Så är det skolavslutningstider och ett visst vemod blandas med glädje. På sociala medier läggs bilder ut på skolbarn som nu har ett långt härligt sommarlov framför sig. Själv har jag fått jobba på två skolavslutningar som fint nog är i kyrkan. I andra forum fortsätter debatten om just detta, och jag läser ett indignerat inlägg av en förälder som inte alls kan förstå varför hennes barns skola inte firar avslutning i kyrkan.
Nu är jag ju partisk förstås, men visst tillför det en extra krydda att vara i en kyrka på skolavslutningen? En del som tänker som jag, får nog upp minnen av nostalgi i huvudet och minns sina egna skolavslutningar med blommor till fröken och allt det där. Att det finns gott om plats och god akustik är viktiga argument som inte bara handlar om rum och ljud utan har en djupare mening. För vilka får plats i skolan? Vilka är det som hörs? Och vad är det för signaler som dagens ungdomar får höra egentligen?
När skolelever och studenter står där med sina överdimensionerade vita betygskuvert känner jag ett visst vemod. En del ser genuint glada ut. Andra försöker ordna anletsdragen och hanterar besvikelsen. Det är ju så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras. Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?
Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet eller vad som behövs övas mer på. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett E i engelska, kan någon säga. Det är så viktigt att vi påminner om att bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. Men fortfarande idag möter vi väl folk som säger att de inte kan sjunga och hänvisar till vad någon lärare meddelade dem på 50-talet någon gång, så det där som en elev hör är något som kan sitta i hela livet.
På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor.
Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter på landet eller ligger och slötittar på teve. Snart nog är det välförtjänt sommarlov även för dessa. Skolavslutningspsalmen med sin vackra text får ligga som ett ljuvt ackord inför kommande veckor: den blomstertid nu kommer, och med lite värme blir allt återfött.
Jag önskar dig en fin vecka!
