Vad är det som gör att ett tiotal människor står och fixar frukost åt ett hundratal andra i en småkyrka när klockan inte är mer än kvart över sju en lördagsmorgon? Vad är det som gör att konfirmander, ungdomar, folk mitt i livet och sjuttioplussare frivilligt sover på golvet i klassrum och står ut med att avstå den dagliga halvtimmesduschen? Jag befinner mig på Pilgrimsmöte i Taizéanda i Vadstena tillsammans med ett gäng från Skövde, och så några hundra från andra platser. Vi är här för att uppleva en annan sida av kyrkan, för att möta Gud, varandra och oss själva. Konfirmanderna är överlyckliga: vi ska få träffa nunnor ! Vi ska sitta på golvet i den stora klosterkyrkan och sjunga taizésånger, och man får tända ljus i ljusbäraren. Mitt uppdrag den här morgonen är att skära upp frallor. Det är inte vilka frallor som helst. Ragnhild, en av medarbetarna på Pilgrimscentrum, ägnade hela gårdagen åt att baka dem. Tolv liter vatten, säger hon stolt. Jag stannar upp. Det här är omsorg. Jag frågar en medvandrare om varför man inte predikar i taizégudstjänsten. Jag får till svar, att ”här är allt predikan”. Flytta ner aktiviteten från huvudet till hjärtat en stund. Känn, smaka, se och upplev. Det behöver inte vara logiskt. Det kan vara gott.
Livets bröd, är temat för söndagen. Jag låter mig dras in i Johannesevangeliets snitsiga formuleringar om bröd, kött och verklig föda. Men jag låter bli att analysera den här gången. Jag låter känslan av delande i taizémässan skölja över mig. Jag äger livet, för jag har tagit emot Livets bröd. I nattvardens måltid, men jag har också ätit Ragnhilds rågbröd till frukost i Vätternkyrkan. Och framförallt: jag har fått vara med och dela dem, så att andra har blivit mätta. Jag har varit en av dem som ger något av mig själv och min tid, för någon annan. Jag är stolt över att jag har blivit tagen i anspråk. Vad är det som gör brödet levande? Den lilla vita oblaten, med kristusbilden på, är Kristi kropp som blir utgiven för oss. I brödet sammanfogas Jesu liv, undervisning och förhållningssätt som heliga ingredienser. Att få lägga det här brödet i en medvandrares hand, är bland det viktigaste och finaste jag har att göra. Orden är viktiga. Men när jag själv tar emot nattvarden, märker jag att det inte bara är handen som räcker mig brödet, eller rösten som tilltalar mig, som är viktiga. Det är ögonen. Är de varma? Kalla? Ointresserade? Finns det en människa bakom prästmunderingen? En medmänniska som ser mig? Jesus förstod den där skärtorsdagen, att det här måste göras om. Det räcker inte att höra talas om nattvarden, få berättelsen berättad för sig. Det räcker inte att kunna bakgrundshistorien med den judiska påsken, och vinets symboliska betydelse. Jag återvänder i tanken till Ragnhild som bakar rågbröd av tolv liter vatten. Det brödet räckte till många. Absolut inget fel med fabriksbakat, men jag drabbas ännu av omsorgen i den enkla handlingen. Både livet och predikan handlar om Gud och människan, och deras längtan efter varandra, tänker jag. Gud blåser livsande i konfirmander och i birgittasystrar, i hundar och tomatplantor, och jag ställer mig i vinddraget. Gud, ge mig mer av det brödet.
Vad är det som gör att ett tiotal människor står och fixar frukost åt ett hundratal andra i en småkyrka när klockan inte är mer än kvart över sju en lördagsmorgon? Vad är det som gör att konfirmander, ungdomar, folk mitt i livet och sjuttioplussare frivilligt sover på golvet i klassrum och står ut med att avstå den dagliga halvtimmesduschen? Jag befinner mig på Pilgrimsmöte i Taizéanda i Vadstena tillsammans med ett gäng från Skövde, och så några hundra från andra platser. Vi är här för att uppleva en annan sida av kyrkan, för att möta Gud, varandra och oss själva. Konfirmanderna är överlyckliga: vi ska få träffa nunnor ! Vi ska sitta på golvet i den stora klosterkyrkan och sjunga taizésånger, och man får tända ljus i ljusbäraren. Mitt uppdrag den här morgonen är att skära upp frallor. Det är inte vilka frallor som helst. Ragnhild, en av medarbetarna på Pilgrimscentrum, ägnade hela gårdagen åt att baka dem. Tolv liter vatten, säger hon stolt. Jag stannar upp. Det här är omsorg. Jag frågar en medvandrare om varför man inte predikar i taizégudstjänsten. Jag får till svar, att ”här är allt predikan”. Flytta ner aktiviteten från huvudet till hjärtat en stund. Känn, smaka, se och upplev. Det behöver inte vara logiskt. Det kan vara gott.
Livets bröd, är temat för söndagen. Jag låter mig dras in i Johannesevangeliets snitsiga formuleringar om bröd, kött och verklig föda. Men jag låter bli att analysera den här gången. Jag låter känslan av delande i taizémässan skölja över mig. Jag äger livet, för jag har tagit emot Livets bröd. I nattvardens måltid, men jag har också ätit Ragnhilds rågbröd till frukost i Vätternkyrkan. Och framförallt: jag har fått vara med och dela dem, så att andra har blivit mätta. Jag har varit en av dem som ger något av mig själv och min tid, för någon annan. Jag är stolt över att jag har blivit tagen i anspråk. Vad är det som gör brödet levande? Den lilla vita oblaten, med kristusbilden på, är Kristi kropp som blir utgiven för oss. I brödet sammanfogas Jesu liv, undervisning och förhållningssätt som heliga ingredienser. Att få lägga det här brödet i en medvandrares hand, är bland det viktigaste och finaste jag har att göra. Orden är viktiga. Men när jag själv tar emot nattvarden, märker jag att det inte bara är handen som räcker mig brödet, eller rösten som tilltalar mig, som är viktiga. Det är ögonen. Är de varma? Kalla? Ointresserade? Finns det en människa bakom prästmunderingen? En medmänniska som ser mig? Jesus förstod den där skärtorsdagen, att det här måste göras om. Det räcker inte att höra talas om nattvarden, få berättelsen berättad för sig. Det räcker inte att kunna bakgrundshistorien med den judiska påsken, och vinets symboliska betydelse. Jag återvänder i tanken till Ragnhild som bakar rågbröd av tolv liter vatten. Det brödet räckte till många. Absolut inget fel med fabriksbakat, men jag drabbas ännu av omsorgen i den enkla handlingen. Både livet och predikan handlar om Gud och människan, och deras längtan efter varandra, tänker jag. Gud blåser livsande i konfirmander och i birgittasystrar, i hundar och tomatplantor, och jag ställer mig i vinddraget. Gud, ge mig mer av det brödet.
