Naturligtvis är det en ren tillfällighet att Natohymnen, skriven 1989 av officeren och militärmusikern André Reichling och formellt antagen 2018, har samma musikaliska tema som barnvisan Ekorrn satt i granen.
När Alice Tegnér på 1890-talet satt och knåpade med ekorren anade hon väl föga att världen stod inför två världskrig. Lugnt har det dessvärre alltid varit, och sångens ämne är tidlöst. Jag tror alla minns texten, men för den som behöver rota i minnets arkiv kan jag underlätta: en ekorre sitter i granen och står i begrepp att skala kottar. Då fick han höra barnen och fick väldigt bråttom. Hoppade han från tallegren, stötte han sitt lilla ben, och den långa ludna svansen.
Ekorren har alltså suttit i godan ro och ombesörjt sitt livs nödtorft, när hotet kommer. Alla vet att barnen inte utgör någon direkt fara för ekorren, men vederbörande reagerar instinktivt och i flykten drar han på sig en ben - och svansskada.
Observera att Alice själv endast skrev den första strofen. Sedan kommer första världskriget, och nu är det flera som ger sig i kast med att skriva fler verser. För inte kan det väl sluta med att en skadad ekorre lämnas kvar utan att någon form av evakuering? På 20-talet tillkommer alltså en andra vers, där ekorren för egen maskin springer hem till mamma, blir ordinerad sängläge, får beska piller, plåster och bandage.
När Ekorrn publiceras i Nu ska vi sjunga, ni vet den orangea sångboken, står Europa i lågor. Hotet har kommit från olika håll, och det var en daglig rädsla för ryssen, tysken och hungern. Vad göra när hotet kommer? Per Albin valde att sitta kvar i granen och tänkte sig att Sveriges beredskap var god. Numera har vi lärt oss att skilja mellan begreppen neutralitet och alliansfrihet. Vi höll oss militärt sett utanför kriget, men handelsmässigt och moraliskt var vi en del av det hela.
Nu är det 2022 och ekorren har hoppat vidare till nästa gren. Ett svenskt Natomedlemskap ska vara det som bäst hjälper oss, menar majoriteten politiker och experter. Nu gäller det att tänka preventivt när det gäller ben - och svansskador, och den omhändertagande modern stavas numera Jens Stoltenberg.
Om det här gick för snabbt eller inte, och om de beska pillren var värda sitt pris eller ej, lär väl historien utvisa. Det kan kännas som att kriget som föranlett allt detta har pågått länge nog, men flertalet experter menar att det här kan ta tid. Och kanske är det gott att sitta i det grenverk av länder som sedan 40-talets slut syftar till ge understöd om ett medlemsland skulle bli angripet.
Hur som helst är all utrikespolitik en blandning av toner. Hymner och jubel över genomförda manövrar blandas med varningsrop och beskrivningar av lidande hos människor, djur och natur. Själv väljer jag att leva i tillit till vad regeringens experter säger. Som många andra borde jag tänka på beredskapen och samla på mig lite fler kottar i skafferiet, men i övrigt ser jag till att hålla tomatplantorna vid liv och väljer jag att inte bekymra mig alltför mycket för eventuellt vapenskrammel.
KARIN LÅNGSTRÖM
