Anne-Marie, Rudolf och jag åker iväg till en familj som vi inte sett till eller hört av på några veckor. Vi packar en bananlåda med diverse produkter som skövdebor skänkt till oss på Lyktan och styr kosan mot det fallfärdiga hyreshus som är deras tillfälliga hem i flykten.
Bestörtningen är total när dörren öppnas av en flicka vi inte känner igen. I´m sorry, säger hennes mamma när vi frågar om familjen som bodde här förut. The police came, and they were deported to Serbia.
Något brister inom mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. För några veckor sedan var Anne-Marie och jag här med en barnvagn. Vi drack kaffe och försökte skrattande förstå varandra via kroppsspråk och iTranslate på mobilen. Två små barn och ett på väg. Mamma var så smal, så tunn. Huden i ansiktet nästan genomskinlig och blicken så plågad. Polisen hämtade dem, utan möjlighet för barnen att säga hejdå till sina klasskompisar. Vi ses, sa vi när vi gick förra gången. Jag anade inte att de skulle slängas ut, tillbaka till slumområdet utanför Belgrad innan de ens hunnit överklaga. Ibland blir det rubriker av de här polishämtningarna. Ibland försvinner familjer med barnskriken ekande förgäves.
I samma soffa som sist dricker vi nu te med G och hennes lilla dotter. Sönerna är i skolan och pappa kvar i Syrien. Jag konverserar svenskt: I understand it´s a very difficult situation in Syria. Hon ser mig rakt in i ögonen och säger utan omsvep: No, my sister, it is not a difficult situation in Syria. It is hell.
Jag tror helvetet betyder samma sak i hennes religion som i min. Vi lämnar bananlådan i hennes hall, pratar om den kommande snön och byter telefonnummer. Welcome to Lyktan at Mariestadsvägen 98. Church of Sweden and Salvation Army. Coffee, clothes and friendly faces. Kram, kram, vi ses.
Vi stänger den halvtrasiga dörren efter oss och är ledsna en stund över familjen som deporterats. Längst ner i trappen står barnvagnen vi lämnat. Vi låter den stå kvar. Det är mycket möjligt att den kommer till användning, på ena eller andra sättet.
Karin Långström Vinge
