Så är ytterligare en stilla vecka och påskhelg över. I år har vi äntligen kunnat samlas som vanligt, även om det aldrig riktigt verkar vara som vanligt längre. Glädjen över att pandemin verkar släppa taget grusas ju av vad som händer i öster. Men hoppet lever. Det blir fred igen, även om det är svårt och rent helvetiskt nu.
Påskhelgens drama, från död till liv, är för många en modell för hur livet kan fungera. Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys.
Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare än en dag då en inte får göra något.
Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och de skoningslösa avrättningar som sker i krigets namn är inget annat än helvetiska.
Så kommer påskafton. En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades som barn åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men kunde inte uppståndelsen hända med en gång?
Det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt.
Alla som är intresserade av politik och det militära går nu i väntans tider. Ska Finland och Sverige gå med i Nato eller inte? Det som för bara några veckor sen knappt var en aktuell fråga för de flesta av oss, är nu stående inslag i snart varje nyhetssändning. Det gäller att hänga med i tanken. Det finns fördelar med att vara alliansfria, inte minst med tanke på den diplomatiska roll som Sverige ofta haft, men frågan är ju ändå om vi varit så särskilt alliansfria i alla fall. Under andra världskriget kämpade Per Albin för att hålla landet utanför kriget, men med de eftergifter som gjordes mot det krigförande landet i söder kan frågan verkligen ställas. Gråzonerna var inte tydligare förr.
Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman ger vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! Jag önskar dig en fin vecka!
