Äntligen kom sommarvärmen! Visserligen tycker jag att det räcker med 25 grader, bara himlen är blå, men det här var väl att ta i. Hallonen har mognat i rekordfart och allt blir liksom lite kortare än om sommaren får dra förbi i lagom takt.
Naturligtvis kommer åsiktsmaskinerna igång och de som vill få oss att uppmärksamma klimatförändringarna (om vi nu hade missat dem) står på ena sidan, klimatförnekarna på andra sidan. Att inta någon form av mellanposition verkar vara omöjligt. Den som försöker säga att det minsann var varmt på 90-talet också blir betraktade med allvarsam min, och den som lägger ut en bild på sin nyfixade källare där det förhoppningsvis inte mer kommer regna in vid skyfall, får räkna med att få kommentarer i stil med “jaja, men vi får inte glömma bort orsaken till skyfallen.”
I de stora existentiella frågorna finns det verkligen en uppsjö av åsikter. I dagens demokratiska samhälle är det i sin ordning, och stolligheter bekämpas med hjälp av källkritik och mod att stå upp när någon i omgivningen påstår något gräsligt. Men det är ändå oroväckande att det i vår tid är så svårt för en inte liten minoritet att vägra lyssna på vad vetenskapen säger. Vi behöver göra något, och här har jag tidigare pekat på det pedagogiska underskottet när det gäller att få oss att köpa fler elbilar. Frågor som rör det etiska omkring tillverkningen, huruvida det är möjligt att producera tillräcklig mängd el som vanligt folk faktiskt har råd att köpa, behöver besvaras.
Och i takt med att covid-19 återigen ökar kommer vi få höra vaccin - och virusskeptikerna igen. Vi får innerligt hoppas att myndigheterna inte behöver återinföra restriktionerna, men de hjälper oss som för allt i världen inte vill bli smittade. Nu står ju folk och trängs inpå en i kassakön igen och jag försöker verkligen att inte vända mig om med den mest allvarsamma minen.
De här frågorna har med livet här och nu att göra. Så var det också för folkrörelsernas folk som från 1800-talet och framåt kämpade både för idéer i sig och för rätten att få uttrycka dem. Bara några hundra meter från vårt fritidshus står ett missionshus från 1878. Det drivs inte längre av en missionsförening utan av Gudhemsbygdens hembygdsförening. Huset har inte ändrats nämnvärt sedan det uppfördes och inredningen måste vara från 60-talet, då det fortfarande var full aktivitet i huset. Det är så roligt att hembygdsföreningen har tagit hand om huset (många missionshus på landsbygden är ju numera privatbostäder) och låter framtida generationer få del av detta kulturarv, både kyrkohistoriskt och idéhistoriskt. Sedan den 12 januari 1726, då konventikelplakatet upphävdes, kunde folk som anammat de frireligiösa tankarna samlas utan att vara rädda för repressalier. För många var det en trygghet att veta sig vara i ett sammanhang där alla var bekännande och omvända, vilket ju inte var fallet i Svenska kyrkan, vars husförhör och kontroll av folks tankar om det himmelska avtagit. Istället kom nu tankar om folkkyrkans breda lager, och de framväxande frikyrkorna blev komplement till detta.
