Ett av alla dessa möten. Krönika i SLA 8 november 2014

Jag vill dela med mig av en ögonblicksbild från Lyktan (Svenska kyrkans och Frälsningsarméns mötesplats för klädutlämning, kaffe och helt vanligt medmänskligt nätverkande). Jag står och försöker montera en ny affisch i en trottoarpratare och lyckas inte lossa glasskivan som håller fast pappret. Jag ger upp och hämtar en volontär som är ingenjör och tekniskt begåvad, och en kniv för att lossa glasskivan. När vi inte klarar det, kommer det fram en man som med stor precision med kniven lossar glaset så att jag kan montera affischen. Voilá! Jag tackar honom och frågar honom vem han är. Det visar sig att han är specialist i kirurgi och har varit i Sverige i två dagar. Välkommen, sa jag. Du har precis gjort din första viktiga insats för Sverige! Han log, men bådas våra leenden slocknade medan han berättade om båtresan med barnen över Medelhavet med den skruttiga farkosten som inte gav honom någon annan känsla än dödsskräck. Och det värsta: att inte kunna ansvara för sina barn. Att veta att vilket val en än gör – stannar kvar i kriget, eller ger sig in i den livsfarliga flykten – så är barnen utsatta för livsfara och det finns inget du som förälder kan göra åt den saken. Maktlösheten är värst, säger han och fingrar på ett leksakspiratskepp av plast som han tar med hem till sina barn som är kvar på flyktingförläggningen medan han själv gjort tre bussbyten på två timmar för att komma till Lyktan och hoppas få vinterstövlar i storlek 25 och 27. Tjugofyra kronor om dagen. En tjuga och fyra enkronor. Så stort är bidraget som en flykting får, om en bor på asylboende. Den som bor i lägenhet, och som får stå för maten själv, får sjuttoen kronor om dagen. Det har inte höjts på tjugo år. Det är långt under existensminimum. Inom mig skriker jag och vill göra en orosanmälan till socialtjänsten för vartenda av dessa flyktingbarn som får lida för att de råkat födas i ett land där det inte går att leva. Om en sjuåring i Sverige har varma vinterstövlar eller inte, beror i hög grad på vilken hudfärg hen har och på vilket land hen är född i. Men nu har jag redan vänner på Lyktan, säger min räddare i nöden, hit kommer jag gärna tillbaka. Karin Långström Vinge Hiss: Tack till alla Lyktans vänner, och den här veckan särskilt till dig på Skadevi cup som skänkte 20 kilo överblivna bananer! Diss: Det tar i genomsnitt 8 år för en nyanländ att få jobb i Sverige. Vad är det för system egentligen?

En värld som håller ihop. Krönika i SLA 25 oktober 2014

Igår uppmärksammades FN-dagen på olika sätt i vår värld. Denna organisation såg ljuset i en ambition från världens ledare för att främja goda relationer mellan länder och folk. Hur det syftet uppnåtts i en värld där rasismen breder ut sig kan en ha olika synpunkter på, men skam den som ger sig! Det talas mycket om klyftor i vår värld och mellan människor och hur vi på bästa sätt kan motverka att enskilda och stater far illa. Oavsett vilken politisk hemvist vi har, borde vi alla göra vårt för att göra världen lite bättre. Och det görs, det finns exempel på varje dag.

Jag tänker till exempel på den trötta mamman som skrev sin insändare i SLA om valet att låta barnen vara hemma från skolan när det är utflykt, eftersom det inte finns utrymme för festis och riskakor i hushållsekonomin. Det är mammans val, men egentligen ett icke-val eftersom det inte finns några alternativ. Men skövdebor har hört av sig till SLA och vill bidra med alltifrån gummistövlar till lägenhetshyra.

Det är bra, men solidariteten måste utökas än mer för att det inte ska bli system i att barn är hemma från utflykter, att barn somnar och vaknar hungriga eller att barn ligger i nerbajsade blöjor eftersom föräldrarnas sjukpenning eller dagersättning är slut. Det är dessa som drabbas när det diskuteras välfärd och sjukförsäkringar. Samtidigt höjer politikerna sina löner och arvoden. Inte för att späda på det så kallade politikerföraktet - men hur är detta möjligt? De är lika mycket skattefinansierade som flyktingarna på Stora Ekebergs mentalsjukhusliknande asylboende. Men de - flyktingarna - har inte valt att fly. Det fanns inget val. Den sjukskrivna föräldern väljer inte att låta barnet stanna hemma. Ibland finns det helt enkelt inget val.

Det är bra att uppmärksamma FN-dagen. Skolbarn ritar teckningar av barn med olika hudfärg och diskuterar vilka olika förutsättningar vi har att leva, beroende på var i världen vi lever och beroende på vilken färg vi har på huden. Vi behöver alla diskutera rättvisa och solidaritet, och metoderna för att minska klyftorna. Eller som Göran Johansson, den numera avlidne göteborgspolitikern sa: Att dela en korv på mitten är rättvisa. Att ge en större del till den hungrige är solidaritet.

Karin Långström Vinge

Hiss: allt gott som görs i vår värld
Diss: den här isande vinden…..

Upprördhet. Krönika i SLA 4 oktober 2014

I veckan har allmänheten upprörts över valet av andre vice talman, borttagandet av trillingnöten ur Aladdinasken samt det faktum att SVT har klippt bort eventuellt upprörande material ur Pippi Långstrump-programmen som ska sändas i Barnkanalen senare i år. Pippis pappa, som med vit hudfärg och bastukjol utropades till kung när han anlände Söderhavet, kommer i framtiden att endast kallas kung.
 En del av debatten har handlat om vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt om den här klippningen, som av en del kallas census, av andra en nödvändig antidiskrimineringsåtgärd. Redan på 70-talet deklarerade hon i Expressen att hon skulle skrivit annorlunda ”nu” än på 40-talet då böckerna kom ut:
”Ja, jag skulle ha tagit bort en massa idiotier. (...) Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig en bambukjol och genast blir till negerkung…det var ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta så att om vi kommer till Söderhavet så blir vi genast kungar.”

För ett tag sedan var det den svarta dockan samt judekarikatyren i Tomtens julfabrik som diskuterades. Oavsett om vi tycker att de gamla filmerna ska klippas om eller inte, kan konstateras att vi är många som önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt.

Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv. Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte orkar diskutera värdegrundsfrågor just halv sju på kvällen när Barnkanalen står på, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Vardagsrasism diskuteras!

Diss: Vardagsrasism behöver diskuteras.