Idag är det dags för femman, säger hon nöjt och klappar sig på höger överarm. Så det blev blus i morse så de lätt kommer åt där borta på vården. Hon tar ett stort bett av äpplekakan och sköljer ner med kaffe och nöjd min.
Hon är en av de härliga nittioplussarna jag möter till vardags. Dessa som Anders Tegnell gav epitetet äldre-äldre, de som fick vara hemma under pandemin i väntan på vaccin och bättre tider. Nu har de kommit ut, och det med besked. Fulla av energi, marinerade i folkhemmets välfärdssystem och luthersk arbetsmoral drar dom ut på trottoarer och torg med rullatorer och gångstavar och intar pensionärsträffar och församlingshem med grundmurade erfarenheter av alla fundamentala frågor om livet i stort.
Nja, alla kommer ju inte ut. En del begränsas av fysiska och själsliga krämpor. Men många välkomnar oss som ännu inte har besvär av höfter eller nerver hem till deras köksbord. Oavsett var vi möts, så är det högtidsstunder att få dela livsberättelser och vardagsprat.
Damen som om en stund ska få sin femte vaccinspruta, den som gör att de överhuvudtaget kan komma ut och träffa folk, berättar om sitt kusinbarns nya jobb. Det är över hundratjugo personer som sitter och tittar in i varsin såndär teveapparat! Och de har kontakt med hela världen!
Nittioplussarna som kommer till församlingshemmet tar hand om varann när de ses. De har full koll på varandras olika krämpor, stöttar och pushar på så där lite lagom. De förhör sig och följer upp varandras svårläkta sår, blodtryck, tandhälsa och starroperationer. De signalerar direkt om någon inte hänger med på grund av dåligt batteri i hörapparaterna. När batterisäljaren på torget är tillstädes går budkavlen runt innan en modern kommunikationsstrateg hunnit få sin morgonlatte och är man med i Hörselfrämjandet kostar det bara 18 kronor att byta.
De stämmer av hur folk i bekantskapskretsen har det, berättar om kommande kalas och gäller det barnbarn och barnbarnsbarn skymtar en särskild stolthet. De reflekterar kring någon intressant artikel i Kvällsstunden och förhör sig om hur många det var på SPF senast. Någon visar upp sitt nya larmarmband och så är det dags för tretår. När de går hem har kyrkans personal lagt ner ett extra smörgåspaket i rullatorkorgen till den som behöver.
Jag sitter med och lyssnar och tar in. Här har jag inte mycket att komma med. Här finns hundratals års livserfarenhet av företagande, livsmedelsproduktion, relationer och samhällsbyggande. Hur ska vi klara krigsvintern? frågar jag och de ler milt mot mig.
Och så kommer det kollektiva minnet fram, hur det har varit under tidigare kriser. Människor som varit sparsamma hela sitt liv har inte vant sig vid extravaganser utan tar vara på allt. Därför sköts pelargonerna med exemplarisk precision och att findoppet ska vara hembakat är i princip kodifierat i den kommunala ordningsstadgan. De går upp tidigt på morgonen, äter på fasta tider och sköter sina plikter i föreningslivet så länge de mäktar med. Och jag tänker att det borde vara åldersgräns för att få bli minister. Minst 70 år bör man nog vara. Då har man förstått något av livet.
