Välkommen hem! Förlorad och återfunnen - livet innehåller alltid nya chanser, och vägen hem är, om än inte spikrak, så ändå förhoppningsvis med lyckligt slut, precis som i berättelsen som den förlorade och återfunne sonen.
Ibland tänker jag att Gud - eller för att tala med KG Hammar - bilden av Gud, som är förlorad och återfunnen. Eller snarare: det gör inget om den förloras, för att kunna återfinnas. En del påstår att om teologi och bildspråk förnyas och moderniseras, så kommer kyrkans budskap att bli mer intressant för nutidens folk. Men jag tror inte att vi behöver bredda vårt tal om Gud för gudstjänststatistikens skull, utan för att göra Gud rättvisa.
Så vad är det för gudsbilder som möter oss i söndagens texter? I Jesajas bok säger Herren att ”som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.” Fadern på trappan, som tar emot den ångerfulla sonen och försöker lugna den hemmavarande, har traditionellt tolkats som Gud själv.
Båda bilderna av Gud är egentligen lika stereotypa. Modern bär barnen i sin famn, gungar på knäet och tröstar. Det är en fin bild, men när den tas fram för att bejaka Guds ”kvinnliga” sida blir tanken ändå inte särskilt normbrytande: kvinnans huvuduppgift är traditionellt just denna. Annat är det i Första Petrusbrevet, där vi uppmanas böja oss under Guds starka hand, ”så att han upphöjer er när tiden är inne.”
Att en far tröstar sitt barn är inget konstigt, men kan vi tänka oss en gudsbild där det är en kvinna som ska upphöja oss? Vågar vi verkligen så starka kvinnor? Varför är det för en del så provocerande att referera till Gud i feminin form? Varför ta Jesu ord om ”Fader vår” på exklusivt allvar, när andra jesusord nästan nonchaleras?
Jag läser berättelsen om den förlorade sonen, och undrar var sönernas mamma är. Jag funderar också på hur händelserna hade utvecklat sig om pappan faktiskt hade rest iväg och letat rätt på sin son. Han fylldes ju av medlidande när han fick syn på sonen, och det tyder på att han haft någon form av information om hans tillstånd.
Ska vi se det här som en av Guds metoder för att nå oss människor – låta det gå riktigt illa – och sedan stå beredd med plåster och gödkalv när vi äntligen ”kommer tillbaka till oss själva”?
Mångfalden i våra berättelser om Gud är alltså oerhört viktig. Jag bläddrar tillbaka några versar i Lukasevangeliet. Om en kvinna tappar bort ett silvermynt, tänder hon en lampa, hon sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det. Det är inte utan att jag lite försiktigt önskar att fadern på trappan hade kommit på den idén han också.
Läs helgens texter
