Jag läste berättelsen om den helige Serapion, en av 300-talets mest kända egyptiska munkar. När han var i Rom på pilgrimsresa ville han gärna träffa en av eremiterna, en kvinna som levde i total avskildhet i ett rum utan att någonsin gå ut. Serapion undrade fascinerat varför hon satt där. Hon svarade: Jag sitter inte. Jag är på resa.
Det är ett spännande perspektiv. Att dra sig undan en en stund behöver inte vara en flykt från verkligheten, utan tvärtom att hitta verkligheten. I lugnet kan tankarna tänkas färdigt.
En bra plats i Skövde att dra sig undan på är Ryds kyrkoruin och ödekyrkogård vid Karstorpsområdet. Här är det verkligen rofyllt. Här har alltså funnits en romansk kyrka daterad 1100-talet. Arton gånger nio meter, kalkstensmurar till långhus, kor och absid. I den norra muren finns lutande kantställda stenar som en hälsning från den romerska arkitekturen. Tekniken kallas opus spicatum som betyder just axformigt arbete.
Vad hände med kyrkan och med platsen? Vid arkeologiska utgrävningar, dels på 1930-talet och senare i samband med riksvägens utbredande, har man förutom kyrka och gravar funnits rester från boplatser. I Jordeboken från 1564 benämns kyrkohemmanet Kyrkbola, alltså en jordbruksfastighet hörande till kyrkan. I området finns också fångstgropar och en järnframställningsplats.
På medeltiden fanns nog inga länsantikvarier som värnade om bevarandet av kulturhistoriskt intressant material. Men säkert fanns det många i socknen som med sorg såg sin kyrka förfalla. När den togs ur bruk är oklart. En obekräftad källa från 1600-talet menar att Ryds kyrka blev nedbränd av danskarna 1566 i samband med det nordiska sjuårskriget. Även Sankta Helena kyrka ska ha bränts vid det tillfället.
Det kan ha varit så, men Skövde brukar numera inte nämnas i samband med just detta krig. Det danska rytteriets fältherre Daniel Rantzau kan naturligtvis gjort en avstickare mellan Falköping och Skara, men mer belagt är att Skövde drabbades under Sten Sture den yngres krig mot danskarna. År 1520 stod ju slaget vid Åsunden där Sten Sture föll och danskarna kunde marschera genom Västergötland. Falköping, Skara och Skövde brändes på vägen och sen var det ju Kristian Tyranns intåg i Stockholm med efterföljande blodbad.
Men en annan uppgift om Ryds kyrka kommer från P E Lindskogs kyrkobeskrivning från 1812, där det noteras att Ryds och Suntetorps kyrkor “längesedan blifvit ödelagde”, Ryds kyrka “blef raserad vid år 1400 och den dugligaste stenen använd till Sköfdes kyrkas då företagne reparation.” Blyklumpar har hittats mellan valv och murar i S:ta Helena kyrka. Kanske någon av SLA:s läsare har fler uppgifter om Ryds gamla kyrka?
När det kommer till historia är det väl mest Sankta Elin vi skövdebor lyfter fram. När det gäller krigsminnen i Skaraborg är det ingen som slår hovaborna på fingrarna. Deras årliga riddarvecka, till minnet av slaget vid Hova den 14 juli 1275 då Birger Jarls söner rök ihop, imponerar.
Men nog är det lite fint att området kring Karstorp och Ryd med det gamla Kyrkbolet, kyrkan och kyrkogården åter tas i anspråk och blir platsen för det nya krematoriet. En rofylld plats är det ju redan, och när resan en dag är slut är det fint att njuta den eviga vilan på en vacker plats.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Bevarande av kulturhistoria. Liljesten och dopfunt från Ryds gamla kyrka finns nu i S:t Matteus kyrka.
Diss: Krig och elände
