Jag googlar på ordet faunadepå: en faunadepå syftar vid skogsavverkning på kvarlämnad död ved med syfte att öka den biologiska mångfalden genom främjandet av vedlevande arter, till exempel insekter och svampar.
Jag har nämligen varit på kurs igen. Eftersom vi under två års tid inte haft några kurser med fysiskt deltagande, så finns en hel del att ta igen. Härförleden var det två dagars duvning i kyrkobokföringens alla konster. Nuförtiden handlar det inte om att med bläck och snirklig skrivstil notera födda, avlidna, inflyttade, utflyttade, döpta och vigda bland tummade blad mellan vackra skinnpärmar, utan naturligtvis är allt datoriserat.
Men den här gången handlade det om klimatet. Det känns väl lite som att det har glömts bort nu några veckor när allt ljus är på Ukraina, men vi behöver ju kunna hålla flera teman i huvudet samtidigt. Det är viktigt med färdplaner, klimatneutralitet, utsläppsnivåer och kemiska formler. Jag blir lite missmodig, tänker att det kostar tillräckligt att hålla kyrkans kulturarv i hyfsat skick och att vi nog kunde ha solceller på församlingshemmet och pendlar i känslan mellan hopp och förtvivlan.
Eländigt, tänker jag och vänder blicken mot det som faktiskt är bra. Det finns hopp. På en kyrkogård utanför Herrljunga har de lagt några stockar, stubbar och grenar i en hög, som vid första anblicken kan tyckas vara lite oorganiserad. Folk undrar vad det är för något. Det gör de rätt i. Här lever hundratals små individer i paradiset och det rätta namnet i landskapsarkitekternas värld är just faunadepå. Här har vi långhorningar och ekoxbaggar. Här huserar bin och rovsteklar. Hit kommer hackspetten och får sig dagens lunch serverad som buffé och livets eget kretslopp cirkulerar och surrar.
För den som har en egen trädgård är det snällt mot igelkottarna att ha en liten sådan här hög i något hörn. Tyvärr är det väl också gynnsamt för de där små sötnosarna som gärna tar sig inomhus också, rumsrena är de ju inte och vill det sig illa kan de gnaga sönder både tapeter och strömsladdar.
Naturligtvis var Bengt-Åke Öhgren, prästen och fotografen inbjuden när det handlar om förundran inför naturen. Den som ännu inte har sett hans bilder rekommenderas ett besök på Stengärde i Ottravad eller att hålla utkik efter nästa utställning eller föredrag någonstans i bygden. Under sina expeditioner till Svalbard tar han de finaste bilderna på naturfenomen, växter, fåglar, valrossar och inte minst isbjörnar. I Longyearbyen, världens nordligaste stad, märks klimatförändringarna på ett dramatiskt påtagligt sätt. Mer än halva landytan är täckt av inlandsis. Det regnar mer nu, vilket leder till skred som hotar bebyggelsen. Permafrosten börjar tina upp. När tjälen går ur marken frigörs växthusgaser. Och isbjörnar riskerar att bli strandsatta.
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Framförallt tänker jag att det finns så mycket i naturen att ta vara på och förundras över. I skrivande stund har snön täckt Skövde stad, men så fort det är möjligt ska jag nog uppsöka en sån där faunadepå, spontant arrangerad eller inte, och bara sitta och studera krypens aktiviteter.
