Så sätter jag mig ytterligare en stund i min bästa läs- och skrivfåtölj med kaffekoppen på bordet och datorn i knät. Det är den 24 oktober 2022 och FN-dagen. Utanför fönstret singlar de färgglada höstlöven långsamt ner, folk rastar sina hundar med raska steg och nästan hopsjunket, som om det skulle gå att skydda sig mot den annalkande kylan genom att krypa ihop och värna den lilla värme som kan finnas där innanför jackan. En fastighetsskötare går runt med en susande lövblås, blåser undan löven till någon annanstans i ett slags evigt kretslopp.
Den 24 oktober 1945 var en onsdag. Mitt i veckan, mitt i lättnaden över att det nazistiska Tyskland skrivit på kapitulationen, mitt i längtan efter en värld utan krig och konflikter. Mitt i sorgen, smärtan och vreden över vad mänskligheten hade kunnat åstadkomma i form av grymhet och vansinne. Men också mitt i motståndet, medmänskligheten och motvikten.
Och minnet! Runtom i Europa pågår ett konstprojekt initierat av den tyske konstnären Gunther Demnig. Snubbelstenarna är mässingspläterade gatstenar med inskription som identifierar en person som föll offer för Förintelsen: det kan vara en jude, en rom, en homosexuell, en politisk motståndare eller någon annan misshaglig person (med bristande vandel) som förintades eller fördrevs av nazisterna 1933-1945.
Det finns tre Snubbelstenar i Malmö, installerade i augusti för att hedra Schulim Bürger, Walter Gerson och Siegfried Gutmann, tre judiska män som alla anlände till Malmö, och som kort tid efter ankomst avvisades och därefter mördades i nazisternas förintelseläger.
Det var det här vi aldrig fick glömma, och det förebyggande arbetet formulerades i FN-stadgan som trädde i kraft onsdagen den 24 oktober 1945. Men en sak är fina formuleringar, en annan att verkställa. Ett hjärta kan bara förändras inifrån och åsikter kan inte tvingas fram.
Den 24 oktober 1982 var en söndag och jag gick på lågstadiet. I skolan jobbade vi flera dagar varje år med FN. I byarna där vi bodde fanns inga invandrare, så vi fick nästan åka in till Borås för att se en person med annan hudfärg. Vi fick klä ut oss för att göra det hela tydligare. Jag brukade klä ut mig till en representant för folkgrupperna inuiter, men på den tiden lärde vi oss ett ord som många av oss numera inte använder. Vi fick lära oss att vara tacksamma för att bo i landet Sverige där vi inte haft krig sen jättelänge. Precis som att vi svenskar inte påverkats eller påverkat något under något av de båda världskriget som våra far- och morföräldrar fortfarande pratade om som vore det igår. Att Sverige avvisade flyktingar med returadress koncentrationsläger var det ingen som berättade för oss på lågstadiet. Däremot skulle vi vara stolta över Raoul Wallenberg och Röda korsets vita bussar.
Tage Danielsson höll tal 24 oktober 1982 och påminde om att freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den. Människor är inte höstlöv som kan blåsas bort, krattas upp, malas ner, köras bort. Folk flyr inte för skojs skull, utan för att försöka rädda sina liv. Det är en grundförutsättning som vi inte får glömma bort och vi måste värna den lilla värme som finns i vårt land.
