Äntligen respons på willowcreekbloggen! Min fd kollega Rune Hjelm skriver, och medger publicerande här:
"Hej Karin!
Någon hade bett dig ”kika lite” på Willow Creek och tycka till om det och det gjorde du också häromdagen. Frågan är om en liten koll på hemsidan och i Nya Väktaren ger tillräcklig insikt för att riktigt förstå det som sker och har skett i den församlingen.
Jag är heller ingen expert på WC, men har läst några böcker av Bill Hybels, bla. ”Kyrkan som rev murarna mot världen”, där han berättar om hur WC föddes och växte fram. Jag har också läst några böcker av John Ortberg, som under många år varit ansvarig för undervisningen i WC och varit på några seminariedagar som WC- Sverige ordnat. Jag har en del annorlunda intryck av WC än du och har reagerat mot en del av det du skrev och vill bara dela med mig av mina synpunkter.
Du har lagt märke till att WC:s vision är att av kyrkoovana människor göra överlåtna efterföljare av Jesus Kristus, alltså praktisera missionsbefallningen. Detta är ju deras passion och den har lett till att söndagsgudstjänsterna helt är inriktade på att möta sökande, kyrkoovana människors behov. Det är fortfarande så i Amerika att om kyrkoovana människor ska gå i kyrkan, så är det söndagen som gäller. Därför är söndagsgudstjänsterna i WC helt anpassade för dom och man kommunicerar evangeliet med drama, musik, dans, multimedia m.m. Inte som en ersättning för predikan, varje gudstjänst har också en ordentligt tilltagen predikan där budskapet om Jesus Kristus tydligt förkunnas.
Församlingsfolket bjuder in vänner och bekanta till gudstjänsterna och eftersom många av dom blir väldigt berörda av gudstjänsterna kommer många förstagångsbesökare väldigt ofta tillbaka.
En vardagskväll i veckan firar man en gudstjänst med fördjupande undervisning, nattvard os.v.
De som kommer till tro, vilket många gör, inbjuds till en hemgrupp, där de får lära känna andra troende kristna och sökande medmänniskor att växa tillsammans med.
Du upplever att WC ser statistiken som kyrkans kännetecken och att allt är inriktat på en snabb ökning av antalet kyrkomedlemmar.
”Att möta människor varsamt i att låta dem närma sig kyrkans tro i sin egen takt verkar alltså inte vara något självändamål eller fråga om omsorg om den enskildes själ och trosutveckling – utan har som syfte att tillrättalägga gudstjänst och förkunnelse så att man snabbt sitter ”i smeten”. Den numeriska tillväxten är det viktiga.” skriver du.
WCfolket skulle alltså vara helt inriktade på att få människor att sitta ”i smeten”. Tänk att man kan uppfatta en församling så olika!
Självfallet vill dom att så många som möjligt kommer till tro på Jesus Kristus – vem vill inte det - , men jag har verkligen inte uppfattat att dom gläder sig över människors omvändelse till Kristus, därför att det skulle ge dom en bra statistik, utan därför att dom ser Jesus som den frälsare, som alla vi människor behöver. Människors frälsning är det som mer än något annat ligger på deras hjärta. Det vore inte så dumt om också vi i vår kyrka skulle få lite smak för det.
Grunden för deras församlingssyn framgår väldigt tydligt i Bill Hybels böcker. Jag tror alla i WC vet att grunden för den är Apg 2:42. Apostlarnas undervisning, en syskongemenskap som också visar sig i en kärleksfull omsorg om varandra, nattvarden och gemensam bön är det som om och om igen betonas som församlingens fundament. Och målet för varje kristen är inte bara en känslomässig överlåtelse för stunden, utan ett livslångt växande som Jesu lärjunge.
Du menar att för WCfolket är ”församlingstillväxt i antal individer viktigare än det enskilda människohjärtat”. Hur vet du det? Har du läst Bill Hybels och John Ortbergs böcker?
”Det är Gud och endast Gud som väcker tro,” skriver du. Det tror jag både Bill Hybles och John Ortberg är mycket medvetna om, och det är kanske därför som dom ber så mycket för människor i WC. För det gör dom. Tänk om vi i våra församlingar bad lika mycket för människors frälsning, som dom gör i WC! Då kanske vi också skulle ha väckelse.
Tänk om vi också hade en så gedigen lärjungaundervisning som i WC. Jag kan tänka mig att en genomsnittskristen i WC under ett år får mer bibel- och trosundervisning än vad en genomsnittskristen i Svenska kyrkan får under sin livstid.
Tänk om vi skulle fundera över vad vi har att lära av WC istället för att lite ovanifrån döma ut dom! Det kanske är ett mer konstruktivt förhållningssätt.
”Var är talet om korset, nöden, eländet och Jesus längst ner hos dem som bäst behöver honom?” frågar du och det låter som om du menar att den förkunnelsen inte finns hos dem. Jag är ju ingen expert på WC, jag vet bara vad sett i de böcker jag läst, men deras diakonala omsorg om människor längst ner är ju ganska häpnadsväckande. När en del i församlingen byter bil skänker dom sin gamla till någon med knappa ekonomiska förhållanden och församlingsmedlemmar som är bilmekaniker till yrket ställer upp en kväll i veckan för att gratis laga bilar till arbetslösa, ensamstående mödrar osv. Hårfrisörskor och andra ger en dag då och då för att ensamstående mödrar,
( som det finns en hel del i församlingens närhet) ska få en skön dag då dom får bli ompysslade, andra är barnvakter os.v. Det handlar väldigt mycket om att använda de gåvor man har till att tjäna sina medmänniskor och att det tjänandet skänker en väldig glädje och tillfredsställelse. Bill Hybels har skrivit en väldigt inspirerande liten bok om detta som heter ”Att ge sitt bästa åt sin nästa”.
Ja, jag får det intrycket att väldigt många i församlingen har en glädje i att vara till för ”dom längt ner som behöver Jesus mest, samtidigt som jag tror det finns en medvetenhet att vi alla behöver Jesus väldigt mycket.
Vad ger dig anledning att påstå att WCfolket har en härlighetsteologi som orienterar sig utifrån det som mänskligt sett verkar starkt, mäktigt och härligt”? Jag tycker Bill Hybles väldigt ärligt skildrar också misslyckanden, felsteg och kriser som dom varit i som församling. Se bla. ”Kyrkan som rev murarna mot världen”.
Det är säkert bra att kritiskt granska sina bröder och systrar i andra kyrkor, men vi har kanske ännu större anledning att självkritiskt granska oss själva och vår egen kyrka.
För några år sedan började vi i pastoratet tala om medlemsvård. Fantastiskt! Äntligen! Men för mig var det smärtsamt att upptäcka att anledningen till denna nya omsorg om våra systrar och bröder, var att en del av dem hade börjat lämna kyrkan och att vi därigenom förlorade deras kyrkoavgifter.
Det var alltså inte omsorg om människors andliga väl som drev oss, utan det var deras pengar vi var ute efter.
Och det som den här nya satsningen resulterade i var någon liten broschyr om fördelarna med att vara medlem i Svenska kyrkan. Det var vad vi kallade för medlemsvård. Jag tror också här att vi har väldigt mycket att lära av WC:s utgivande tjänande och deras medlemsvård, som har ett helt annat djup.
”Karismatiken och tillväxten är säkert bra för det snabba, moderna folket,” skriver du. Och så är det säkert, men inte bara för dom, Andens nådegåvor behöver vi ju alla för att kunna tjäna våra församlingar och våra medmänniskor och tillväxt/väckelse är också bra för alla, framförallt naturligtvis för de människor som därigenom blir räddade till evigt liv. Den omsorgen behöver vi mycket, mycket mer av. Också i vår egen kyrka.
Det var längesedan jag skrev ett så långt brev till någon. Du förstår att du har berört sådant som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Fortsätter gärna samtalet om dess viktiga ting.
Många varma hälsningar och önskan om Guds fortsatta välsignelse!
Rune
Karin svarar:
Tack för brevet! Du tillför viktiga synpunkter, som jag tror breddar tankegångarna kring denna rörelse. Som jag också skrev i inlägget, man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Det finns självklart goda sidor i alla församlingar.
Resonemangen kring medlemsvårdssatsningen kan jag inte så mycket om, och jag var precis ny i pastoratet när broschyren kom till. Jag är dock helt säker på att våra kollegor och arbetskamrater arbetar för Guds rike och människors andliga väl - inte för att folk till varje pris ska stanna kvar som medlemmar.
