Detta inlägg är en spinoff av detta, där vi diskuterar syndabekännelsens plats och funktion.
Hittade en gång en bra formulerad syndabekännelse:
Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter.
Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra.
Inte min kropp, inte mitt utseende, inte mina talanger, inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv. Jag har låtit mig föraktas och misshandlas. Jag har trott mer på andras värderingar än på mina egna och låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga stopp.
Jag bekänner att jag inte har sträckt på mig efter min fulla förmåga, att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak, att jag har vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är, inte vågat vara så duktig som jag kan.
Gud, vår skapare, förlåt mig mitt självförakt, upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.
Okänd författare
Denna står inte i Svenska kyrkans handbok.Den är väldigt jag-centrerad, men det kan behövas emellanåt.
