Vem gillar inte Göta kanal? Sveriges blåa band, ett forna handelspolitiskt initiativ som blev en viktig farled för gods, och numera ett ljuvligt och mytomspunnet turistmål. I spåren av högtidlighållandet av kanalens 200 år planerar vi en berättarkväll om Göta kanal och för hembygdsfolk och andra boende runt kanalen är det inte svårt att få igång ett samtal. Många har full koll på statusen hos Diana, Juno, Bellevue och de andra fartygen. Det finns många sätt att uppskatta kanalen. Färdas med båt, cykla eller gå bredvid, eller som Ulla och Kennet i Jonsboda skrivit på en lapp på den sittgrupp de ställt utanför sitt hus vid kanalen: Sitt gärna ner en stund!
Jag sitter gärna ner en stund. Många av dagens lyxiga båtar går mig ointresserat förbi, men jag funderar över hur kanalen kom till och hur arbetarna fick slita. Tage Danielssons dikt om de händer som grävde på Göta kanal bär strofer som stämmer till eftertanke: “Det var valkiga, seniga, beniga labbar, på valkiga, seniga, beniga grabbar. Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna. De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.
Men hur började det? Då som nu fattades beslut utifrån omgivande länders göranden och låtanden. År 1429 införde danskarna tull på fartyg som passerade Öresund och detta ledde ju naturligtvis till ett antal tvister. Biskop Hans Brask i Linköping (han med brasklappen) var en av dem som levde med idén om att kunna frakta gods med båt på tvärs genom landet. Up skal skaeres emellom Vaeter oc Vaener för foorelöön och köpmaens godz skyll!
Och nog blev det skära av. I början av 1800-talet tog en styrman i flottan, tillika dekorerad sjöofficer tag i saken. Med erfarenheter från Trollhätte kanal steg Baltzar von Platen upp till kungen och presenterade sin avhandling. Tillsammans med ingenjören Thomas Telford sattes arbetet med det riksgängneliga ärendet igång. Arbetare behövdes och rekvirerades från diverse olika regementen. De indelta soldaterna fick sällskap av ett antal ryssar i ett pionjärkompani, och här går åsikterna isär huruvida det fanns krigsfångar bland dessa eller om det uteslutande handlade om desertörer. Hur Sverige behandlat sina krigsfångar är ju ett kapitel i vår historia som inte är särskilt vackert. Åker du till Visingsö, missa inte ett besök på Rysskyrkogården där de som internerats under bedrövliga former på Visingsborgs slott fått sin sista vila.
En av ryssarna vid Göta kanal har lämnat ett fint spår i Halna kyrka. I inventarieboken är korpral Ivan Jakobloffs namn i tacksamt minne noterat och den ståtliga ljuskrona han vid den nya kyrkans invigning 1895 skänkte till kyrkan hänger vackert i koret.
Men Tage Danielssons ord klingar uppfordrande ändå: Ett liv som blev kantat av sorgen. Varför står ni inte som statyer på torgen, vackert huggna i marmor på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal.
