Det är så roligt att göra utflykter på landsbygden. Som trädda på ett pärlband ligger de där, småskolorna, bygdegårdarna, missionshusen, handelsbodarna, alltför ofta övergivna eller överlåtna och sålda till privatpersoner. Numera en familj inflyttade, men det syns ändå på byggnadsstilen att här har traktens ungar samlats för att ingjutas all världens kunskap, och det där husets stora fönster i en separat del måste en gång varit skyltfönster.
Det byggs ju en del annat på landsbygden också. Likt invasiva svampar fylls landet av padelbanor och padelhallar, redan varslade om övertalighet och därmed meningslöshet. Här är det väl investeringsstödet för anläggningar för idrottsaktiviteter på landsbygden som visar sig, men trots allt är det ju marknaden som styr och konkurrensen är hård.
Det här med service på landsbygden är inte något som alltid varit givet. Det var inte ens bättre förr. Var och en fick reda sig själv i stor utsträckning, och den som inte hade tillräckligt av livets nödtorft fick vända sig till kyrkans fattigvård. Men de flesta levde i självhushållning, varor och tjänster bytte ägare och folk i byar och socknar förstod att det är bra att hjälpas åt.
Handel var något som skedde i städerna i enlighet med de medeltida stadsprivilegierna samt på särskilda handelsdagar. Men drömmen om att få starta en liten handelsbod, gärna med lokalt producerade varor fanns också hos folket på landsbygden. Det var dock länge förbjudet, undantaget knallarna i Sjuhäradsbygden i mina hemtrakter i södra Västergötland som gick från gård till gård med sina varor. År 1822 beslutade Kommerskollegium om möjligheten att hos landshövdingen söka tillstånd att öppna lanthandel. 1846 fick handelsbod öppnas om den var belägen minst tre mil från närmaste stad, och 1864 infördes allmän näringsfrihet. Nu exploderade utvecklingen och år 1870 fanns 4300 lantliga handelsbodar i Sverige.
Lanthandeln hade flera funktioner. Varor som tillhörde livets nödtorft samsades med sådant som mer räknades som lyxkonsumtion. Handlaren expedierade och plockade fram varorna över disk, vägde upp och mätte. Under tiden gavs möjlighet för kunderna att utbyta information och skvaller om ditt och datt medan de kunde njuta av dofterna av fisk, kaffe och kryddor. En god handlare hade god koll på sina kunder, stoppade till fattiga barn en extra korvbit och kunde rättvist styra krediter och inköp av bybornas egna produkter. Om det handlade om social kontroll eller socialt skyddsnät får jag låta vara osagt.
Hur det gick sedan vet vi ju. Snabbköpen, postorderförsäljning (att “skriva efter saker”), storskaligheten och utflyttningen från landsbygden förändrade situationen för handelsbodarna. När vi idag pratar om närproducerat, hållbarhet och självhushållning är det något som är självklart på landsbygden, och idag har fenomen som loppisar och gårdsbutiker gjort att stadsbor emellanåt lämnar städernas koncept för så kallade loppis - och gårdsbutiksrundor. Och nu kommer de tillbaka: de obemannade dygnetruntöppna handelsbodarna. Där de nya 24-7-butikerna poppar upp behöver ingen längre åka in till stan för att få tag i det nödvändigaste. Inte riktigt som förr, men goda initiativ!
