortet i handväskan och sen gett sig ut bland färgglada höstlöv med riktning mot närmsta gul brevlåda.
Det här handlar inte bara om mig och min medsyster där ute någonstans i staden. Jag blir alltid väldigt glad av respons på mitt tänkande och skrivande, men när jag tar kortet i min hand och låter värmen sprida sig i kroppen där jag står i trappuppgången, ger jag rymd åt tanken att det här är en välgärning riktad till Skövdes, Skaraborgs och kanske hela världens kvinnor. Att uppmuntra en kvinna är i förlängningen att uppmuntra alla kvinnor.
Just det där sista poängerar Mona Sahlin i boken om De första, kvinnorna som spräckte glastaket. Monica Green och Anna Nyberg har samlat ihop intervjuer med tjugotvå kvinnor som inom sina områden var de första. Författarna gör inga analyser, utan intervjuerna får stå för sig själva och lämnar tanken fri åt läsaren. Jag läser rad för rad, stryker under särskilt meningsfulla passager och studerar deras porträttbilder. Bokens nästan två hundra sidor rymmer så mycket styrka, så mycket kompetens och utveckling, men det finns också plats för sorgen, smärtan och frustrationen. Sorgen över att ha fått lämna ett uppdrag för tidigt, eller att rent ut ha blivit utknuffad och utstött.
Jag läser ut boken och inser att mycket av det här har hänt på 2000-talet. Och då har vi inte ens berört ämnet Metoo. Jämställdhet är något som måste erövras i varje generation, konstaterar jag med min kollega när vi läser Försäkringskassans officiella statistik om föräldraförsäkringen 2021. Pandemin, som för den som hade möjlighet och var nöjd med det, innebar en tillfällig lättnad stressmässigt, är nu ett minne blott och det är fullt ös igen. På facebook läser jag att ytterligare en kollega tar timeout på grund av utmattning.
Jag behöver en liter mjölk, tar på mig skor och jacka och går upp till affären. Trötta föräldrar med trötta nyhämtade barn i kundvagnarna tittar hålögt längs hyllor och diskar. Det är lätt hänt att någon tappar humöret. Och ve det lilla barn som inte kan motstå att uttrycka sin längtan efter den vid kassan strategiskt utplacerade chokladkakan. Vänta tills du är myndig, viskar jag inom mig till min vilt skrikande, bensparkande medsyster, då får du själv ta ansvar för dina överlevnadsstrategier.
Mamman ser ut att få bryt när som helst och när jag erbjuder henne att gå före mig i kön ler hon ansträngt och tackar mig. Ingen orsak, säger jag. Och tänker, att släppa fram en stressad småbarnsmamma i kön faller inom ramen för betydelsefull vardagsfeministisk aktion. Jag är ju cirka tjugofem år äldre än henne och kan gott kosta på henne både tid och uppmuntran.
