Tid och åldrar är märkliga fenomen och under födelsedagens sista skälvande timmar gav jag mig lite tid att fundera på just detta. Jag närmar mig ju sakta den milstolpe som innebär att jag vandrat ett halvt sekel på jorden och kan börja hänvisa till den lite luddiga formuleringen “med ålderns rätt” när tillfälle ges.
Ingen åldersnoja, dock. Jag måste säga att jag trivs med min ålder. Det är skönt att inte vara tjugofem år längre och tro mig förstå allting. Att allt inte är så enkelt som vid ett första påseende är en förståelse som växer fram och mognar. Ett yrke där mötet med människor i olika livssituationer ständigt skänker möjlighet och nödvändighet till omprövningar hjälper nog till i den processen. Med fog kan jag säga att alla människor har sitt. Under den mest glamorösa yta kan ett torftigt inre tära på livskänslan, men livet drabbar oss olika hårt beroende på vilka förutsättningar vi har.
Häromveckan var det en person som uttryckte sin önskan efter en yngre kollega i organisationen. Jag höll med, och konstaterade att det faktiskt är jag som är den yngsta kollegan i just den personalkategorin i organisationen. Det brukar ju alltid framhållas hur viktigt det är med olika kompetenser i ett arbetslag och där är ålder en viktig faktor. De äldre i tjänst har viktiga perspektiv på arbetet, men vi måste också våga se verkligheten utifrån de yngres blick: de något snabbare processerna med stöd i vad de nuförtiden lär sig på utbildningarna. I en verksamhet styrd av såväl tradition och regelverk uttolkat av emellanåt fritänkande styrelseledamöter blir det naturligtvis en utmaning, men en dynamisk sådan i mellanrummet och spänningsfältet mellan “såhär har vi alltid gjort” och “så här skulle vi kunna göra”.
Jag trivs med min ålder. Jag inser att jag i en del sammanhang anses vara för gammal för att vara intressant, men på andra områden efterfrågas jag därför att jag har kunskap och erfarenhet. Rent biologiskt händer det saker. På barnmorskemottagningen börjar dom prata om klimakteriet. Jag ger noga akt på mitt humör: är eventuella irritationer relevanta eller är affektionen närmast hormonellt betingad? Behovet av läsglasögon löste min optiker genom progressiva linser, vilket gör att jag visserligen kan läsa ur psalmboken i skumt belysta kyrkor, men på tjugo meters avstånd ser jag inte skillnad mellan en talgoxe och blåmes. Än så länge kan jag dock höra dem, men ett rum fyllt av folk som stimmar börjar bli besvärligt.
En annan erfarenhet jag gör är att tiden verkar gå så mycket fortare nu än förut. Som barn var ett sommarlov en oändlig rymd av tid, men numera hinner man ju knappt få upp sommargardinerna innan det är dags att byta till höstvarianten. En vecka är som en dag numera, och jag påminner mig om hur viktigt det är att stanna upp och ta vara på ögonblicken. Det är fullt möjligt att skapa lite tid nedanför en vacker lönn som i sin gulrödgröna höstskrud sätter färg på den blekaste av själar. Det är nödvändigt att skapa tid med en kopp kaffe och ta vara på solens sista värmande halvtimme i vindskyddat söderläge. Det är sånt där jag gör numera, med ålderns rätt.
