Visst är det bra med uppskattning! Jag blir ibland utskälld men ofta blir jag uppmuntrad för mitt arbete, för välskötta hundar och trevlig familj. Och för mitt engagemang i olika samhällsfrågor och insatser i Svenska kyrkans angelägenheter. Ni är flera hundra som läser min blogg varje vecka och ibland ringer representanter från gammalmedia och frågar vad jag tycker eller ber mig skriva texter till dem. Jättebra. Det är ju påverka jag vill. Inflyta, så att säga, för jag tror att det jag tänker, tänker många och det är viktigt att vi talar...ut.
Men idag läste jag en grej om mig som jag blev särskilt stolt över. Jag ska klippa ut det och spara och ta fram när jag känner att det behövs.
"Det underbara med henne, att man måste inte göra sig till på något sett."
Det är precis, precis så jag vill vara mot mina medmänniskor. Alla tänker inte så om mig, det vet jag. En del tycker jag är gapig, bråkig och tar för mycket plats. Det får vara så. Det är väl så att jag inte gör mig till. Jag är, take me or leave me. Jag har de bästa avsikter. Jag vill väl. Blir jag förbannad så blir jag. Blir jag glad och tycker du har gjort något bra, så säger jag det. Tycker du att jag gör något fel, så tala om det för mig. Tycker du annorlunda än jag, så delge mig dina argument. Tänk vad lite man skulle utvecklas med bara ja-sägare omkring sig!
Jag värdesätter rak kommunikation. Däremot har jag en mental checklista som jag går igenom innan jag öppnar munnen: 1. Behöver det här sägas? 2. Behöver det sägas just nu? 3. Behöver det sägas just av mig?
Eller, så har jag börjat vuxna till en aning. Shit, vad mycket lättare det var att vara 22 och alltid veta vad jag tyckte om precis allt i hela världen!
