Gud, för att du kan.

Evangeliet enligt Markus kapitel 10, vers 17 - 27

När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” 

pixabay.com

Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: 'Du skall inte dräpa', 'Du skall inte begå äktenskapsbrott', 'Du skall inte stjäla', 'Du skall inte vittna falskt', 'Du skall inte ta ifrån någon det som är hans', 'Visa aktning för din far och din mor'. 

”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” 

Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” 

Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. 

Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” 

Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” 

De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Ett nålsöga, omöjligt att komma igenom. Där, på andra sidan, finns Guds rike med allt vad det innebär. Evigt liv. Där alla tårar ska torkas och där ingen sorg eller smärta ska finnas mer. Men kampen att komma igenom det där nålsögat? Inte ens den med alla förutsättningar, som mannen i evangeliet, kommer igenom. Alla hans ansträngningar misslyckas, det är lättare för en kamel att komma igenom.  Ja, vem kan då bli räddad? 

Jesus ser det hela från andra hållet. Han är den som står där på andra sidan nålsögat och drar oss igenom. För Gud är inget omöjligt. Det var inte enkelt. För Jesus innebar det lidande och död på korset, och med blod, svett och tårar ser han på oss med kärlek och drar oss varsamt igenom nålsögat in i det eviga livet, Guds rike. Inte för vad vi kan eller gör. Utan för att Gud kan. Och har gjort det. 

Med den där nålen kan vi sticka hål på vår egen självrättfärdighet och vårt självförakt. Men vi kan också hjälpa Gud att laga världen, tråckla ihop trasiga kanter och revor i samhällets skyddsnät. 

Så kan vi lämna det som varit i Guds barmhärtighet, nuet i Guds kärlek och framtiden i Guds omsorg.
Amen. 

Botten är nådd. Krönika i SLA 24 september 2016

Jo, jag vet att jag har skrivit spaltmeter text om flyktingar och asylrätt och mänskliga rättigheter. För en del har det blivit flera ögonöppnare. Andra irriterar sig av olika skäl. Därför är det med viss bävan som jag nu låter er läsa ytterligare en kvarts kvadratmeter i detta ämne. 

För när twitter och insändarsidan rasar över att riksdagsledamot Monica Green jagat en pokemon under riksmötets öppnande, häpnar jag över bristen på raseri över att polisen nu får regeringens uppdrag att intensifiera jakten på flyktingar. Alltså de flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar och som inte frivilligt återvänder till hemlandet. 

pixabay.com

Polisen ska kunna gå in på arbetsplatser och göra kontroller utan att det finns någon brottsmisstanke. Det räcker med Kling och Klang genom fönstret ser en pizzabagare med mörkt hår och bruna ögon för att kunna kliva på och genomföra en så kallad inre gränskontroll. Saknas ID-handling kan fingeravtryck tas. Detta gäller också för barn. Vidare ska fler individer kunna låsas in på förvar - alltså även barnfamiljer. Om du är osäker på vad Migrationsverkets förvar innebär, rekommenderar jag att du ser någon av de dokumentärer som producerats de senaste åren. 

Vän av ordning tänker naturligtvis att den som fått avslag på sin asylansökan naturligtvis ska tacka Migrationsverket för besväret, packa väskorna och boka flygbiljett tillbaka till helvetet. Många gör naturligtvis så. En del tar tillbaka sin ansökan under utredningens gång eftersom de förstår att möjligheten att återförenas med familjen i Sverige är obefintlig. 

Andra håller sig undan. De individer jag mött är inga så kallade välfärdsflyktingar som endast kommit till vårt land för att få en livstids försörjning. Naturligtvis finns den typen också, men det är inte dem jag beskriver här och bara för att några utnyttjar systemet ska inte alla drabbas. Särskilt inte barnfamiljerna. 

Det handlar om människor som kommer från länder utan fungerande rättssystem. Migrationsverket har en lista på de länder som anses vara säkra att leva i, och denna landsinformation ligger till grund för besluten. Det innebär att familjer som hotas av kriminella och korrupta ligor skickas tillbaka med hänvisning till att eventuella hot kan anmälas till polisen. Att polisen eller säkerhetstjänsten många gånger ligger bakom hoten är det inget som bekymrar Migrationsverket. 

Vidare kan flyktingar från Irak och Afghanistan skickas tillbaka om de kommer från en plats där Migrationsverket inte anser att det råder krig. Att de när som helst kan dras in i kriget är inget som bekymrar Migrationsverket. I europeiska länder råder visserligen inte krig men fejder mellan olika familjer i balkankrigets spår och inte minst i Albanien är ingenting som anses vara särskilt hotfullt. Hör någon av sig med dödshot, är det bara att ringa polisen, anser Migrationsverket. 

Så har vi alla dom som inte har något hemland. De som har levt som flyktingar i hela sitt liv. Eller som kommer från ett land som inte tar emot dem. De som har ID-handlingar med nationalitetsbeteckningen statslös. De jagas inte ut. Men de får ingen hjälp. De lever i ett ingenmansland och lever som hemlösa trots att de kan och vill studera, jobba, bidra till samhället. Det är dock ingenting som Migrationsverket behöver bekymra sig om. Inte heller om dem som tjänat några tusenlappar för lite om året för att ha kvalificerat sig för uppehållstillstånd. Eller för dom som fått avslag för att de fått för dålig hjälp av advokaten och eller tolken i asylutredningen. 

När den nya, tillfälliga asyllagen infördes i somras (läs gärna min analys) trodde jag att botten var nådd. Tillfälliga uppehållstillstånd, starkt begränsad möjlighet till familjeåterförening och avvisning från boenden vid negativt beslut är åtgärder som starkt bidrar till ifrågasättandet av Sverige som en generös och humanitär nation. 

När polisen nu får ytterligare direktiv att jaga de flyktingar som fått negativa asylbesked är det som att botten går ur. Den politik som för bara ett år sen ansågs vara främlingsfientlig är nu svensk lag. Visst har Sverige tagit ansvar. Men, som komikerparet Filip och Fredrik visat nyligen så har Sveriges andel i flyktingmottagandet i år motsvarat två millimeter av den fem meter långa smörgåstårta som representerar de sextiofem miljoner människor som befinner sig på flykt just nu. Noll komma noll fyra procent. Googla gärna på Filip och Fredrik, smörgåstårta och asylpolitik för en lättfattlig genomgång i ämnet. 

Filip och Fredriks exempel

Regeringen vill inte ha ett skuggsamhälle där människor lever på gatan eller där människor jobbar svart under slavliknande förhållanden. Men det skuggsamhället finns redan. Det är barnfamiljer som lever tack vare stöd från vänner som värnar om mänskliga rättigheter. Som inte står ut med att barn oavsett nationalitet endast lever på skolmaten de får de dagar de går till skolan. Som blandar ut chokladpulvret i vatten istället för mjölk. Som äter en halv burk krossade tomater till middag. Vi är några som fortfarande vill något annat. Och vi tänker inte ge oss. Se där, en spaltmeter till. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ni som fortfarande orkar!

Diss: Svensk asylpolitik.

Läs mer:

Regeringen får kritik

Eva Stenbergs analys i DN: Jakten på papperslösa svider i MP:s hjälterötter

Bättre förr? Krönika i SLA 17 september 2016

Var det bättre förr? Den frågan ställer jag mig emellanåt. Med rätta, eftersom jag uppnått den ålder då det börjar finnas lite förr att se tillbaka på. Den senaste veckan har media fokuserat på psykisk ohälsa hos unga och unga vuxna och det konstateras på flera håll att ångesten ökar, depressionerna djupnar och fler personer som ännu inte ens varit i närheten av ett anställningskontrakt far som chanslösa flugor mot bilrutan en stekande dag i september. Inte in i bilrutan, men i den berömda väggen. 

Var det verkligen så när vi var unga? När jag tänker tillbaka på min egen gymnasietid minns jag mest en ändlös tid av pluggande. Det var inlämningar, läxförhör, prov och uppsatsskrivning. Det relativa betygssystemet gällde, vilket innebar att det var utstakat att klassen skulle uppdelas i ett visst antal ettor, tvåor och så vidare. Femmorna, de eftertraktade, verkade nästan bokade från början av dem som såg till att låta sig etiketteras som klassens ljushuvuden. 

kaboompics.com

Jag valde den samhällsvetenskapliga linjen eftersom jag tyckte det var roligt med samhällskunskap, historia och religion. Men det roliga försvann någonstans i betygshetsen. Tidningen lästes inte med avsikt på förkovran och fördjupning i intressanta ämnen, utan vitsen var att lista ut vilka frågor som skulle komma i veckans omgång av Nutidsorienteringen. 

Vi lärde oss om alla de gamla krigen och det pågående balkankriget. Men det var allianspakter och storfurstar, strategier och fredsårtal och det är ju nyttigt att kunna. Men aldrig att vi fick höra en livs levande flykting som berättade hur det faktiskt är. De flyktingar som fanns satt mest och hängde utanför svenska-två-salen. De integrerades fantastiskt bra, men om de hade integrerats i historielektionerna hos oss infödda mariestadstonåringar hade de kanske bidragit till en viss vaccination mot kommande sverigedemokratiska röster. 

Jag lyckades inte anpassa mig själv särskilt väl i den fyrkantiga gymnasiala skolformen. Jag ville jobba på andra sätt, fördjupa mig mer än skrapa på ytan. Men på den tiden visste ju ingen pedagog att det skulle komma en tid då årtal och kungar kan googlas fram på internet, så det var bäst att alla elever kunde exakt på årtalen när kommunismen föll  i de olika östeuropeiska länderna. Nuförtiden kallas sådan kunskap för nörd-kunskap, dvs att en kan orealistiskt och onödigt mycket om ett visst ämne. 

Jag behövde ha roligt. Tack vare en schemateknisk finess kallad estetisk variant, kunde några av oss ägna tid i musiksalen istället för att plugga B-språk. Verbformer och datorstyrda prepositioner tråkade ut oss. Vi bildade en vokalkvartett och var ute och sjöng i kyrkor på fritiden. Vi drog fler till oss och bildade en teatergrupp och lånade Mariestads fina teater för vår uppsättning och hade genrepet på friluftsdagen till idrottslärarnas förtret. Men jag hade en god relation till skolledningen och fick igenom rätt mycket. 

Det var inte roligt alltid. Men när det finns vattenhål i en tonårings öken går det för det mesta väl. På den tiden visste vi inte vad depression var. Vi var nere, och vi hade bryt. Vi visste inte vad stress var, men vissa tider gick vi ut på toaletten och kräktes blod. Vi hade inga internetbaserade självhjälpsprogram mot det vi senare skulle definiera som ångest, men vi färgade håret rött och lyssnade på Depeche Mode och Bon Jovi och Madonna och var allmänt dystra och gick till kuratorn och pratade ut. 

Det sägs att den som klarar sig till 25-årsdagen klarar resten också, och viss statistik stöder det påståendet. Om det var bättre förr vet jag inte. Men det är iallafall inte bättre nu.  Vid 90-talets början fanns fortfarande tillräckligt med vuxenvärld för att fånga upp dem som mådde dåligt. Idag är betygshetsen än värre och den som inte reser jorden runt eller lämnar småstaden för att plugga eller iallafall jobba om det så än är för att rensa fisk i Norge är smärtsamt utlämnad till utanförskapet. 

Nu tillhör jag själv den där vuxenvärlden och är en av dem som gör avtryck hos ungdomen. Kan vi inte komma överens om att ge de unga andra signaler än att de ska prestera, vara effektiva, vara på topp hela tiden? Kan vi inte berätta för dem att de är tillräckligt bra? Att de duger som de är? et blir kanske svårt, eftersom inte ens vi förstått det ännu. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss:  Vi som kämpar. Heja oss!

Diss:  Psykisk ohälsa bland unga. 

Expressen #vågaberätta

"Var femte ung flicka i årskurs nio har någon gång skadat sig själv medvetet. Andelen unga som mår dåligt ökar och fler måste äta psykofarmaka för att klara vardagen. Depressioner, ångest och adhd-diagnoser präglar många unga människors liv och får stora konsekvenser även i vuxen ålder."

DN

Genom död till liv

Medan Jesus ännu talade kom det ett bud till synagogsföreståndaren från hans hem: "Din dotter är död. Du ska inte besvära Mästaren längre." 

Men Jesus, som hörde deras ord, sa till föreståndaren: "Var inte rädd, tro bara". 

Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. 

Han gick in till dem och sa: "Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover." 

Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. 

Så tog han barnets hand och sade: "Talita koum!" (Det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. 

De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. 

Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. 
(Markusevangeliet 5:35-43)

lifeofpix.com

Det är en berättelse om ett under. Att livets Gud har makt över liv och död är inget som är varken förvånande eller märkligt. Men berättelsen berättar mer om Gud, den Gud som famnar oss i nåd och kärlek och gör oss hela.

Ingenting är för svårt eller jobbigt för Gud. Våra svåraste tankar är inte svåra för Gud. Våra bekymmer är inget som Gud värjer sig inför. Inte ens det värsta som finns - ett dött barn - är något som Gud anser vara för besvärligt att ta sig an.

Ingenting är omöjligt för Gud. Jesus möter flickans familj med en attityd som först kan tyckas vara nonchalant. Var inte rädd, tro bara, är kanske inte det första en säger till en familj i sorg. Men Jesus har inte gått kursen i krisbearbetning. Han ser bara möjligheten: flickan sover. Och inte inte när vi är döda är det slut: döden är ingen punkt utan ett bindestreck in i den eviga tiden. Ingenting är omöjligt för den Gud som vill ta oss ur döden in i livet. Från mörkret, genom mörkret och in ljuset.

Gud ger oss ett uppdrag. Jesus ber familjen att ge flickan mat. Han vet att hon behöver näring för att fylla på energidepåerna. Vi behöver också näring, vanlig näring men också den andliga näringen i nattvardens bröd och vin. Jesus vet också att familjens omsorg behöver vakna till liv igen: samma omsorg som vi bör ha mot alla hungrande i vår värld.

Ge flickan något att äta. Så ofta hon äter, gör det till min åminnelse.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned. 

När jag går till vila är du med. 

Dina händer bär mig genom rum och tid.

Jag förblir i ljuset i din frid.

Nära vill jag leva, nära dig min Gud.. 

i din omsorg finner själen ro. 

Nära vill jag leva, nära dig min Gud, 

i din kärlek kan min kärlek gro. 

(Sv ps 769:4)

(16 e trefaldighet)

Att orka uthärda. Krönika i SLA 10 september 2016

"Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda." 

Så skrev författaren Vilhelm Moberg onsdagen den åttonde augusti år 1973 till sin fru och lämnade sedan livet på jorden.

Jag återvänder till dessa rader idag eftersom det är den internationella suicidpreventionsdagen, en i raden av alla dagar och högtider som ska högtidlighållas och uppmärksammas.  Dagen är viktig. Idag liksom alla dagar behöver vi prata mer om självmord och självmordstankar. Den svenska organisationen SPES (ordet betyder hopp) skriver på sin hemsida att det sker ungefär 15 000 självmordsförsök i Sverige varje år. För varje fullbordat självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många självmordsförsök och hundra gånger så många personer som har självmordstankar.  Det är väldigt många människor.

kaboompics.com

Endast hälften av alla som bär på självmordstankar söker hjälp. Det finns säkert många orsaker till det. Att inte klara av livets påfrestningar  eller att lida av psykisk ohälsa kan vara svårt att erkänna i den tidsanda vi lever i då alla förväntas vara lyckliga, självförverkligande och högpresterande. 

Istället för att säga att man är deprimerad är det lättare att säga att man blivit utbränd eftersom det sistnämnda på något sätt tyder på att vederbörande varit just högpresterande. Det är lättare att ange cancerfonden som gåvoändamål i den anhöriges begravningsannons för att fejka dödsorsaken än att faktiskt berätta som det är.  Med det sagt vill jag påminna om att det absolut inte gäller alla, och jag gör ingen värdering av det heller. Jag bara konstaterar att det kan vara så.

I vilket fall är det helt åt skogen att människor dör i suicid. Jag tror inte att någon egentligen vill dö.  Men dö från livet som det är just nu. Många som söker hjälp får inte den hjälp hen behöver. Det är kö till samtalstider och utredningar. Kyrkorna hjälper till att stötta och ge hopp. Ändå lider alltför många i tysthet och vårdpersonalen gör så gott de kan. Det är bara att be stilla böner om att de ska orka uthärda.

Det är dags för sjukvårdspolitikerna att vakna. Det är helt åt skogen att folk går runt med obehandlade depressioner, tvångstankar och ångest. Det behövs mer resurser. . Mer värme. Fler händer, lyssnande öron och varma hjärtan. Fler soffor att sova på. Låt folk sova i korridorerna eller i tvättrummet eller vad som helst. Släpp bara inte hem någon som ni inte vet om hon eller han kommer överleva natten eller närmsta veckan.

Vi andra har medmänskliga uppdrag också. Många har utbildat sig i HLR (Hjärt- och lungräddning) på arbetsplatsen. Men när det gäller den psykiska livräddningen är vi alltför många som ängligt bedömer att den ledsne eller den för vilken världen har rasat samman säkert vill vara ifred eller att vi väcker den björn som sover om vi vågar fråga. Kan vi inte försöka ändra på det? Kanske kan vi rädda ett liv?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Vårdpersonal  med varma hjärtan
Diss: Kyla, ångest och förtvivlan.

Behöver du prata med någon?

 spes.se
https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast