"Goie more" var den första frasen jag sa till församlingen på afrikaans. God morgon. Jag fick applåder och varma leenden trots att jag förmodligen inte uttalade frasen så bra. Men de förstod och var toleranta. Så är manniskorna här i Sydafrika. Openminded och accepterande, vana att leva i en miljö av mångfald. I Sydafrika finns 11 officiella språk och barnen som jag har lärt känna har bade afrikaans, engelska och sotho som ämnen i skolan.Sydafrika är konstrasternas land. “We are the people of the rainbow” hör jag människor säga titt som tätt under min tid har i Bloemfontein. Jag instämmer. Har lever människor med olika nyanser i huden, med olika kulturer, traditioner och bakgrund, olika språk, hemforhållanden och utbildning sida vid sida. En kvinna jag har lärt känna här är sjuksköterska och hon kan fem av de språk som talas i Sydafrika. Jag frågade henne hur det kommer sig att hon kan alla dessa och hon svarade att det helt enkelt är lättare att möta människor pa deras egna språk så det är bara att försoka lära sig. Inget mer med det.
Mitt hemstift i Svenska kyrkan, Härnösands stift, har ett vänstift i Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) och detta stift heter Cape Orange Diocease (COD). COD ligger i Sydafrika och stiftstaden heter Kimberley. Öster om Kimberley ligger staden Bloemfontein där jag nu befinner mig. Här ska jag vara i ungefär fyra veckor och ta del av församlingens arbete, låta mig inspireras av engagerade församlingsmedlemmar, lära mig vad det kan innebära att vara kyrka i en helt annan kontext än den jag är van vid i Sverige.
I Sverige är den evangelisk-lutherska kyrkan (Svenska kyrkan) en majoritetskyrka, landet har en demokrati sedan lång tid tillbaka och samhället är relativt homogent (som helhet, även om mångfald finns på sina håll). I Sydafrika är den evangelisk-lutherska kyrkan ett minoritetssamfund i ett samhälle som blev en demokrati för bara 15 år sedan och som består av en enorm mångfald av människor med olika ursprung, med minnen från en tid av apartheid.
Jag har besökt skolor, barnhem, sjukhus och fängelser och jag har pratat med många människor som bor här. Det som slår mig i detta regnbågsland är kontrasterna. Jag har sett palatsliknande bostader och jag har sett små kojor gjorda av kartong och plåt, jag har sett tandlösa, fattiga, magra och sjuka tiggande människor och människor som får vård pa privatsjukhus där varje patient har en egen TV i taket ovanfor sängen. Jag har sett herrelosa, toviga hundar längs vägarna och små chihuahuahundar i shoppingvagnar pa köpcentret. Det finns privatskolor med stora badbassanger, trädgårdar och enorma ytor för fotboll, tennis och annan sport och det finns allmänna skolor som inte ens har riktiga trappsteg in till baracken som fungerar som skolsal till mängder av barn. Det finns privata och statligt ägda fängelser och skillnaden mellan dessa ar ENORMA.
Arbetslösheten är hög i Sydafrika och så även kriminaliteten. I mitt liv har jag aldrig stött på så många staket, murar, stängsel, galler och grindar som jag har sett här. Varje stuga och palats omgärdas av staket av varierad kvalitet och både fönster och dörrar har galler. Vid köpcentrum och universitet finns bommar som stoppar varje bil för att en vakt ska kunna titta så att bilen körs med nyckeln i låset (och alltså inte är stulen) och inne pa en del affärer står en vakt vid utgången och tittar så att innehållet i kassarna stämmer överens med varorna som står med pa kvittot. Bildörrarna låses automatiskt sedan man kört några meter, allt för säkerhetens skull…
En stor del av statens pengar verkar numera, enligt dem jag pratat med har, gå till förberedelserna inför fotbolls-VM 2010. Arbetarna pressas hårdare och hårdare för att bygga om och arrangera inför detta VM och de tvingas att arbeta dubbla skift utan att få någon löneökning. Detta ger mig en otrevlig bismak vid tanken på stundande VM…
Spåren efter apartheid finns kvar. Segregationen i Bloemfontein ar anmarkningsvärd och klasskillnaderna stora. De allmänna skolorna här, enligt mina vännar här, mycket låg standard, precis som de statliga sjukhusen. De privatägda sjukhusen och skolorna är mycket, mycket, dyra. Det ar alltså bara de som är (åtminstone relativt) rika som har råd att få vettig vård och en utbildning som kan hjälpa dem vidare till högre studier, hjälpa dem bort från fattigdom och utsatthet. Tyvärr ett system som hindrar klasskillnaderna att utjämnas…
“It’s a busy street” hör jag ibland någon säga har. Jag trodde först att det betydde att det var mycket trafik, men det var förstas inte hela sanningen. Om det är “busy” så bör man som nykomling i trakten vara försiktig. Där jag bor att det lite “busy”. Jag är den enda vita personen på säkert flera kilometers radie och jag pratar dessutom inte de språk som bråkmakarna pratar, sa jag får, av säkerhetsskäl, helt enkelt inte sätta min fot utanför det ihoplappade stängslet som omgärdar det lilla huset om jag inte har sällskap av min värdfamilj eller blir hämtad av församlingens präst –min handledare- eller någon annan församlingsmedlem. Som sällskap innanför stängslet har jag en mamma och två av hennes tre barn, varav ett, hon jag delar rum med, ar en tonåring som ska föda sitt första barn vilken dag som helst. Det sägs att jag ska närvara vid förlossningen, men med en förlossningserfarenhet som endast består av att hjälpa kalvar till världen tror jag att det ar bättre om någon annan tar denna uppgift!
Vi har aven sällskap av familjens tre hundar av pitbullblandningsmodell. De vaktar oss och huset i den kalla afrikanska vinternatten medan vi andra huttrar under sovsäck och filtar, med mossa, underställ, fleecejacka och flera par sockar. Jag undrar hur de har det i området har bredvid, där de bor i små kojor av kartong och plåt. Jag undrar hur de överlever nätterna som är så rysligt kalla i Bloemfontein så har års. Jag undrar om någon i andra änden av staden, någon av dem i palatsen, har en extra filt att låna ut till dem som bara har en bit kall plåt som tak, väggar och golv…?
Engagemanget och tjänstvilligheten bland församlingsborna här är imponerande. Ett tjugotal församlingsbor samlades hemma hos församlingens präst for att välkomna mig den första dagen jag var här. De kom med mat och bakelser, sånger, leenden och öppna famnar. Alla berättade om sina uppdrag i församlingen och fyllde i ett papper där de skrev vilka dagar de skulle vilja visa mig vad de pysslar med i församlingen.
Församlingen håller nu på att planera för byggandet av en ny kyrka och till detta engageras många människor. Det samlas in pengar, grävs och gjuts grund och några människor tränas till att kunna bygga med tegel för att så småningom kunna bygga kyrkan. Det är svårt med finansieringen, så det kommer att ta sin tid, men församlingsmedlemmarna är vid gott mod och kämpar på.
Den diakonala omsorgen och medvetenheten verkar genomsyra hela församlingen och människor fixar och ordnar, tar hand om varandra, gör hembesok och hjälper folk till sjukhus när så behövs.
Varje söndag kommer församlingens många barn till kyrkan en timme innan gudstjänst för att gå i söndagsskola som ordnas av ungdomar och vuxna i församlingen och ibland gör söndagsskolegruppen utflykt till exempel till stadens zoo.
Även i den 18 månader långa konfirmationsverksamheten är de frivilligt engagerade många som hjälps åt att vara medvandrare till ungdomarna.
För församlingens vuxna finns flera grupper som planeras och genomförs av medlemmarna själva. I youth group, young women’s league, women’s league och men’s league samlas människor för bibelstudium, föreläsning, diskussion, hembesök och för planering och genomförande av samhällsinsatser och grupperna samarbetar även med grannförsamlingar och grannpastorat.
Församlingen har även en härlig kör med en engagerad och sprudlande körledare och en skara sångare bestående av unga och gamla, kvinnor och män. En kväll när jag följde med till körens övning fick jag även en annan fantastisk upplevelse pa köpet. Efter körovningen åkte kören, tre barn och jag till ett av stadens sjukhus för att hälsa på en pensionerad präst i församlingen som blivit sjuk. En tisdagkväll traskade således 14 personer in på ett patientrum på en sjukhusavdelning och pratade med, sjöng och bad för denna sjuka man. Rumskompisen verkade, som tur var, även han uppskatta besöket, men vi stängde dorren till korridoren for att inte väcka andra patienter. Efter en stund dansade vi och sjöng oss ut från den sjuka mannen och hans rumskompis, ut till den kalla och mörka afrikakvällen. Men ingen vinterkvall i världen kunde kyla mitt hjärta som var alldeles varmt av den omsorg och kärlek om medmänniskan som jag just fått ta del av.
Gudstjänster och andakter förbereds och genomförs till stor del av lekfolk i församlingen och engagemanget och delaktigheten är inspirerande att uppleva! Det är intressant att fira gudstjänst i en luthersk kyrka på andra sidan jordklotet och fortfarande känna igen sig i liturgin!!! Igenkännandets glädje och känslan av att hjärtat känner sig hemma är något att ta pa allvar. Det betyder mycket och det ska jag försoka komma ihåg inför framtida gudstjänstutvecklingsarbete.
För att göra en liten summering så här långt, mitt i min tid i Sydafrika, så kan jag säga att engagemanget och frivilligheten, livsglädjen och medmänskligheten är de delar jag kommer att bära med mig i hjärtat. Och en stor tacksamhet över alla människors generositet, vänlighet och öppenhet.
Denna resa ger mig även perspektiv, glädje och stor tacksamhet över livet i Sverige med. Men det ar ett annat blogginlagg…
Tack för mig så länge!
Hälsningar fran studenten Gabrielle, eller som jag ibland blir presenterad som: “The pastor from Switzerland”
______________________________________
Gabrielle Jacobsson är prästkandidat för Härnösands stift och befinner sig just nu i vänstiftet Cape Orange Diocease i Sydafrika.
