När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 

Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 

I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 

Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 

På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 

Motkrafter i ett kyligt samhälle

"Du måste be för Syrien, Karin. Turkiet har gått in och invaderar vårt land. Jag är orolig för mina anhöriga."

Jag står utanför folkhögskolans kapell tillsammans med kyrkvärdarna. Kyrkklockan i klockstapeln utanför ringer och det är dags att samlas till vår vanliga morgonbön. Andrum, som vi kallar det, en lugn start på dagen tillsammans. 

Hen som kommer fram till mig skiljer sig från de andra den här dagen. Blicken är orolig och ansiktsmusklerna spända. Jag tror att hen är kurd. Av just det folk som räddat världen från IS.  Jag försöker minnas vad jag läste på mobilen samma morgon: Erdogan bekräftar att Turkiet gått in med stridsflyg i nordöstra Syrien och tiotusentals är redan på flykt. 

Alla har gått in och satt sig, jag går fram och ber: Gud, nu ber vi för Syrien. Igen. 

Men, tänker jag under psalmen som Hanna leder från, det var ju inte länge sen vi hörde att det skulle kunna gå att återvända till delar av Syrien igen. De flesta IS-soldater är tillfångatagna, regimen är fortfarande brutal men det skulle kunna gå att leva. 

Nu kommer allt tillbaka. Oron för släktingarna. Rapporter om döda och sårade. Och flera börjar fundera: säljer inte Sverige vapen till Turkiet? Genast kom kraven från politikerhåll och samtidigt svarar Erdogan med att hota att skicka flyktingar till Europa om inte kritiken mot hans invasion stoppas. 

Filip går fram och läser ur Första Johannesbrevet om kärleken som fördriver rädslan. Vi ber  för världen och för oss själva, Hanna sjunger en sång och sedan fortsätter vardagen. 

När jag sedan skriver ner de här orden flashar det till på mobilen. Liberalerna vill förbjuda bönestunder på rasterna i skolan. Vilken tur att folkhögskolorna är fria, tänker jag. Be och arbeta, lyder en paroll från klosterlivet, och jag tänker att båda behövs i vårt samhälle.  Bönen kan beskrivas på många olika sätt, men är en form av den kärleken som fördriver rädslan, i kombination med arbete, konkret arbete för fred och mänskliga rättigheter. 

Vi behöver motkrafter i ett kyligare samhälle. Det kan vara så enkelt. Det kan vara att Skövde kommun fortsätter att sponsra sina lärare med kaffe under de tuffa arbetsdagarna. Ett litet tecken på uppskattning av dem som tar hand om det allra mest dyrbara vi har. Varje gång en lärare, eller förskollärare, eller barnskötare eller vem som helst säger upp sig i vår kommun borde vi tillsätta en haverikommission. Vad har hänt? Hur kan vi förändra? Kom tillbaka, ta tillbaka din uppsägning, vi behöver dig!

Att kunna leva med flera perspektiv samtidigt

Ibland öppnar sig en helt ny värld för ens ögon och en ser saker på ett sätt som en inte gjort förut. Jag har nyligen gjort den upptäckten i och med att jag har skaffat mig multifokala kontaktlinser, eller progressiva som samma fenomen heter i glasögonsammanhang. Den som inte är med i de skumsyntas förening vet med all säkerhet inte vad detta är, och då kan meddelas att multifokala linser är linser med flera olika styrkor i en och samma lins. Ungefär som progressiva glasögon, men skillnaden är att det går mycket snabbare för hjärnan att fokusera om från att titta på nära håll och att titta på långt håll, vilket kan bli ett problem i takt med att människan blir mer årsrik. 

Alltså behöver jag inte fundera på att komplettera min kraftiga närsynthet med läsglasögon och det är oerhört praktiskt. Men jag tänker också att det finns fler djup i det multifokala. Om nu hjärnan kan härbärgera flera synperspektiv samtidigt så borde det ju fungera på liknande sätt med våra värderingar? Det verkar ju som att vi är konstruerade för att fixa det. 

Sedan några år tillbaka är det som att den goda sekulariseringen av samhället (att en specifik kyrka inte ska ha någon politisk makt utan endast politiskt inflytande precis som andra organisationer i civilsamhället har politiskt inflytande) har övergått till någon slags religionsfobi. En behöver inte vara särskilt analytisk för att se hur tonen mot muslimer har skärpts. Detta gör att även andra utövare av religion får slängar av samma slev, och att religiösa inte bara utövar sin religion via mentala processer i hjärnan utan att det också kan få konsekvenser i vardagslivet är något som inte alla riktigt greppat. 

I en del fall kan kunskapsluckorna leda till historielöshet. Nu är det väl ingen som med allvar skulle framkasta idén att själva Skolverkets skulle lida av kunskapsbrist, men när de kommer med förslag till nya kursplaner för grundskolan fanns till en början med en avsaknad av t ex antiken samt minoriteternas situation med i historieämnet och nu uppdagas att referenserna till Bibeln strukits. 

En del debattörer menar nu att statsateismen går för långt, särskilt som sociologerna sedan länge förstått att vi inte lever i ett sekulariserat utan postsekulärt samhälle. Religionen har alltså kommit tillbaka, eller låt oss säga människor som inte ser något konstigt i att religiöst eller andligt orienterad. 

De frågor som religionskritikerna på 1900-talet tog upp är nu passé. Det är helt möjligt att vara religiös och demokrat samtidigt. Och Vi kan tänka att en Gud ligger bakom allt det vackra i naturen samtidigt som vi håller naturvetenskapens teorier för sanna. 

Det är kanske detta som är det multifokala: att kunna se vår närtid i ljuset av vår historia. Vad de gamla grekerna tänkte har betydelse också för oss idag. Och det blir alldeles omöjligt att få någon förståelse för mycket inom bildkonst, litteratur, film osv om vi inte har bakgrunden i bibliska berättelser och ordspråk. Det handlar om bildning att förstå varför vi firar våra högtider och varför kyrkor och kyrkogårdar ser ut på ett visst sätt och kunna se dem som mer elle mindre levande kulturarv, även om vi inte knyter någon andlighet till byggnaderna.

Du vet väl om att du är värdefull...

Denna text skrevs till Svenska kyrkan i Tidaholms församlingsblad, sommaren 2019 och refererar till en samling med skolbarn i en kyrka någonstans i Skara stift.

Hon och jag ser djupt in i varandras ögon. Hon viker inte av med blicken en enda gång, inte jag heller, jag ser in i hennes bruna och hon i mina blåa. Vi sjunger “Du vet väl om att du är värdefull” och på några ögonblick sköljer hela samhällsdebatten ner som en vårflod från min intellektualiserade hjärna ner någonstans via hjärttrakten till maggropen. Hon är 33 år yngre än vad jag är och jag drabbas när jag tänker på att hon växer upp i en värld som vi i vuxenvärlden inte fått ordning på trots metoo, Earth Hour, Jesus, Martin Luther King och Greta Thunberg. 

Det är en tillfällighet att vi möts. Hon är på psalmlektion i kyrkan, helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer och läroplan som säger att eleverna i årskurs tre ska få kännedom om några av de vanligaste psalmerna.

pixabay.com

Det är också vad skolkyrkoteamet och pensionärskören har planerat för, och nu sitter vi här i en bänk i en medeltidskyrka, varje barn får sitta bredvid en vuxen och efter att ha sjungit refrängen på psalm 791 några gånger får vi slå igen psalmboken och vända oss mot vår körkompis och sjunga samma refräng medan vi tittar på varandra. 

Jag, skuldtyngd med mitt vuxenansvar, samhällsengagemang och teologiska frågeställningar, hon med samma namn som hon som födde Jesus, med bruna ögon som vänligt men stadigt ser in i mina. Att hon är värdefull och viktig tvivlar jag inte ett dugg på, men vad tro jag om mig själv? Hur är det med mina koldioxidutsläpp, åren när jag inte orkade engagera mig i människorättsfrågor, har jag ens rätt att sitta här och vara någon slags företrädare för det kyrkliga etablissemanget?

Hon påstår det. Hon ser mig stadigt i ögonen och sjunger orden och jag blir varm i hjärtat och i själen och jag tror henne. Vi blir båda redskap för Gud när vi i vår enkelhet och brustenhet, utan att känna varandra men veta allt om varandra genom att titta in i våra själars speglar, reflekterar Guds kärlek till varandra och med varandra. 

Tro, tillit, förtroende, tillräcklighet, trofasthet. Det finns någon som är större som vi får vila i när vi inte tycker oss räcka till, orka med, till kropp eller själ. Du vet väl om - ja, just du också! - att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Inte för det du gjorde förra året, eller kommer att göra nästa vecka. Du är viktig oavsett vad du gör, presterar, levererar. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Inte som idealbilden av dig själv med filter på instagrambilderna.

Lektionen är slut och vi tar varandras händer och hon lämnar kyrkan tillsammans med sin klass. Jag sitter kvar och tänker att jag har fått mig till livs ytterligare en aspekt av tro. 

Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Skolavslutningar...

Ett av alla vårtecken är den årliga debatten om skolavslutningar. I kyrkan eller inte? I år har kollegan i Sävare utanför Lidköping fått stor medial spridning med sitt budskap att i år blir skolavslutningen inte i kyrkan, därför att skola ska vara skola och kyrka ska vara kyrka.

Bakgrunden är Skolverkets skrivningar om att skolan ska vara icke-konfessionell, men hur detta ska tolkas skiljer sig en hel del från en rektor till en annan.

Själv har jag genom åren haft en vacklande inställning till det här med att medverka vid skolavslutningar. Dels har det varit en uthyrningsteknisk finess: ingen kyrka utan en medföljande präst som någon slags vårdnadshavare. Därför har en präst, med ibland tveksam koppling till specifik skola och kännedom om vilka förhållanden som råder just där, fått hälsa välkommen och säga några väl valda ord om sommaren och allas lika värde.

Det som kollegan reagerat på är bland annat att skolledningarna vid flera tillfällen velat läsa hennes manus i förväg. För mig låter det i bästa fall som en konstigt kommunicerad men ändock omsorg om eleverna - de ska inte behöva höra något som de skulle kunna ta illa upp av, alternativt bli religiöst hjärntvättade. I sämsta fall låter det som censur. I vilket fall är det tveklöst oartigt mot värden att kräva genomläsning. Skolan är gäster och bör bete sig i enlighet med förekommande vett och etikett. Tilltaget tyder också på en räddhågsen misstro till en Svenska kyrkans företrädare som är så mainstream svenskkyrklig som någon kan vara. Samtidigt förstår jag den förälder som är tveksam till att skicka iväg sitt barn till ett sammanhang som hen inte kan känna den minsta sympati för - hade det varit aktuellt för min del hade jag också haft synpunkter.

Själv har jag haft en hel del skolavslutningar i kyrkan. Hade någon frågat om manus i förväg hade jag inte kunnat överlämna mer än några stolpar eftersom jag mycket sällan har färdigskrivet manus. Men min tvekan om skolavslutningens plats i kyrkan eller inte handlar om mer än om relationen mellan kyrka och skola. Visst kan jag stå längst fram i en fullsatt kyrka och leverera några väl valda ord. Visst kan jag säga något uppmuntrande som inledning till sommarlovet. Visst kan jag följa Skolverkets instruktioner om religionsfrihet och inkluderande hållning. Jag kan tala om andlighet utan att J-ordet nämns, men det som skaver är att inte få ge uttryck för helheten i min livssyn. För visst är det lätt att tala om sol, badstränder och ledighet. Men vad får jag säga till de elever som inte alls har ett härligt sommarlov att se fram emot? Eller som trots goda familjeförhållanden och grannar i stans bästa kvarter glömmer sin ensamhet i ruset av en flaska smuggelsprit? Och till dem hade jag velat säga något om vad jag kan tänka skulle kunna vara bärande i svåra situationer.

Men trots allt: var skolavslutningen än sker och hur sommarlovet än blir - goda tankar kan vi tänka för och om varandra. Det är nog ändå det viktigaste.

Värderingar

På Palmsöndagen år 1960 prästvigdes tre kvinnor i Svenska kyrkan: Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Efter ungefär fyrtio år av utredningar och debatter, kunde nu människor oavsett kön följa sin kallelse att bli präster.

Argumenten för och emot flödade och så sker fortfarande på sina ställen. Skulle inte Paulus ord om att kvinnor ska tiga i församlingen gälla längre? Eller handlar det bibelstället inte om präster i Svenska kyrkan utan bara just några kvinnor i Korint som satt och småpratade under gudstjänsten? Och fanns det inte en vits med att Jesus bara utvalde män som lärjungar? Eller fanns det kvinnor med också, som inte kom fram ordentligt när berättelserna om Jesus formulerades?

Frågorna är många och vi ser tydligt att samhället inklusive kyrkorna förändras. På bara hundra år har mycket förändrats i hur vi ser på könen - och på dem som inte är hemma i talet om kön. Synen på äktenskapet förändrades radikalt redan 1921 när Sveriges riksdag beslutade att kvinnor och män skulle bli myndiga på samma villkor och vid samma ålder. Att gifta kvinnor skulle vara myndiga tyckte nog en del inte var annat än vänsterliberalt trams, men idag är det väl ingen som skulle tveka i den frågan. Att det inte är olagligt att praktisera sin kärlek oavsett sexuell orientering är väl också självklart för de flesta och nu jobbar vi i stället med lagstiftaren i ryggen med att utrota all diskriminering mot såväl denna grupp som ett flertal andra som behöver skyddas mot kränkande särbehandling. Det går framåt.

Att det tar tid att ändra sina värderingar visar erfarenheten men också den undersökning som Institutet för framtidsstudier gjort med drygt 6000 utomeuropeiska migranter och som nu gjorts offentlig. De har fått frågor om hur de trivs, vad de har för inställning till familjeliv och annat och deras resultat har jämförts med den mycket klargörande kulturkartan som används i samband med den globala enkätundersökningen World Values Survey. Motsatsförhållandena på axlarna är patriarkala värderingar mot frihetliga värderingar, religiösa värderingar mot sekulära värderingar.

Vad som är just religiösa eller sekulära kan vara svårt att definiera. En religiös värdering kan ju vara att staten ska vara just...sekulär.  I vilket fall visar ovanstående undersökning att migranterna trivs bra, men att de tycker att jämställdheten gått för långt. Djupintervjuerna visar dock att de förstår att Sverige förväntar sig annat av dem, och med tiden tänker jag att flera av dem kommer att uppskatta möjligheter till föräldraledighet, utbildning och annat som är betydelsefullt för människor, just oavsett kön.

Sverige har sedan demokratins införande genomfört frihetliga reformer, men det har tagit tid och tar fortfarande tid. Vi kan nog inte räkna med att människor med annan kulturell bakgrund ska göra samma resa på bara ett par år.

Dagens Nyheter

Hbtq-frågor i kyrkan...igen

Kollegan Erik skrev insiktsfullt i SKT i veckan om hur det är att vara hbtq-person i kyrkan idag. Jag själv var nyligen gästpredikant i Svenska kyrkan i Tibros första regnbågsmässa, en mässa som en del såg som befrielse och andra som förfärelse.

En ny bok kommer ut på ett förlag som ser sig nödgat att försvara Gud och den riktar sig till bibeltrogna personer som vill veta hur de ska förhålla sig till ovälkomna känslor till människor av samma kön.

Jag konstaterar att det nu har gått flera decennier sedan Svenska kyrkan bibeltroget och med utgångspunkt från bibeltrogna hbtq-personer som är medlemmar och bekännande kristna lyfte fram argumenten, apologin, för att inte längre utestänga dessa Guds barn från kyrklig kontext, homofobisk predikan och skam - och skuldbeläggande.

Teologiska utredningar har skrivits. Hbtq-vänliga prästbloggar startades, bland annat min egen som jag startade 2005 för att det då fanns ytterst få mötesplatser på nätet utan hbtq-fientlig teologi.

Vi fattade beslut i kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap. Vi fattade beslut om vigslar för alla par, oavsett kön, i Svenska kyrkan. Det var inte enkelt och tonen var tidvis hård och ohjärtlig.
Men vi förklarade hur vi, bibeltroget, läser Bibeln. Hur vi ser det kontextuella. Hur vi förstår kristen etik, Jesu exempel och den gyllene regeln och hur flera tidigare etiska och teologiska ställningstaganden (synen på skilsmässa, kvinnliga präster och pastorer, abort, omgifte, skilda präster och pastorer, samboskap osv osv - jag kan gå ännu längre tillbaka och ta exemplen häxbränning och slaveri också, för att inte tala om förbudet att inte bära klädesplagg av olika sorters tyg, och sannerligen är det ett mänskligt påfund och inte ett Guds påbud att vi firar gudstjänst på söndag. Skulle vi gå emot Jesu praxis, och överge sabbatsdagen?)

Jag tror ni förstår vad jag menar. Men kanske är det så att när nu en ny generation kristna hbtq-personer nu växer upp behöver samtalen föras igen. Och vi som startade regnbågsmässorna och de befriande bibelsamtalen får inte ge upp eller slå oss till ro. Nya generationer behöver få höra om Jesus och att de är skapade av Gud och att de är älskade, oavsett sexuell orientering.

Vi behöver berätta återigen om Jesus, som i Matteusevangeliet kapitel 19 bejakar en man och en kvinna i äktenskapet, men, som Teologiska kommittén en gång skrev: det vore anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön.

På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk.  Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda, även om vi idag på biskoparnas och läronämndens inrådan också kan använda avalkoholiserat vin eller helt enkelt dryck från vinstocken. Och Jesus kunde inte föreställa sig att det tvåtusen år efter hans död skulle förekomma debatt om rödlistade fiskar eller klimatsmart mat.

Det vi sysslar med är inte vänsterliberal propaganda, utan en fast övertygelse grundad i Guds ord och i en bibeltolkning som våra biskopar i Svenska kyrkan använder sig av.

Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar livet, upprättar och ger trygghet och stöd. Beslutet vi fattade i Kyrkomötet upprörde och upprör fortfarande. Men det är också en upprättelse och befrielse för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt. Och Erik Gyll aktualiserar i sin text i Svensk Kyrkotidning den psykiska ohälsa som kan bli följden av den utsatthet som hbtq-personer tvingas leva med. Ska vi, kyrkliga och kristna personer verkligen bidra till denna utsatthet?

Åter till frågan om bibeltrohet. Att påstå att hbtq-vänlig teologi inte är bibeltrogen är ett svek inte bara mot de Guds barn som inte är skapta som majoriteten av människor, utan också mot våra biskopar och vår kyrkas handbok och kyrkoordning.

Nu behöver inte oenigheter i etiska frågor leda till att kyrkans gemenskap splittras. Enligt Confessio Augustana artikel 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och om sakramentsförvaltningen. Äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och ett av de mest genomgripande förändringarna skedde 1921 då Sveriges riksdag beslutade att även gifta kvinnor ska vara myndiga.

Även det kanske var vänsterliberal propaganda - men idag är det väl ingen som ifrågasätter jämställdhet inom äktenskapet, även om flertalet bibeltexter talar om kvinnors underordning i förhållande till sina män.

Time flies.

Flera av de kollegor som då det begav sig skrev på den s k Kallin-listan har idag ändrat uppfattning, precis som flera ändrade uppfattning om giltigheten i prästvigda kvinnors kallelse och vigning.

Och nuförtiden kan vi med svensk lagstiftning i ryggen också tala om aktiva åtgärder i arbetslivet för att motverka diskriminering och kränkande särbehandling.

Slutligen - för nu. Den som brottas med ovälkomna känslor till en annan person, må tala med en god vän, söka upp en själavårdare, eller om psykiska besvär uppstår - den närhälsa hen är listad vid.

Tala väl - Stilla veckan och påsk

Att inte se och inse att det finns ett samband mellan ersättningsteologi och antisemitism är att två sina händer – och i Stilla veckan bör kristna inte ägna sig åt handtvagning som Pontius Pilatus, utan åt fotatvagning som Jesus Kristus, säger Jesper Svartvik i predikokommentaren inför Stilla veckan med fokus på Skärtorsdagen.

Till Tala väl- bloggen

På bordet i min samtalshörna i arbetsrummet på jobbet står en vas med kvistar som jag tog vara på efter häckklippningen förra helgen. På bara några dagar har löven börjat spricka ut i lite olika takt beroende på deras genetiska förutsättningar. En del kvistar behöver mer sol, mer värme längre tid för att blomma ut. Det är naturens eget skådespel och oavsett om vi tänker att det är ett drama regisserad av en gudomlig kraft eller av inneboende atomers reaktioner är det alldeles makalöst. Jag har frågat min vän naturkunskapsläraren om hur rötter och blad bildas och hen går alltid igång och berättar om fotosyntes, lagring av solenergi och naturligtvis om hur naturen blöder.

Jag fattar hälften men rycks med i fascinationen och måste läsa lite Karin Boye. Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Jordens timme, Earth Hour. Inte längre ett specialintresse för miljövänner utan ett evenemang som engagerar kommuner, företag och organisationer. Loggor tas fram, hashtaggar och uppmaningar. Den lilla människan ska göra sin insats. Minska på resorna, öka din klimatångest medan kungafamiljen åker jorden runt.

Samtidigt ska vi också engagera oss i allt annat som rör mänsklighetens existentiella villkor som att hantera ondska och girighet och jag läser på facebook att en undersköterska behöver jobba i 60 år för att komma upp i det avgångsvederlag som bankchefen nu presenteras med. Medan damen offras på börsnoteringarnas altare får styrelsen ansvarsfrihet. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad,svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - till nästa avslöjande från medierna som verkar ha tagit upp handduken som myndigheterna verkar ha kastat in.

 Vanligt folk utkräver ansvar av dem som har fått förtroendet att ta ansvar. Vi kräver att myndigheterna ger oss relevant information om klimat och energi. Hur är det nu, sparar vi energi på att släcka ner en timme, eller ökar den totala förbrukningen när strömmen släpps på igen? Kan vi köpa en elbil utan att indirekt ge stöd för multinationella företags exploatering av naturresurser i Afrika och barnarbetare som borde vara i skolan? Kan vi räkna med att Josefin Nilsson hade fått hjälp om det varit idag? Och varför släpps media inte in i slakterierna? Varför sopas kycklingar ihop med maskiner och trycks ner i plastlådor som vore de salladshuvuden? Här kommer naturkunskapen med betoning på kunskap in igen. Veterinären berättar för allmänheten hur ben och benhinnor och nerver fungerar på kycklingar - samma system som på människor.

Det gör ont att bryta ben. Finns det hopp? Såklart. Med ansiktet vänt mot solens försiktigt värmande strålar avslutar jag Karin Boyes dikt: Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Drabbad

“Minst 40 personer har dödats i ett terrorattentat i Nya Zeeland. Skytten uppges vara en ”våldsam, högerextrem terrorist” – uppges vara en hämnd efter attacken i Stockholm.Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?” 

Fortfarande morgongrusig i ögonen läser jag inlägget från redaktionen i mitt facebookflöde.
Nej. Ytterligare ett terrordåd. Någon har skjutit människor som ber. Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jag känner ingen i Nya Zeeland. Jag vet knappt vad huvudstaden heter. Men nog är jag drabbad. Det finns ingen på jorden som inte kan vara drabbad av det meningslösa våld som riktas åt än det ena, än det andra hållet. Den här gången var det muslimer som drabbades. Andra gånger är det judar, andra gånger kristna. Eller människor i allmänhet som inte alls dödas i en religiös lokal för att förövaren ska kunna döda så många som möjligt av just den sortens människor utan på gatan, på torget, på teatern. 

Dystopiskt, ungdomarna vet att det går åt fel håll och att dom som bestämmer måste göra något åt saken. Skolverkets representant uttalar sig i media och talar om olovlig frånvaro. Jag går och brygger en mugg kaffe och muttrar för mig själv att det snarare är vuxenvärlden som ständigt gör sig skyldig till olovlig frånvaro när det gäller att skapa meningsfulla sammanhang. Lärare i flödet uttrycker både entusiasm - “vilken bra SO-lektion!” - medan andra surar - “jag kommer minsann att ha två timmars kvarsittning nästa vecka med en duvning i NO” - och jag tänker att Greta Thunberg har precis rätt i att det behövs tas i för att rösterna ska bli hörda. Inget kan väl provocera så mycket som en elev som tänker utanför ramarna? Hur kan vi som vuxenvärld faktiskt peppa ungdomarna och bidra med lite framtidstro utan att ge avkall på de fakta och sanningar som trots allt är uppenbara? För när det gäller klimatet är alla drabbade.

Och än så länge är vi alla på plats, men vi kommer förmodligen att behöva införa en ny kvot i Migrationsverkets system: klimatflyktingarna. Ungdomarna som strejkar, de som nu på plats i Christchurch i Nya Zeeland gör allt för att ta hand om offren, är tecken på att det trots mycket dysterhet inte är kört för vår värld. I det stora och i det lilla finns medmänskligheten.

Bra att du är här, läser jag på skylten i entrén till mammografin på Skaraborgs sjukhus. Det här är en annan form av överlevnad, tänker jag som så många andra dragit ut på besöket efter att ha läst otaliga skräckhistorier om hur röntgenundersökningen går till. Att samhället går in och låter oss medborgare utan kostnad få del av denna möjlighet till att kanske begränsa en skada innan den blir dödlig, är tecken på att vi lever i ett gott samhälle. Tio minuters måttligt obehag är ingenting mot tio månaders cellgiftsbehandlingar eller tio års oro för att det där ska komma tillbaka.

Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jo, cancer är något som drabbar oss alla. Vi är alla på plats, som själva drabbade, som anhöriga, som arbetskamrater, som vänner.

En vända till

I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung kille i tjugoårsåldern som aktualiserade ungefär samma saker som jag och andra gjorde när jag var i tjugoårsåldern, och som generationer tidigare har gjort. Intet nytt under solen. Vi förundras och förargas över att kvinnor som grupp fortfarande inte har samma rättigheter och möjligheter som män. Vi förundras och förargas över att det går så långsamt, även om det finns ljusglimtar.

Jag satt och blev rörd över hans engagemang och förundras och förargas över att ytterligare en generation ens ska behöva fundera på fenomen i verkligheten som en gång för alla borde förpassats till historiens skräphög. Dessa unga kvinnor och män som ännu i vår tid behöver vara nervösa för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida, eller som på olika sätt slår i glastaket och kallas visselblåsare när de bara uttrycker klart och tydligt vad de faktiskt ser, berättar sanningen. En stilla viskning borde räcka.

Riktar vi blicken ut i världen blir det än mer dystert. Nadia Murad med flera har berättat om hur det är att vara offer i ett krig där män ser våldtäkt som en stridsmetod. Rahaf Mohammed al-Qunun med flera har berättat hur det är att vara kvinna i Saudiarabien. I femtiotvå länder i världen blir flickor under 15 år bortgifta. I ännu fler länder saknar kvinnor mänskliga och medborgerliga rättigheter. Av de miljoner människor på flykt utgör kvinnor och barn tre fjärdedelar. Totalförbud mot aborter i bland annat El Salvador leder till att tusentals kvinnor dödas och skadas varje år, eftersom kvinnor gör abort i alla fall, illegalt och utan adekvat medicinsk utrustning.

Och i Sverige, som om inte alla människor efter #metoo fått upp ögonen för att det inte är okej att tafsa på någon utan vederbörandes samtycke, kommer nyheten om att en före detta minister får lämna sin riksdagsplats för att han i höstas tafsade på några kvinnor i riksdagen. Detta har partiledningen alltså vetat om i flera månader utan att något gjorts förrän nu. Jag hoppas att han överlämnas till rättsvårdande myndigheter oavsett om målsägarna anmäler, eftersom sexuellt ofredande väl lyder under allmänt åtal. Vi ska inte ha ett system bland självaste våra lagstiftare att sånt här sköts internt - det har vi sett nog av i katolska kyrkan.

Men det finns ljusglimtar också. Ungdomar som engagerar sig och manar till kamp. Det finns projekt som bedrivs globalt som ger en liten utjämning av världens resurser. Skolor byggs. Sjukhus rustas upp. Traumatiserade barn får terapeutisk hjälp. Flyktingar får tält att flytta in i. Fler namn behöver nämnas och minnas. Shirin Ebadi. Parvin Ardalan. Malala från Pakistan. Emmeline Pankhurst. Aleksandra Shevshenko och dom andra i Femen. Rosa Parks. Ester i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet. Elise Ottesen-Jensen. Nadia Aden. Selma Lagerlöf. Greta Thunberg. Listan kan göras lång och fylls på efterhand. Det är människor som betytt något för samhället, men listan kompletteras också med människor som betytt och betyder något för dig personligen, som visat möjligheter framåt.
Låt oss inte gå i frid, avslutade Filip i folkhögskolans kapell. Låt oss gå ut och kämpa!

Predikan Sexagesima årg 1

Lukas evangelium 8: 4-15

"När mycket folk samlades och man drog ut till honom från de olika städerna sade han i en liknelse:”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

 

Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

 

Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt."

Vem vill inte vara en sån där människa som hör ordet, som tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt?

När Jesus strukturerar upp de olika sätten som Guds ord kan verka i människors hjärtan kan det nästan leda till en andlig prestationsångest. Når jag upp till det där idealet?

Jag vilar min själ i Predikarens ord i den hebreiska bibeln:

"Allt har sin tid

Det finns en tid för allt som sker under himlen.

En tid för födelse, en tid för död.

En tid att plantera, en tid att rycka upp.

En tid att dräpa, en tid att läka

En tid att riva ner, en tid att bygga upp.

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa.

Allt har sin tid

Det finns en tid för allt som sker under

himlen."

Predikaren beskriver livet, som där är. Och i det livet ingår tron, på något vis, hur vi nu beskriver den.

Guds ord, Guds budskap når oss på olika sätt, i olika tider.

Vi är alla dom där människorna vid vägkanten, de som hör ordet och som med Lukasevangeliets ord utsätts för att Djävulen kommer och tar bort ordet ur våra hjärtan.

Vad kan menas med det? Är det allt det som stör och förstör, alla dem som säger att du inte duger, att Guds kärlek inte gäller dig, att

att du måste vara på ett visst sätt för att passa in i Guds rike.

Hur lätt är det inte att ge upp. Det där med tro, det verkar vara för eliten.

Vi är alla dom där människorna på berghällen, de som tar emot ordet med glädje, men som inte har något rotfäste. Vi tror, men när det tar emot för mycket, lämnar vi bibel, psalmbok och kyrkohandboken åt sitt öde och ägnar oss åt något lättvindigare istället.

Hur enkelt är det inte att ge upp? Kan inte kristen tro vara lite enkelt och lättbegripligt, kan det inte bara vara som en enkel manual att följa när livet är för svårt? Det där med tro, det verkar vara för dom som förstår sig på kyrkofäderna och Anders Frostensons psalmer.

Vi är alla dom där människorna bland tistlarna, de som hör ordet men som kvävs av såväl bekymmer som nöjen.

Hur lätt är det inte att ge upp. Hur ska det andliga livet kunna konkurrera med det vardagliga? Hur få tid för både be och diska? Kristen tro är nog för dem som inte har något annat att göra.

Men hur ska vi göra då, vi som vill växa som människor, i tro, i hopp och i kärlek?

Jag tänker att vi måste försöka se livet som en helhet, och inte döma oss själva för hårt. Det finns så många andra som gör.

Det finns en tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att sörja, en tid att dansa.

När vi befinner oss i perioder i livet och tron när  vi är vid vägkanten, på berghällen eller bland tistlarna, då är det en sak som gäller: hålla fast vid Guds kärlek.

Rom 8:38-49:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre.”

Låt ingen ta ifrån dig din livsglädje eller din tro!

Våga gå djupare in på trons väg, läs knepiga bibelverser och ge dig inte, klura på dom, fråga andra vad de tänker.

Och det går inte att dela upp tillvaron i andligt och världsligt.
Du är i Guds rike, hela tiden. Du är omsluten av Guds kärlek, hela tiden.

Ibland planterar du, ibland river du upp.

Ibland bygger du, ibland river du ner.

Ibland gråter du, ibland dansar du.

Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta, han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.

Amen.

Bilal och de andra

Bilden föreställer en ung kille framför en fantastiskt vacker utsikt. Leendet är så där spjuveraktigt och han verkar titta på någon lite längre bort. Bilal, som han heter, har gett sig ut på sitt livs resa, för att göra skillnad, för att verkligen göra något av sitt liv.

Men så lyckligt var det inte. Ungdomstiden hemma i Alby var stökig på många sätt. En dag hittar pappa en kniv i jackan, de bråkar om det, mamma ringer polisen och händelsen slutar i tingsrätten.  När Bilal börjar gå till moskén tänker föräldrarna att nu ska det nog lugna ner sig.

Så en kväll säger han att han ska gå till gymmet, tar sin svarta sportbag i handen och lämnar lägenheten. Han återvänder inte, och mamma ringer polisen igen.

Efter en månad ringer en representant för Islamiska staten till Bilals mamma och gratulerar henne till att hon har en sån fantastisk son som nu nått paradiset redan i sin första strid i Guds namn. Två veckors träningsläger i kalifatet i Syrien, sedan ut till fronten där han ganska omgående dödades.

På bilden, som ligger ute på internet, poserar Bilal med automatvapen iförd militärkläder. Han är en av de cirka 300 jihadister eller IS-resenärer som sedan 2012 lämnat Sverige för att strida för islamistiska grupper i Mellanöstern och Afrika.

Numera är det inte många som företar sig den är resan. Uppmaningen till sympatisörer till denna lilla minoritetsgrupp av islam som våldsbejakande salafism är, är att göra jihad, heligt krig, där de är. Säkerhetspolisen har fullt upp. Terrordåd förhindras, men enskilda predikanter fortsätter sprida sitt hat mot västvärlden och demokratiska tankar som jämställdhet, mänskliga rättigheter, integration.

Sedan kalifatet i sin nuvarande form besegrats och inte längre besitter några större landområden, har frågan väckts vad som ska göras med de terrorister som nu sitter fängslade på kurdiskt område. Klart att kurderna inte vill ha dem - och Donald Trump hotar med att släppa dem fria om de europeiska staterna inte vill ta hand om dem.

Storbritannien har redan reagerat. När nyförlösta 19-åringen Shamima som för några år sen anslöt sig till kalifatet nu vill hem, svarar den brittiska administrationen med att dra in hennes medborgarskap.  

Det är inte utan oro jag funderar på de 300 svenskarna som rest ner till Syrien för att kriga. En del är, liksom Bilal, döda. Någon har redan återvänt. Säpo menar sig ha koll på dem, samtidigt som det är känt att det går att leva med flera look-alike-pass och därmed röra sig tämligen fritt. Det här är människor som lärt sig kriga, som har en låg våldströskel och som dessutom har med sig en ideologi som förtrycker både kvinnor och barn, hatar hbtq-personer, judar och i princip alla som inte tycker som de själva.

Jag tittar på den oscarsnominerade dokumentärfilmen Islamisten och hans söner. Se den gärna. Barn i träningsläger, barn lär sig skjuta, barn förnedras för att bryta ihop och komma igen genom att slå tillbaka ännu hårdare.

Och jag tänker att det där med integration, det är ingen teoretisk eller populistisk slagdänga som vi kan ha eller mista. Det är alldeles livsnödvändigt. Jag tänker att varje gång vi arrangerar eller deltar i ett språkcafé eller något annat kulturmöte, så gör vi något för världsfreden.

___

Om Bilal och om en massa annat berättade journalisten Magnus Sandelin. Läs mer på sajten www.doku.nu.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11968260