Jag surfar runt och läser om lätthelgdagar, LAS, MBL, ATL, arbetsskyldighet och kompensation tills jag blir snurrig i huvudet. I bakgrunden hör jag karaktäristiska ljud från fotbollsmatchen mellan Sverige och England. Ibland brukar jag berätta teologi för konfirmanderna genom att jämföra livet med en fotbollsmatch: våra olika positioner och uppgifter. Domaren och coachen. Spelreglerna och sanktionerna. Vem är lagkapten i ditt liv?
Sverige förlorade matchen, och spelarna slänger ilsket med sina tröjor. Förbundskapten Hamrén sliter sitt hår, men Zlatan sansar sig snabbt: Vi gjorde en bra match. Skillnaden var att de gjorde tre mål, och vi gjorde två mål.
Jag ägnar en tanke åt elitspelarnas arbetssituation. Fördelaktiga avtal har de säkert, och på arbetstid finns det klara spelregler. En modell för Svenska kyrkan? Vi köper över grannpastoratets bästa diakon och lägger några tusenlappar emellan. Jag blåser av debatten på arbetsplatsträffen och ger en församlingspedagog verbal frispark.
En dimension som jag kan känna igen mig i är den att vara granskad och analyserad. Svenska kyrkan upplevs av en del ha tråkiga matcher, förlåt gudstjänster, vilket ska avhjälpas med ny kyrkohandbok. Mer delaktighet önskas. Men när Zlatan kritiseras dels för att lägga beslag på bollen, dels för att han passar när han borde sprungit själv, funderar jag på delaktighetens konsekvenser för oss i specialiserade befattningar i Svenska kyrkan. Om ”alla ska vara teologer”, var kommer då vår teologiska spetskompetens in i bilden? När ska vi vara utförare och när ska vi vara möjliggörare?
Det finns arbetsmiljömässiga bekymmer som aldrig någonsin kan kommas tillrätta med i avtalstext. Besvikelser på det yrkesmässiga planet kan yttra sig i sjukfrånvaro. Dit hör sådant som att det år efter år är glest i kyrkbänkarna, upplevelse av oklara mål eller att det helt enkelt börjar kännas besvärligt att åka på konfirmandläger. Om man då i Kyrkans tidning läser om församlingar som lyckats, och att en av framgångsfaktorerna för ett gott konfirmandarbete just är antalet lägerdygn – ja, då kan motivationen börja likna den som förbundskapten Hamrén gav uttryck för efter förlustmatchen mot Ukraina: en längtan efter att kasta i handduken och syssla med annat i livet som ger mer.
Visst är det viktigt med bra avtal och strukturer i arbetslivet som gynnar teamkänslan. Men vad som gynnar var och ens personliga förutsättningar utifrån livssituation är inte givet, och därför tror jag på fler instrument för att komma tillrätta med upplevelse av stress. Det skulle kunna vara ökade möjligheter till tjänstebil, avtal om hushållsnära tjänster eller flexiblare arbetstid.
Själv har jag förmånen att få följa ett gäng nioåringars fotbollsäventyr och imponeras av energin och det strategiska förhållningssättet hos ledare och spelare. Vi föräldrar uppmanas att inte ge direktiv från kanten: de ska själva lära sig att fatta beslut i skarpa lägen. Ledarna ropar positiva budskap: bra placerat! Bra försök! Jobba hem nu då! Mest imponeras jag av utropet ”bra pratat”. Det betyder att killarna har kommunicerat med varandra, inte nödvändigtvis så att det gett utdelning, men så att ett knivigt läge kunnat redas ut.
Lite mer fotbollstänk kunde vi må gott av på våra arbetsplatser. Vi respekterar våra olika positioner, och vi fattar att det inte är så lyckat att gröta ihop på mittfältet. Vi jobbar hem och tar ansvar när vi möter utmaningar, vi pratar med varandra i mörka och ljusa dagar.
Och nu säger jag som Zlatan: vi ska vara stolta över oss själva, att vi vågar. Nu tar vi sommar, och sen börjar vi om igen.
(Kyrkfack är alltså facktidning för Kyrkans Akademikerförbund.)
Kyrkans Tidning om avtalet
Valblogg för POSK
