Mitt bland rosor och klorofylla, i livets tuktade trädgårdsmylla, vi sticker opp med ett rufsigt hopp som ogräsblasterna! Vi är förmodligen de sista entusiasterna, gnolar Povel Ramel i revymusikalen från 1968 och jag stämmer in i kören medan jag läser och hör om de senaste turerna några av våra svenska kommuner. De sista entusiasterna, det måste väl ändå vara våra politiker ändå? Under en hel mandatperiod har de läst viktiga papper, sammanträtt, pratat, förhandlat, uttalat sig, funderat, läst fler viktiga papper, svarat på arga insändare, läst fler viktiga papper och haft ett möte till.
Sen är det valrörelse. Komma på vad väljarna säkert vill, stämma av känslomässigt och intellektuellt med vad de själva säkert vill, sondera så att motståndarsidan inte vill vad de vill, positionera sig både externt och externt, komma på valbar plats. Skyltar spikas ihop, de trogna samlas på gator och torg och peppar varandra likt väckelsemöten, nu kör vi, och alla tycker att just den egna partiledaren är den bästa och levererar på topp i alla sammanhang. Vallöften flyger i luften likt heliumballonger och bara väntar på att få spricka när en budget väl ska läggas och stämma överens med andra viktiga papper, så som lagstiftning, konventioner, kollektivavtal, fri företagsamhet, demokratiska principer och allmänt vett och sans.
Men de sista entusiasterna ger sig inte så lätt. När valresultatet kommer är det ingen som är besviken på sina egna insatser i relation till valmanskåren. Alla har vunnit, kämpat och står fast vid sina ideal. Sen, mina vänner, påbörjas förhandlingarna. De låser in sig, pratar inte med media på flera dagar, men det spekuleras. Kaffebröd köps in. Jag har mina egna Aktuellt-Mats Knutson omkring mig och jag frågar dem vad som pågår. Det handlar om personkemi, säger någon, och någon annan förklarar innerligt det politiska spelet och att det bortom alla ideal och all entusiasm också måste finnas folk som vet hur en kommun styrs. Kommunallagens tretton kapitel finns nämligen inte på twitter eller på glada plakat.
Plötsligt kommer några in i värmen, andra ställs utanför och vi i valmanskåren står där med förvånade miner men kommunen måste ju styras. Det som sas före valet behöver inte gälla efter valet, och den som inte får vara med här kan vara med där. Ingen är besviken. Men jag tänker att det väl måste göra ont att förhandla bort alla drömmar om en rimligare jord? Den bottenlösa sorgen och besvikelsen måtte väl finnas någonstans, men i det här samhällskontraktets tuktade trädgårdsmylla är det fult att skylta med känslorna runt att inte ha nått ända fram. De sista entusiasterna skriver alltid nya plakat, för det bor en solkatt i varje skärva och det finns alltid fler stolar att fylla, bara någon annanstans, det finns röster ännu att värva, och varför inte bilda ett nytt parti? Povel Ramel får avsluta med alla oss som med rufsigt hopp fortfarande tror på sångerna: låt inte oss förbli dom sista entusiasterna!
