Biskopskollegiet har tänkt omkring kyrkans sätt att arbeta med begravningar, allt från dödsbädden till leva-vidarearbetet. Brevet, som riktas till församlingarna men också till begravningsbyråerna, är rätt allmänt skrivet och sticker inte ut. Förtydliganden utifrån kyrkohandboken blandas med handfasta tips och råd, till exempel hur man bemöter barnen på ett bra sätt.
Tydligen blir det vanligare att begravningsbyråer använder sig av så kallade "funeral homes" med egna kapell. Privata hem har använts för begravning, liksom trädgårdas. Biskoparna rekommenderar självklart kyrkorummen, inte minst med tanke på symbolspråk och erfarenheter från tidigare gudstjänster. Biskoparna konstaterar att det inte finns "tunga teologiska skäl för att begravningsgudstjänsten måste hållas i ett kyrkorum", bör gudstjänst på annan plats genomföras om det finns särskilda själavårdsmässiga skäl. Prästen ska då försäkra sig om att gudstjänsten är öppen för alla (KO 17 kap.2§). Jag undrar då hur biskopsmötet ställer sig till begravningsgudstjänster som sker "i stillhet",det vill säga med endast de anhöriga närvarande. Jag tycker att denna möjlighet måste finnas, men har denna form stöd i Kyrkoordningen?
Vidare konstateras att Kyrkohandboken ska följas. På vissa håll har präster i samband med överlåtelsen lagt på sädeskorn, liljor eller ljus på kistan, och det är inte möjligt enligt biskoparna. Det som gäller är korstecken eller tre skovlar mull.
Musiken är något som ofta diskuteras arbetskamrater emellan. Samråd ska äga rum mellan präst, kyrkomusiker och anhöriga, så att "all musik ...blir en integrerad del av helheten och står i samklang med Svenska kyrkans tro och lära". Det låter kanske luddigt, men biskoparna förtydligar
"Viktigt är att ingenting av det som förekommer vid en begravningsgudstjänst motsäger den kristna tron på Jesus Kristus, hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv".
(Då går ju den förskräckliga sången "När jag går över floden går jag ensam" definitivt bort.)
CD eller inte? Det är pastoralt riktigt i enskilda fall, men ska vara ett tillägg och inte vara en ersättning för den levande musiken. Själv tycker jag att det är bra att försöka hänvisa inspelad musik till minnesstunden. Då sparar man något dit, och gudstjänstmusiken får vara levande rakt igenom.
Det som media har fokuserat på är en passus om begravning av aborterade foster. Redan nu sker det, men nytt är att föräldrar ska kunna vara med. Som det är nu (åtminstone i Skaraborg) sätts fostren i minneslund utan föräldrarnas närvaro.
"Det är viktigt", skriver biskoparna, "att själavårdande möta och hantera en eventuell skuldproblematik. Prästen ska vara medveten om sin egen inställning till abort och ha bearbetat sina frågor och känslor."
Där har vi ett stort arbete att göra. Det handlar om vad jag själv tänker, om hur föräldrarna tänker, om hur jag förhåller mig till föräldrarnas olika sätt att tänka. På en del håll i bloggosfären tolkas biskoparnas råd om pastoral akt som ett sätt att "smygvägen". Se också syrrans inlägg med kommentarer.
Sammanfattningsvis vill jag rikta ett tack till biskoparna som lagt ner tid och kraft på alla dessa frågor kring döden och begravningar! Även om jag inte lärt mig så mycket "nytt" (vilket ju kanske var bra), inspireras jag till nya ansträngningar att möta människor i sorg och kris med evangeliets hopp i sinnet.
Till biskopsbrevet
Andra bloggar om:
begravning,
abort,
Svenska kyrkan
