Telefonen ringer. Klockan är två på natten. En barnmorska ringer och ber mig komma och döpa ett nyfött barn som håller på att dö.
Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.
Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.
Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.
Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!
