1. Gud
Jag tror inte på Gud. Jag tror inte att det finns en högre makt som ser oss och vägleder oss på "outgrundliga vägar". Och om jag inte tror på Gud kan jag följaktligen inte tro att Jesus är hans son.
Utgångspunkten för gudstro känns för mig som att man måste vara öppen för att tänka en "annan", "transcendent" personlighet/makt/varelse. Hur vi sen tänker oss denna "Gud" är mycket individuellt. Jämför med musik t ex. Om nån hade sagt till mig att Marilyn Manson är Gud, hade jag inte trott på den Guden. Jag tror på den Gud som jagtror på. Någon skrev till mig att tron är en projektion av människans emotionella behov - och jag tror visst att Gud kan fylla (en del) emotionella behov.
Om Guds allmakt har det funderats en hel del om, inte minst efter katastrofer. Själv tror jag ändå att Gud nånstans finns bakom, även om han inte styr oss i minsta detalj. Om du har sett den kanonbra filmen "Bruce den allsmäktige", så minns att Bruce som Gud får göra allt - utom att messa med människans fria vilja.
Min erfarenhet säger mig att fler människor kan tro på en "Gud", än på Jesus.
2. Psalmer
Jag älskar gamla Lina Sandell-psalmer. Särskilt de som uttrycker människors förtvivlan, förtröstan och hopp. Jag tycker de är vackra och rörande. Men de säger ju ingenting om Gud. De uttrycker bara människans litenhet och behovet av trygghet och mening i något större än oss själva. Jag kan tycka om dem utan att för den skull tro på Gud.
Visst, många uppskattar psalmer och kyrkomusik och kyrkorummet som sådant utan att tro på Gud. Och jag håller med om att de i sig ger tröst. I själva verket är det så att på en hel del borgerliga begravningar har de anhöriga faktiskt valt psalmer i allafall. Och på skolavslutningar, som ska vara icke-konfessionella, ska ändå Den blomstertid nu kommer sjungas.
Lina Sandells psalmer är för mig vittnesbörd om hennes gudsbild och gudstro.
3. Det märkliga fantastiska livet
Ibland kan man känna en svindlande känsla av att livet är fantastiskt. När jag såg min nyfödda dotter och andra ögonblick i livet när man förundras över hur märkligt allt hänger ihop. Hur stoft från miljarder år gamla stjärnor finns i oss och i vår värld. Ja, då skulle man nästan kunna tro att det finns någonting som har tänkt ut allt. Eller skulle det bara ha skett av en slump? Jamen varför inte? Kan det inte räcka med det, att livet är fantastiskt i sig.
Jag håller helt med dig om att livet är fantastiskt i sig = har ett egenvärde. När jag läser Darwin saknar jag meningsfrågan, och den är för mig viktig. Stjärnstoftet håller ihop oss med generationer före oss. Kanske är allt en slump, kanske finns det en mening. Ibland känns det inte som om det finns någon mening. För mig är då svaret: att tro att det bortom alla frågor någonstans fínns ett svar...
. Det kan väl inte bara ta slut?
Här tror jag att grunden till alla religioner finns. Människans oförmåga att föreställa sig att livet tar slut. Jag finns inte mer, jag blir borta för alltid. Livet är en parentes mellan två evigheter sade någon, jag minns inte vem. Och det kan vi inte stå ut med. Det känns meninglöst. Därför har människan uppfunnit olika tröstande förklaringar, ett guds rike efter döden, återfödelse osv.
Att jag tror på ett liv efter detta har att göra med att jag tror det Jesus säger till rövaren som korsfästes brevid honom: "Redan idag ska du vara med mig i paradiset". Jag tror många människor är rädda för döden. Precis som du tror jag att många har svårt att ta in det. "Om jag dör.." hör man ibland människor säga. Intressant med återfödelsen, tycker jag. Den möter man inte helt sällan! Men jag förstår inte vad det är som är tröstande med den tanken - komma tillbaka till samma elände? :)
Det kan också finnas en (farlig) dödslängtan i allt tal om himmel och paradis. Är livet på jorden för tufft kan det finnas längtan dit som inte alltid tar sig helt sunda uttryck.
Jag kan förstå dom gamla väckelsepsalmerna mot bakgrund av den tid dom kom till i. Det var fattigt och bedrövligt, och man var tvungen att hoppas på något bättre. Sanningsfrågan är en helt annan.
5. Levnadsregler
Religionerna sätter upp levnadsregler för människorna. Reglerna har med det här livet på jorden att göra men motiveras av att vi ska få det bättre sen, efter döden. Och visst vore det väl bra om vi kunde följa Guds bud. Vi skulle inte döda varann. Vi skulle behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Det är ju bra saker att följa. Men kommer reglerna från Gud eller har de skapats av människor? Jag tror att människor har skapat reglerna för att de är ändamålsenliga för vår överlevnad här på jorden. Om reglerna fungerar som tröst och ledning för människor så är det ju bra vare sig det finns en gud eller ej.
Jag tror att även etiken/levnadsreglerna har ett egenvärde. Håller helt med dig att reglerna fungerar oavsett om det finns en gud eller ej.
6. Kyrkor
På samma sätt som jag älskar psalmer så tycker jag om kyrkor. Det är fascinerande att se vilket arbete som har lagts ner på utsmyckning till hyllande av Gud och Jesus. Det är vackert, det är högtidligt. Den känsla av vördnad som fyller mej i en kyrka handlar inte om vördnad inför Gud utan snarare inför alla dessa människor som skapade detta.
Jesus säger att vi ska se honom i hans bröder och systrar. Att känna vördnad inför andra människor är att vörda Gud själv.
7. Vana och kultur
Ja, så trots att jag inte tror på Gud så kan jag inte förneka min känsla för våra gamla psalmer och kyrkor. Kanske för att det är en så självklar del av vår kultur och av min uppväxt. Söndagsskolan, där vi fick färglägga bilder av Jesus, jag minns lukten av kritorna. Kyrkans barnkör, luciatåg och julspel i kyrkan, att vara lucia var bäst, näst bäst att vara Maria. Jag fick vara ängel, det var ganska bra, guldvingarna från Buttricks var fina. I skolan hade vi morgonsamling varje morgon, med psalmer: Morgon mellan fjällen, Fädernas kyrka, och så sommarpsalmerna förstås. Tramporgeln. Och när vi sjöng i kyrkan och prästen predikade brukade jag tänka: Undrar om han (det var en han) tror att det finns en gud eller om han bara låtsas?
Religion och kultur är intimt förknippade med varandra. När vi hade den gamla statsreligionen hölls koll på att det inte blev alltför tokigt, men i dagens mångkulturella och mångreligiösa samhälle behövs kritiskt tänkande. Och därför måste man få uttrycka kritisk hållning både mot kristendomen och islam och alla andra utan att bli kallad hädare. Men det är ju ofta så känsligt.
Grejen med Svenska kyrkan (om jag nu får vara lite partisk) är att man kan tillhöra den utan att skriva under på alla bekännelseskrifter. Vi har högt i tak och låga trösklar, på gott och ont som ju kommer fram i min blogg t ex. Man får växa där man står, eller helt enkelt sitta ner i kyrkbänken och bara känna sig innesluten av ett vackert rum.
Tack för dina tankar, Cornelia! Tro på Gud eller inte...nästa fråga blir: Vad är tro, då? Vad innebär tron? Vad ska vi ha den till? Varför skulle vi tro på Gud?
Massa kramar från Karin
