Det var egentligen rätt länge sen jag läste den här boken, och jag har inte riktigt kommit fram till vad jag tänker om den. Paulo Coelho, som jag egentligen inte begriper mig på, har här skrivit ytterligare en bok om livet. Lite mer lättillgänglig än Alkemisten, och precis lika vacker."Veronika är ung och vacker, har vänner och beundrare att gå ut med, fast jobb och en familj som tycker om henne, men det är ändå något som fattas i hennes liv. Morgonen den 11 november 1997 bestämmer hon sig därför för att dö. Hon tar en överdos sömntabletter bara för att lite senare vakna upp på närmaste sjukhus. Där berättar man för henne att även om hon lever, så är hennes hjärta skadat och hon har bara några få dagar kvar att leva. Berättelsen följer Veronika genom dessa intensiva dagar medan hennes erfarenheter får henne att stilla undra vad galenskap egentligen är. Hon inser nämligen att varje ögonblick vi lever är resultatet av ett medvetet val mellan liv och död."
Så läser jag på bokens baksida,, men parallellt berättas om det egna livet, de egna tankarna och känslorna. Ibland blir jag förbannad på Veronika, ibland sorgsen, ibland tycker jag att hon är störthärlig. För någonstans verkar hon ändå tro att det kan vända - eller iallafall att man kan göra något meningsfullt den tid man har, om det så är att spela musik för en schizofren medpatient.
Det är egentligen slutet jag är arg på. Jag kan inte avslöja mer än så, men jag tycker att någon i Veronikas närhet är cynisk. Det är kanske Coelhos agenda också. Med boken medverkade han faktiskt till att få igenom en lag mot tvångsintagning på mentalsjukhus i sitt hemland Brasilien.
Som sagt, jag är fortfarande inte färdig med boken. Om ett tag ska jag läsa om den och säkert upptäcka fler djup.
"Vill du inte veta hur det står till med dig?"
"Det vet jag", svarade Veronika. "Och det är inte det du ser hos min kropp, det är vad som händer i min själ."Författarens hemsida. Svensk utgåva 2005, ISBN 91-7028-069-X
Andra bloggar om:
litteratur,
Paulo Coelho
