En gång som en jagad duva… Det var inte utan att jag började gnola på andra versen på psalmen Pärleporten, när jag för andra gången samma dag plockat bort de pinnar som var avsedda att utgöra grunden för ett nytt duvbo på min balkong i stan, samt avvisat två inflygningsförsök med Werner Aspenströms Samlade dikter som bästa försvar.
Efter förra årets kamp mot duvan var jag naturligtvis lite nervös för hur årets bosättningsplan skulle se ut, och när jag förra veckan noterade att duvan satt på grannens balkongräcke trodde jag att saken var klar.
Men nej. Jag kan på ett vis förstå duvan. Jag har de ljuvligaste penséer i klargult planterade i alldeles lagom stora krukor. Det finns en hel del annat att gömma sig bakom, och vem vill inte bo i en härlig blomsterhylla?
En och annan läsare kan nog tycka att jag borde låta duvan få bygga bo i fred. Men flera saker kan anföras till mitt försvar. Det första är att duvan inte har hela bilden klar för sig, vilket naturligtvis inte kan läggas duvan till last. Hade duvan varit en person hade den kunnat lagföras för hemfridsbrott, vilket regleras i sjätte kapitlet i brottsbalken. Duvan har dock olovligen inträngt och kvarstannat där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus , gård eller fartyg. Normalstraffet är böter. Men det duvan bidrar med är inte klirr i kassan hos mig utan annat otrevligt; den är ju inte direkt rumsren om ni förstår vad jag menar. Duvan skulle kunna flaxa fram allemansrätten som grund för sitt agerande, men den mycket specifika frågeställningen “får jag sitta i någon annans blomkruka” är hittills inte behandlad inom juridiken, vad jag förstår.
Den störning av allmän ordning som drabbat flera städer under påskhelgen är av en helt annan dignitet än oredan på min balkong. Det är förfärligt och oacceptabelt att bete sig på det där viset. Poliser har vittnat om att det kommit bilar med gatsten i bagageutrymmet, färdiga att kasta. Och inte bara unga män den här gången, utan också kvinnor och barn. Hur vi som samhälle ska få stopp på detta är inte enkelt. År av upplevt utanförskap och meningslöshet spär naturligtvis på det hela. Somliga menar att det förutom den danske högerextremisten också är andra utsocknes krafter som ligger bakom, och det är väl bara att konstatera att Natofrågan och Ukraina fått mindre utrymme i media senaste dagarna.
Våldsamma upplopp är inga nya fenomen, men kusliga. Någon läsare kanske minns Berzeelikravallerna från 1951, där polis och militär fick styra upp. Påsken 1948 handlade det om kravaller på Södermalm i Stockholm. Tusentals ungdomar, trötta på tristess och trångboddhet samlades på Medborgarplatsen, började slänga flaskor och sten på polisen och sedan var det ju igång. Den gången var det svenskfödda svenskar. Likaså vid Kungsträdgården 1987.
Nu diskuteras vilka metoder polisen får ha och borde ha när det gäller folksamlingar som spårar ur. Vattenkanoner? Gummikulor? En klok polis förordade dialogen som bästa demokratiska metod, men när det blir våldsamt behöver polisen sätta in andra metoder. Mina egna metoder för att balkongen inte ska falla i duvans klor är naturligtvis bara fredliga.
Jag önskar dig en fin vecka!
