Jag har tidigare varit tveksam till aktiv dödshjälp, men att en patient ska kunna få hjälp att avsluta sitt liv och därmed få större inflytande över sitt eget liv och välbefinnande är en tanke som jag finner mer och mer rimlig. Mina argument är bra, men självständighetsprincipen känns viktigare. Så här tyckte jag i januari 2006:
"Men legaliserad dödshjälp kan leda till att den negativa synen på funktionshindrade förstärks. Förtroendet för läkarna och sjukvården minskar ännu mer - vem bestämmer om jag är värd att satsas på? Om jag redan uppfattar mig som en börda för samhället - kommer jag känna "trycket" på mig att begära dödshjälp? Plågorna och svårigheterna ska väl ändå kunna lösas, eller åtminstone lindras i välfärdstaten Sverige! Jag är ändå rätt övertygad om att varje människas livs värde är absolut, och därför måste alla resurser sättas in. Medicin, samtals - och krisstöd och naturligtvis en vettig hemvård."Rådet konstaterar samma sak. Dödshjälp är dock en annan sak, påstås det, men var skillnaden består mellan dödshjälp och läkarassisterat självmord är förstår jag inte. Prästen Daniel Brattgård som sitter i rådet konstaterar att det är viktigt att patienten själv tar pillren, men vad blir den känslomässiga skillnaden för läkaren? Redan idag skrivs ut dödliga mängder medicin, men det är inte tillåtet i Sverige att vara ta sitt liv om man är psykiskt sjuk, för då blir man inlåst enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Hur man ändrar lagen så att man ska kunna konstateras vara paykiskt frisk nog att kunna få avsluta sitt liv blir en intressant nöt att knäcka.
Jag tar intryck av journalisten och författaren Cornelia Edvardsons text i Svenska Dagbladet:
"Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka förvägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse."Döden är i sanning en del av livet. Hur livet blir vet vi inte, men vi vet att vi en gång kommer att dö. I Sverige kan vi fatta beslut om det mesta som rör våra liv, så länge det inte skadar andra. Här är abortlagstiftningen kontroversiell men nödvändig och diskuteras ibland i anslutning till debatten om dödshjälp, så också Edvardson:
"I Sverige ser vi till exempel, i namn av kvinnans rätt till makten över sin kropp, abort som en rättighet. Personligen skulle jag inte vilja ha det på annat vis, men jag är också medveten om att denna rättighet kan missbrukas. Jag tvivlar inte på att det finns fall då unga flickor eller vuxna kvinnor av förälder eller barnafäder medels psykisk eller/och fysisk tortyr tvingas att genomgå en abort, som alltid är en smärtsam process, trots att de helst ville föda och behålla barnet.Rätten till mitt liv borde få innebära rätten också till min död. Men jag vill skyddas av samhället så att jag inte fattar beslut om jag inte är kapabel till det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag är ledsen, vill jag bli vårdad för det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag lider av en obotlig sjukdom och inte har annat än plågsamt lidande att se fram emot, vill jag få hjälp att avsluta vården. Jag är egoistisk nog att tänka så om mig själv och min egen frihet - men att någon anhörig skulle behöva sluta så är en alltför svår tanke att tänka färdigt.
Skall vi för den skull avskaffa eller inskränka aborträtten? Eller bör vi erkänna att den absoluta rättvisan och rättfärdigheten inte låter sig lagstiftas fram ens i denna ”den bästa av alla tänkbara världar”? Jag, som lärt mig att vara rädd för alla världsliga anspråk på det absoluta och deras omänskliga följder, jag väljer det senare alternativet, det ofullkomliga och bristfälliga, och därmed erkännandet av våra mänskliga villkor."
Fakta och argument för och emot
Föreningen Rätten till en värdig död
Uppdatering fredag:
Johanna Nylander: Hjälp att dö eller hjälp att leva?
