"Jenny läser sista terminen för att bli präst. Hon är gift med Linda. Ingen i Jennys klass är för välsignelsen av homosexuella. Några i klassen menar att homosexualitet är en slags defekt från den ursprungliga skapelsen.
Dokumentären Jenny, Gud och tystnaden utspelar sig i en omgivning där det är långt ifrån självklart att bli accepterad för den du är.
När Jenny är färdig präst får hon viga man och kvinna, men hon får inte själv bli vigd. Hon får bli välsignad, men inte vigd.
- Ibland undrar jag vad den där tystnaden betyder som kommer när jag säger att jag är gift med en kvinna? säger Jenny.
I september 2008 är det 50 år sedan det blev tillåtet för kvinnor att utöva prästyrket i Svenska kyrkan. 2008 väcker en annan fråga starka känslor i kyrkan och samhället, nämligen homosexuellas rätt till vigsel och välsignelse.
Hur kan Jenny välja att arbeta i en organisation som förnekar henne? Den frågan och många fler väcks i Ingela Lekfalks dokumentär om Jenny.
Efter sommaren förväntas statsminister Fredrik Reinfeldt komma med ett ny äktenskapslag som ska göra vigseln könsneutral. I mars förra året lades utredningen fram som föreslog att man skulle vidga äktenskapsbegreppet till att innefatta även par av samma kön. Förslaget innebär att den könsneutrala äktenskapslagen ska gälla både vid borgerlig och kyrklig vigsel."
Sändningstider:
SVT2 Söndag 31 aug 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 4 sep 2008 kl 16.20
SVT2 Lördag 6 sep 2008 kl 13.45
SVT24 Lördag 6 sep 2008 kl 21.00
SVT:s webbplats
Uppdatering måndag morgon: Läs Blyger och Prästflickan.
Uppdatering måndag eftermiddag:
Nu kommenteras dokumentären på johannelund.nu och jag tycker att det är åtminstone en halv pudel man gör. Jenny beröms för sina insatser, men
"Det kan vara viktigt att veta att en del av studenterna och kurskamraterna av olika skäl under inspelningsperioden inte var beredda att ge uttryck för sina ställningstaganden till välsignelseakt för samkönade par, vilket gav Jenny intryck att ensam vara för en sådan."
Självklart kan man inte begära av prästkandidater att vara glasklara i alla frågor. Men jag tycker att det finns skäl för våra biskopar som är ytterst ansvariga för vilka människor som går ut i prästtjänst att fundera över hur de ska tackla kandidater som småleende jämför homosexualitet med pollenallergi.
Frågan om könsneutrala äktenskap och sexuell orientering är måhända inte den svåraste teologiska frågan vi har att jobba med, men det finns goda skäl att ha i minnet vad Svenska kyrkans grundläggande hållning är: år 2005 beslutade kyrkomötet att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering.
Lugnande
I skövdetidningen Skaraborgs Läns Allehanda har man sedan ett tag ett inslag som kallas "jourhavande reporter", där allmänheten kan få svar på saker man undrar över. Inte sällan klagas över det enda och det andra: varför häcken på x-vägen inte klipps, vem som egentligen har ansvar för soptunnan på y-gränd osv.
Det är kanske för att förekomma läsekretsens eventuella funderingar över när sträckan Hallenbergsrondellen- Badhusrondellen på Vadsboleden egentligen kommer att asfalteras som vägverket satt ut denna skylt. Vi behöver inte oroa oss, vi kommer inte att behöva köra på uppräfflad väg resten av hösten.
Men det är ju märkligt. Jag har sett skylten flera dar. Men ändå tog jag den vägen imorse, och irriterade mig över att behöva vänta i bilkö i sju minuter. Trots att jag egentligen visste bättre.
Ny bekännelsefråga?
Kanske kan en trend anas när DN:s Henrik Berggren i sin som vanligt välskrivna signerade ledare skriver om sitt förhållande till Svenska kyrkan strax efter Ann Heberleins utspel: två goda debattörer som offentligt berättar hur de känt sig i förhållande till präster de mött och hur de förhåller sig till medlemskap kontra utträde. Medan Ann Heberlein fortfarande kretsar som katten kring het gröt kring sin blankett på köksbordet, var det inte svårt för den då nittonårige Henrik Berggren att snabbt fylla i den när den väntade på honom hemma på hallgolvet.
(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
"Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt."
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
"Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om
att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.
Ironiskt nog var det den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur
detta sakrament från 300-talet."
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
Inte bara spisen
Barbro Hedvall har i sin ledare i DN helt rätt i sin analys av vårdnadsbidraget: mycket väsen för ingenting. Fyrahundrafemtio bidrag har beviljats i de femton kommuner som valt att införa det bidrag som av en del kallats hemmafrubidrag, av andra valfrihetsbidrag.
I vilket fall kan man konstatera att det inte var så många som tyckte att det var en bra idé. Varför, kan man undra. Själv är jag kritisk till vårdnadsbidraget eftersom de som vill vara hemma mer med barnen kan mycket väl vara det inom de ramar som redan erbjudits i föräldraförsäkringen.
Nej, att inte fler valt vårdnadsbidrag handlar säkert dels om att man tycker att barnen har en bra förskola där de trivs och utvecklas och får leka med andra barn, dels om att vårdnadsbidraget är för litet för att leva på.
Just det sista omvittnades för ett tag sen i Skaraborgs Läns Allehanda där en trött mamma berättade om att det är "jättemysigt" att vara hemma med barnen på dagarna, men att hon tvingas arbeta extra i vården på kvällar och helger för att få familjens ekonomi att gå runt.
Vårdnadsbidraget handlar alltså inte "bara" om att en av vårdnadshavarna först förväntas avstå från jobb med allt vad det innebär, utan att samma person som hela dagen markservar dessutom måste gå till jobbet när den andra vårdnadshavaren kommer hem för att familjen ska kunna bo kvar i den ack så välputsade och kanelbulledoftande villan. Berätta för mig, kära kristdemokrater, vad som är vettigt i den idén och vilka det är som gynnas. Och påstår ni att bidraget ska höjas, så berätta för mig vilka andra människor i vårt samhälle som då ska få mindre del av skatteinbetalarnas medel. Nej, hellre ordentligt med grönsaker på åldringarnas middagstallrikar, får jag säga.
Så tillkommer det faktum som inte minst gör att vi inte gått på kristdemokraternas idé: lagstiftningen vad gäller skatt och socialförsäkringar utgår från individen som en egen försörjare.
Det har flera individer (i synnerhet kvinnor) i mor- och farföräldragenerationen bittert fått uppleva, när de plötsligt efter fyrtio år av markservande blivit ofrivilligt väldigt individuella.
Uppdatering måndag morgon: Förläng sommarsemestern med hjälp av vårdnadsbidraget.
Andra bloggar om vårdnadsbidrag, politik,kristdemokraterna. Intressant?
I vilket fall kan man konstatera att det inte var så många som tyckte att det var en bra idé. Varför, kan man undra. Själv är jag kritisk till vårdnadsbidraget eftersom de som vill vara hemma mer med barnen kan mycket väl vara det inom de ramar som redan erbjudits i föräldraförsäkringen.
Nej, att inte fler valt vårdnadsbidrag handlar säkert dels om att man tycker att barnen har en bra förskola där de trivs och utvecklas och får leka med andra barn, dels om att vårdnadsbidraget är för litet för att leva på.
Just det sista omvittnades för ett tag sen i Skaraborgs Läns Allehanda där en trött mamma berättade om att det är "jättemysigt" att vara hemma med barnen på dagarna, men att hon tvingas arbeta extra i vården på kvällar och helger för att få familjens ekonomi att gå runt.
Vårdnadsbidraget handlar alltså inte "bara" om att en av vårdnadshavarna först förväntas avstå från jobb med allt vad det innebär, utan att samma person som hela dagen markservar dessutom måste gå till jobbet när den andra vårdnadshavaren kommer hem för att familjen ska kunna bo kvar i den ack så välputsade och kanelbulledoftande villan. Berätta för mig, kära kristdemokrater, vad som är vettigt i den idén och vilka det är som gynnas. Och påstår ni att bidraget ska höjas, så berätta för mig vilka andra människor i vårt samhälle som då ska få mindre del av skatteinbetalarnas medel. Nej, hellre ordentligt med grönsaker på åldringarnas middagstallrikar, får jag säga.
Så tillkommer det faktum som inte minst gör att vi inte gått på kristdemokraternas idé: lagstiftningen vad gäller skatt och socialförsäkringar utgår från individen som en egen försörjare.
Det har flera individer (i synnerhet kvinnor) i mor- och farföräldragenerationen bittert fått uppleva, när de plötsligt efter fyrtio år av markservande blivit ofrivilligt väldigt individuella.
Uppdatering måndag morgon: Förläng sommarsemestern med hjälp av vårdnadsbidraget.
Andra bloggar om vårdnadsbidrag, politik,kristdemokraterna. Intressant?
Dagens citat
"Gud känner dig och han är inte en känsloattack som du inte vill ha."Fick ett tips av Baroclina om hur en gudsrelation kan utvecklas. Jag tyckte det var så bra skrivet.
Alltså...
...jag som brukar försöka uppleva och upptäcka andlighet i vardagen hade verkligen missat budskapet i dom här gröngubbelådorna. Prisma Teknik som tillverkar dem menar att fingret som pekar uppåt är en kristen symbol som betyder att Jesus är enda vägen till Gud. Vd:n hoppas att tecknet ger tillfälle för människor att fundera över livets mening varje gång de står vid ett övergångsställe. Inte så dumt alls.
Nu är frågan om gröngubbelådorna väcker anstöt, och ja, Justitieombudsmannen har redan fått en anmälan på sitt bord. Och vi väntar naturligtvis på att se Christer Sturmark på DN Debatt inom kort.
Men egentligen. Vad är en religiös symbol? Vad ligger i tillverkarens avsikt och i betraktarens öga? Skulle till exempel den svenska flaggan vara mer religiös om den tillverkas och distribueras via ett kristet bokförlag?
Dagens fråga:
Andra bloggar om: Prisma Teknik, trafik, religion
Dagens citat
"En fokuserad kyrka har ett tydligt centrum för sin verksamhet. Allt annat ska relateras till centrum och ge uttryck för det centrala i tron. Fokusering uppnås genom att man envist tjatar om vad som är centrum och gör tydliga prioriteringar mellan viktigt och mindre viktigt."
Den alltid välskrivande Hapax ger synonymer till tydligheten som efterfrågas om Svenska kyrkan. En fokuserad kyrka känns mycket bra.
Dagens citat
"En ojämn ribba och en matta som låg för nära ställningen kan ha blivit Linus Thörnblads fall i höjdkvalet."DN:s Jens Littorin inleder artikeln om gårdagens höjdkval med denna förklaring.
Så typiskt svenskt. Antingen är det utrustningen det är fel på, eller så är de utslagna svenskarna såå nöjda med att bara vara med i OS överhuvudtaget.
Uppdatering 20 aug: "Motgångarna är ingen slump, enligt Frode Nakkim.
Sverige har en väl utvecklad kultur för självömkande.
Har att vara näst bäst blivit del av den svenska kulturen?" Läs mer på Expressens debattsida.
Andra bloggar om: sport, OS, journalistik
Test
Kunde inte låta bli att göra personlighetstestet som Mickey tipsar om.
Resultat:
Din personlighetstyp:Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. “Goda medborgare” som värdesätter trygghet och lugn.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.
(Fast militär, ekonomichef eller tekniklärare skulle gå rätt dåligt faktiskt. Jag trivs mycket bra som vanlig församlingspräst i större tätort.)
Gör testet själv.
Resultat:
Din personlighetstyp:Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. “Goda medborgare” som värdesätter trygghet och lugn.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.
(Fast militär, ekonomichef eller tekniklärare skulle gå rätt dåligt faktiskt. Jag trivs mycket bra som vanlig församlingspräst i större tätort.)
Gör testet själv.
Kvar på mattan
Vadå att Ara Abra...vaddetnuvar kanske blir fråntagen sin medalj? Han har ju redan lämnat tillbaka den.
För övrigt förstår jag att han blev arg. Men då hade han inte behövt gå till prisutdelningen. Och om det handlar om korrumption och i förväg uppgjorda turneringar, som de sa, förstår jag inte varför de satsar pengar och tid överhuvudtaget.
Nu förstår jag ju mig inte på brottning som sport alls. Men varför kravlar dom sig ut från mattan om man ändå förlorar på det?
För övrigt förstår jag att han blev arg. Men då hade han inte behövt gå till prisutdelningen. Och om det handlar om korrumption och i förväg uppgjorda turneringar, som de sa, förstår jag inte varför de satsar pengar och tid överhuvudtaget.
Nu förstår jag ju mig inte på brottning som sport alls. Men varför kravlar dom sig ut från mattan om man ändå förlorar på det?
Prioritering
Sonen: Mamma, vad har man mammor till egentligen?
Jag: Hur tänker du själv?
Sonen: Pratar med, vet du väl.
(Noterar: spara kopia av inlägg och ge honom på hans 15-årsdag.)
Jag: Hur tänker du själv?
Sonen: Pratar med, vet du väl.
(Noterar: spara kopia av inlägg och ge honom på hans 15-årsdag.)
Värt att veta
Men. Vad var det för banantext på den fina "Thank you for the music" som avslutade Allsång på Skansen? Med Benny Anderssons Orkester på scen var det emellertid inte så konstigt att följande textrad flera gånger framfördes:
"Tack för alla sånger, för alla toner, vem behöver religioner?"
Behöver och behöver. Oavsett vad vi behöver så förklarar sig inte de stora frågorna av sig själva. Dom ställs inte av sig själva heller. Det är bra och nödvändigt med tolkningssystem, tanketrådar och rum för det oväntade och större.
Eller som en forskare i Journal of American Medical Association konstaterar a propos läkarkravet på avbrytande av kliniska tester av syntetiskt blod (som tycks öka risken för hjärtinfarkt):
"Misslyckandet belyser det aningen pinsamma faktum att vi fortfarande inte helt förstår det här med hur syre levereras och används av kroppens vävnader." (Noterat på DN:s ledarsida.)
Misslyckande och misslyckande. Själv behöver jag inte veta exakt hur det går till. För mig räcker det gott att veta att det är i Gud jag andas, rör mig, lever och är till.
"Tack för alla sånger, för alla toner, vem behöver religioner?"
Behöver och behöver. Oavsett vad vi behöver så förklarar sig inte de stora frågorna av sig själva. Dom ställs inte av sig själva heller. Det är bra och nödvändigt med tolkningssystem, tanketrådar och rum för det oväntade och större.
Eller som en forskare i Journal of American Medical Association konstaterar a propos läkarkravet på avbrytande av kliniska tester av syntetiskt blod (som tycks öka risken för hjärtinfarkt):
"Misslyckandet belyser det aningen pinsamma faktum att vi fortfarande inte helt förstår det här med hur syre levereras och används av kroppens vävnader." (Noterat på DN:s ledarsida.)
Misslyckande och misslyckande. Själv behöver jag inte veta exakt hur det går till. För mig räcker det gott att veta att det är i Gud jag andas, rör mig, lever och är till.
Ett minnesvärt axplock (predikan på 12 sönd efter Trefaldighet)
Jesus och hans vänner är ute och vandrar som vanligt. De går genom sädesfälten, och några av lärjungarna börjar rycka av ax medan dom går. Vi kan nog föreställa oss scenen, precis som när vi plockar i oss ett och annat hallon på skogsstigen, som lite extra föda och energitillskott.För lite extra behöver vi på vandringen genom livet. Evangelisten Markus berättar inte vilket sädesslag som gav upphov till just den här situationen, men säkert var det energirikt och uppiggande.
Det var precis vad dom behövde, och Jesus sa inte ifrån. Men nu var sällskapet inte ensamma på vägen. Jesus och hans vänner var verkligen drabbade av vad vi idag kallar övervakningssamhälle – av religiösa ledare som menade att Jesus kunde vara ett hot mot kulturell och religiös praxis.
Signalspaningen den här dagen riktade sig mot lärjungarnas axplockande, men inte för att det skulle handla om stöld, utan för att det räknades som arbete, som ju var förbjudet på sabbaten.
Sabbaten, vilodagen, är något som är gott för oss. Den innebär vila, avkoppling, återhämtande och gudstjänst. I Bibeln förknippas sabbaten med Guds skapelsevecka – Gud vilade den sjunde dagen – och då kan hans folk gott göra det också. Lägg märke till vad det står i Andra Moseboken:
” Sex dagar ska du arbeta, men den sjunde dagen ska du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.”
Idag tänker vi annorlunda om slavar och invandrare, men tanken är att vi inte bara vilar för vår egen skull: vi låter också dom vi har ansvar för vila. Även marken och träden ska vila det sjunde året. Det innebär en reaktion mot exploatering och överutnyttjande.
Vi glömmer ibland bort att vilan i själva verket är en del av arbetet. Men vi behöver växlingen mellan aktivitet och icke-aktivitet, det vet inte minst alla de aktiva idrottare som just nu kämpar i OS. Vi har fått växlingen mellan dag och natt, mellan mörker och ljus.
Nu är inte sabbatsbudet bindande för oss icke-judar, även om det för oss lagomlutheraner kan kännas konstigt att dra fram gräsklipparen på söndag förmiddag, men vi kan låta oss utmanas av det och ta oss själva – kropp, själ och ande – på allvar,
Och också påminna oss om dem som inte har den frihet som vi har. Vi kan låta tankarna gå till dem som inte har friheten att besöka sin kyrka eller över huvud taget utöva sin religion under trygga förhållanden.
Vi kan tänka på dem som har alltför mycket ledig tid, så mycket ledig tid att det vore skönt att ha något inplanerat någon gång. Nej, balans mellan vila och aktivitet är det bästa.
Tillbaka till evangelietexten. Fariséerna som kritiserar Jesus och lärjungarna får sabbaten att framstå som någonting negativt. Lärjungarna ska avstå från det dom känner att dom behöver, bara för att vara den religiösa seden till lags.
Men Jesus ser längre än så. Våra innersta behov är viktigare än budordet. Ja, självaste kung David struntade i etiketten och åt upp brödet som endast prästerna fick äta.
Därför kan också vi idag fundera över: är det så att vi använder våra religiösa och kulturella normer för att trycka tillbaka människors grundläggande behov?
Hur använder vi våra kyrkorum? Vilka grupper av människor känner en trygghet här? Hur mycket fast är vi i våra invanda mönster?
Trohet mot evangeliet är att ständigt vara beredd till uppbrott och sökande efter nya former som fungerar. Så tänkte urkyrkan, och så kan dagens kyrka tänka.
För om vi gör det vi gör för syns skull, för att slippa kritik, då är det inte vi som handlar, utan rädslor inom oss. Men Jesus har sagt till oss att vi inte behöver vara rädda. Vi kan lugna ner oss, tryggt hos Jesus.
Amen.
(Markus evangelium 2:23-28)
(S:ta Helena kyrka, Skövde)
I jämställdhetens namn
På mödravårdscentralerna har personalen fått direktiv om att fråga blivande mödrar (när mödrarna kommer ensamma) om de utsätts för misshandel av sina män.
Bra att de tar saken på allvar, och statistiskt sett är det rimligt att rutinmässigt fråga de heterosexuella kvinnorna, även om heterosexuella män och homosexuella män och kvinnor också utsätts för misshandel i sin relation.
Nästan alla sätt att upptäcka och hjälpa misshandlade människor är bra.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad den blivande pappan frågas om när modern är inne på toa och lämnar urinprov.
Bra att de tar saken på allvar, och statistiskt sett är det rimligt att rutinmässigt fråga de heterosexuella kvinnorna, även om heterosexuella män och homosexuella män och kvinnor också utsätts för misshandel i sin relation.
Nästan alla sätt att upptäcka och hjälpa misshandlade människor är bra.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad den blivande pappan frågas om när modern är inne på toa och lämnar urinprov.
Den postsekulära tiden är här...
... skriver Mohamed Omar, chefredaktör för tidskriften Minaret, tillsammans med Mikael Mogren, teologie doktor och kaplan i Helga Trefaldighets kyrka i
Expressen.
Expressen.
Dagens citat
"Jag kan tänka mig att jobba med i princip vad som helst. Jag har gjort min karriär, är prestigelös, frisk, socialt stabil och har garanterat inget "vabbande" framför mig!"
Roger, 57, talar i DN Jobb om hur det är att vara arbetssökande efter ett långt liv som chef bakom sig och radar upp sina egna fördelar. Tja, om det är ett nytt chefsjobb han söker och önskar få bör han nog läsa igenom jämställdhetslagen och därmed uppdatera sin syn på kombinationen föräldraskap och arbetsliv.
Swedish Sin - Breaking Borders
Det är väl ingen som har missat att det är pridevecka på gång, med parad och en massa viktiga seminarier och andra träffar. Bland annat lyfts de så tidigare undanskymda transfrågorna - hoppas att ni hade möjlighet att se Lukas Romson, kär gäst på min blogg, i Aktuellt igår.
Rubriken för årets festival har provocerat mig, och det är väl meningen att folk ska provoceras. Kanske handlar det det att från ledningsgruppens sida "ta tillbaka" begrepp på samma sätt som man återerövrat epitetet "bög", men synd för mig är något helt annat än att en rätt stor minoritet vill synliggöra att faktiskt kunna vara sig själva. Synd har inte med sexuell orientering eller identitet att göra. Snarare vad man gör med den. Och här har vi som samhälle ett mycket stort ansvar.
Den som mest av alla synliggjorts för "breaking borders" denna sommar är Anders Eklund, mannen som inte bara skändat utan också mördat kvinnor. Varför då, är en berättigad fråga. Inom teologin sysslar vi med tänket om synden bygger på individuella val eller om den är strukturellt betingad. Både ock, skulle man kunna säga. Anders Eklund och alla andra våldtäktsmän (liksom alla andra människor) har ett val att välja: gott eller ont.
Det går inte att, som advokat Leif Silbersky hävdar, att "döda" den onde Anders så att den "gode" kommer fram. Gott och ont finns i oss alla. Men strukturellt, då? Det talas om "sexualisering av det offentliga rummet". Och ja, alla bär vi skuld för att människor utmålas och framställs som objekt för andra människors behov och lustar. Anders Eklunds våldsporrbehov började säkert inte med våldsporr utan med den litteratur som tillhandahålls i bland annat helt vanliga pressbyråbutiker. Bort med skräpet!
Vi måste också ta ansvar för att kvinnor och män trakasseras på arbetsplatser, i privata hem och i allmänna lokaler. Det kan inte ursäktas som skoj eller som icke allvarligt. Småtjejer ska slippa bli klädda i kläder avsedda för tonåringar eller vuxna.
Hela nöjesindustrin, inte minst för barn, behöver saneras. Bilden som jag pryder detta blogginlägg med tog jag på det westerninfluerade nöjesstället High Chaparall, där man utan synlig reflektion låter en skylt med texten "Fat Lily´s Whorehouse" pryda ett av husen på affärsgatan. Ska detta vara underhållning? Vill vi slippa Anders Eklundar i fortsätttningen vill det till att protestera mot den riktiga synden varhelst den sticker fram sitt tryne.
Begreppet synd är alldeles för allvarligt för att användas för att rubricera en så viktig folkfest som Pride.
Uppdatering 3 aug: "På samma sätt har reportagen flyttat fokus. Från brottet och brottslingen och den samhälleliga bakgrund som formade en Clark Olofsson till offer och anhöriga. Därmed kommer vi alla närmare. Radhuslängan där en familj huggs ned eller den cyklande lärarinnan som möter en knivman, deras närmastes ångest blir vår. Det är miljöer och människor som är så vanliga, levnadssätt som är så genomsnittliga. Här slår ondskan ner. Ja, för numer är det ingen som frågar efter strukturer, samhällsmisslyckanden, utom om det handlar om psykisk sjukdom. Men också den framstår som närmast biblisk - farlig, utommänsklig." Läs dagens DN-ledare om förskjutningen i brottsrapportering från brottslighetens orsaker till dess offer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)