Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mindre utsträckning, beroende på personlighet och andra faktorer, handlar det om att inte vilja bli skadad, kränkt eller på annat sätt hamna i utsatthet. Det är detta faktum som kan ligga bakom att inte ingripa när det är fara å färde, ofta med det överslätande mottot att inte lägga sig i. 

En annan grundrädsla är att, när det värsta redan hänt, inte få hjälp. Det är därför de ibland långa svarstiderna på 1177 eller 114 14 uppmärksammas i media, vilket är rimligt. Det finns stunder i livet då tålmodigheten verkligen sätts på prov. 

Jag är helt oinsatt i Västra Götalandsregionens ekonomiska förutsättningar och har mycket grunda föreställningar om hur sjukvård organiseras. Utifrån ett humanistiskt perspektiv är det dock inte svårt att förstå den upprördhet som det politiska förslaget att bland annat stänga akuten i Lidköping orsakat. 

Media förmedlar de folkliga protesterna och låter människor som på olika vis drabbas komma till tals. Det är tusentals patienter som drabbas och ett inte litet antal anställda. Därtill kommer anhöriga. Vidare politiker som får sina privatliv inskränkta på grund av de beslut de fattar - inte bara att de själva får en försämrad tillgång till vården utan också för att de för själva sakens skull hånas och trakasseras. Förfärligt. 

Protesterna bottnar djupt i den konstruktion som är människans. De kroppsliga och själsliga förutsättningarna är inget som vi till hundra procent förfogar över, trots alla naturvetenskapliga och tekniska landvinningar vi gjort inte minst de senaste tjugo åren. När den mänskliga skröpligheten ger sig tillkänna får vi krasst konstatera att här gäller inga kollektivavtal. När ens bebis får andningssvårigheter hjälper föga att veta att barnkonventionen är inskriven i svensk lagstiftning och det går inte att försöka tala förstånd med ett bristande hjärta. När de klassiska varningssignalerna på stroke visar sig hjälper det inte att fyrkantsandas och tänka positivt och en höftledsfraktur läker inte genom yoga eller självhjälpsprogram i mobilen. 

Då behövs ambulansen och akuten, och då räknas varje minut. Vi får verkligen hoppas att det nu stärks upp på olika sätt, så att vi slipper läsa om tragedier i tidningarna. Om det blir några besparingar i längden får den kamerala expertisen berätta, men vi som arbetar med människor vet att otrygga människor också kräver sina resurser. Oro kan i sig föda kroppsliga symptom, och då fylls närhälsans redan trånga väntrum med ytterligare patienter. 

Till syvende och sist blir frågeställningen vilka förutsättningar folk på landsbygden kan leva med. Vi som bor i Skövde har nära till vårdinrättningarna. Men visst borde förutsättningar också finnas i de större tätorterna? På landbygden finns kyrkan kvar. Svenska kyrkan i Fagersta, som redan driver skola, behandlingshem för missbrukare samt  idrottshall, kommer under hösten att starta vårdcentral. Som förr, innan kommun och stat tog över mycket av den välfärd som kyrkan förr stod för.

Fritids. Krönika i SLA 27 mars 2023

 I slutet av förra århundradet tog jag studenten och funderade på vad jag skulle bli när jag blir stor. Hela klassen hade varit på studiebesök på Arbetsförmedlingen, ty det rådde finanskris och den som inte genast började plugga på högskola fick förstå att det var arbetslöshet som gällde. Det var ju väl dystert, tänkte jag, men tack vare en arbetsmarknadspolitisk åtgärd kunde jag ägna en termin åt att fundera på om jag ville jobba i kyrkan eller i skolans värld. 

På den tiden var det inga bekymmer att sätta en 19-årig elevassistent att försöka få en mellanstadieelev som inte riktigt hängde med i klassrummet att förstå sambandet i en multiplikationstabell eller greppa logiken i ordramsor och Hallands floder. På den tiden var det ingen som talade om neuropsykiatriska funktionshinder, däremot fanns erfarenheten av att en del elever hade svårt att komma igång eller göra klart uppgifter. De elever som inte var så framåt var blyga, och de som inte kunde sitta still mer än en kvart hade helt enkelt myror i brallan. 

Efter skoldagens slut fick de som inte hade hemmavarande vårdnadshavare gå till ett annat rum i skolbyggnaden. Här fanns det trevliga fritidshemmet, och jag anslöt mig gärna. Vi fixade mellanmål (kräm och smörgås), fikade med barnen och sedan var det dags för någon aktivitet. Ofta var vi ute och lekte eller spelade fotboll eller landbandy, och en återkommande konflikt handlade om huruvida de barn som inte var inskrivna på fritids skulle få vara med. Om något barn kände sig lite hängigt fanns det möjlighet att lägga sig i soffan och läsa en bok tills föräldern kom. Hur många barn handlade det om egentligen? Jag kan minnas fel, men jag kan inte tänka mig att vi var fler än 20 inskrivna barn på två utbildade pedagoger och så jag. 

Som förälder har jag bara goda erfarenheter av fritids, men vi har också valt mindre skolor och det ligger nu några år tillbaka i tiden. Men nu har jag läst ett par insändare i SLA som kan få vem som helst att allvarligt fundera. Statusen skulle öka med legitimerade fritidspedagoger och lärare i fritidshem. Men det kan ju knappast bli något kvalitet när två pedagoger ansvarar för en avdelning med 80 inskrivna barn, som insändarskribenten skriver. Fritidshemmen genererar pengar till kommunen. Familjerna betalar pengar för en pedagogisk omsorg om barnen. Frågan är vilken slags pedagogik det kan bli. Förvaring? Går det ens att hinna prata med varje barn? 

I övriga samhället noteras att antalet vabb-dagar ökar. En del menar att personal både på förskola och fritids ringer vårdnadshavare för minsta lilla symtom på sjukdom. På radion hör jag en pedagog berätta att det inte längre finns möjlighet för ett barn att ha en lite trött dag och ta det lugnt, för med hänsyn till personalsituationen måste alla hänga med på det som planerats. Insändarskribenten beskriver sina egna symtom och hen orkar inte längre. Och jag tror inte att den här personen är ensam om känslan. En budget i balans är väl bra, men jag skulle hellre önska att barn och personal kunde få vara i balans. Och det är nog inte så konstigt att barnen som växer upp i dagens skola inte kommer vilja bli lärare när de blir stora.

Att vara kille. Krönika i SLA 20 mars 2023

 Häromdagen blev det en gemensam ledig måndag och vi kvistade iväg till en närliggande större ort för att uträtta några ärenden. Naturligtvis blev det ett besök på det stora gulblå varuhuset, skulle inget ha men kommer ut med en kasse ändå. Det verkar finnas någon form av tomhet som endast kan fyllas genom nya frottéhanddukar i milda färger. Nästan folktomt, som på en retreat. 

Lunchen intogs på restaurang utanför staden. Förutom oss och ett ytterligare par satt där inte mindre än fem ensamma män vid varsitt bord. Likartat mönster av separata bubblor: småtrötta uppenbarelser klädda i arbetsmiljömässigt godkänd utrustning med företagsnamn, högteknologisk hörsnäcka som tar halva örat i anspråk, en stor portion mat framför sig, en röd burk dricka. Med gaffeln i höger hand skyfflas med jämna mellanrum in mat, och i vänster hand är mobiltelefonen fixerad i ett fast grepp och fångar hela killens uppmärksamhet. Människan matas i dubbel bemärkelse och ingen ser något vidare lycklig ut.

Undrar hur de har det, funderar jag. Vi pratar mycket om feminism och jämställdhet och allt sånt där, men hur står det till med den allmänna manligheten egentligen? Den allmänna bilden är inte så positiv. En vanlig nyhetssändning handlar mest om mäns våld mot andra.  De flesta som startar krig är män, och det finns ju fler fängelser för män än för kvinnor. Tjejer klarar sig bättre i skolan än vad killar gör, men sen är det killarna som tar över i styrelserum och på akademiska poster. Andra medier larmar om upplevd ensamhet hos en del män vilket gör en del sorgsna och deprimerade, och andra utvecklar destruktiva beteendemönster inte minst på nätet. 

Men hur är det att vara kille egentligen? Hur är det att sitta och äta lunch med mobilen som sällskap och distraktion? De tuggar och tuggar och jag undrar om det inte vore roligare för dem om de satte sig tillsammans och pratade med varandra. De borde ha mycket gemensamt att prata om. Om firman går bra, aktuella händelser i närområdet, om det är någon som har en ny bil på gång, eller vad killar nu pratar om när de småpratar med varandra. De kunde prata om hur det är att vara kille. Om relationer, känslor, vad de längtar efter och drömmer om. För det kan nog inte alltid vara så enkelt att vara kille. 

Alla går och tar kaffe och återvänder till sina separata världar och plötsligt händer det. En ytterligare kille kommer in och sätter sig mittemot en ensam kille. Plötsligt ändras energin i rummet, det vemodiga ansiktet spricker ut i ett leende och genast kommer samtalet i gång. Så ska det nog se ut, tänker jag och om jag ägde en lunchrestaurang skulle jag ha ett hörn med ett bord med skylten: här kan du sitta om du vill ha sällskap! Tänk vad många nya vänskaper och nätverk som skulle kunna uppstå. 

Men ensamheten kan också vara självvald och det måste också respekteras. Det kan vara skönt att sitta i lugn och ro på lunchen i egna tankar eller med favoritserien i luren. Dagen efter åkte jag på en organiserad retreat. Då får man vara i tystnad tillsammans med andra, på ett ordnat sätt. Det är också en form av spännande mänsklig erfarenhet. Jaja, bara var och en är nöjd. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Skatter. Krönika i SLA 13 mars 2023

 Medan snön vräker ner och envist förhindrar vårens ankomst dimper ett av årets viktigaste brev från Skatteverket ner i våra brevlådor. För en del numera i en digital brevlåda, tråkigt kanske men väldigt praktiskt. Förr var det mer praktiskt jobb med deklarationen. Skriva under, riva av, gå till postlådan med de rätta sidorna. Numera får vi hjälp att räkna ut det mesta, signera med mobilt bankID och sen är det klart. 

Tänk ändå vilken ordning och reda det är med en statliga administrationen, även om en del nog tänker att staten nog håvar in lite väl mycket. Allt fungerar ju väldigt smidigt. Kontrolluppgifter sammanställs, avdrag räknas av och allt landar slutligen i den där raden längst ner som visar om det blir en slant tillbaka eller om det behöver kompletteras. 

Annat var det förr. Skatter och folkbokföring hör ju ihop och ett tidigt exempel på denna typ av administration hittar vi i Lukasevangeliet. När Maria och Josef gav sig iväg till Betlehem för att skattskrivas var det för att Kejsar Augustus beslutat om förordningen att hela världen skulle skattskrivas, även den del som han ockuperat. Att skattefrågor var politiskt sprängstoff redan då visar sig bland annat i den kluriga frågeställning som presenteras för Jesus: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? 

I år högtidlighåller vi Gustav Vasas 500-årsjubileum och denne kung tog ett samlat grepp kring rikets finanser. Lite väl hårt, tyckte inte minst kyrkan som under åren hade samlat på sig en hel del tillgångar. Kyrkans folk utförde den samhälleliga service som vi idag tycker att kommuner och regioner ska sköta, och därför togs en produktionsskatt ut, tiondet, där en tredjedel gick till sockenprästen, resten till biskopen och de fattiga. 

Gustav Vasa behövde finansiera sina projekt och en del av detta var att åberopa den del av tiondet som inte gick till sockenprästen, han konfiskerade nattvardssilver och annat värdefullt, stängde klostren och utnyttjade därmed de nya kyrkliga tankarna om en reformerad kyrka som blev statlig och protestantisk. Mycket av återställandet av det kyrkliga kulturarvet i form av textilier och nattvardskärl har vi 1900-talets syföreningsdamer att tacka för som stickat och virkat ihop till både inventarier och församlingshem. 

Tillbaka till Gustavs dagar, så protesterades det naturligtvis vilt mot det hårdare grepp om befolkningen som kungen införde. Idag finns det nog de som önskar att politikerna hade lite mer makt ändå. Många är säkert tacksamma över det elstödet, men kunde de inte göra något åt matpriserna? Det gör ont att just barnmat, blöjor och basvaror ökat så i pris. Här är vi tillbaka på medeltiden när folk kommer till kyrkan och andra organisationer för att få hjälp till det nödvändigaste. Men nu kommer måhända ett folkligt uppror. 1972 tog fruarna i Skärholmen tag i saken sedan matpriserna höjts med tio procent. Palme tyckte de skulle vara prismedvetna, men han fick ge sig och införde statliga subventioner. Det är ett annat sätt att sköta statsfinanserna. Och om jag skulle svara på frågan som Jesus fick skulle jag nog svara: Det beror nog på vad skatten går till. 

Centrum för livsstilsintervention. Krönika i SLA 6 mars 2023

 I dagarna har Centrum för livsstilsintervention invigts i Göteborg. Intervention är ett ord som kan innebära olika saker, men den generella betydelsen ligger nära begreppet ingripande. Inom sjukvården har de sett att tusentals människor dör varje år av orsaker som hade kunnat förhindras. Förr eller senare tar ju kroppens funktioner slut, men det finns flera metoder att förhindra ett onödigt slitage. 

Den livsstilsrelaterade ohälsan i samhället ökar och det hjälper inte att utveckla nya operationsmetoder och mediciner när vi redan utvecklat diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Vården vill gripa in, utveckla individanpassade metoder för livsstilsförändringar och förebygga den här ohälsan. 

Jag hörde om allt detta på radion. Folk ska förmås att börja röra på sig, ta sina utskrivna mediciner om det så handlar om piller eller motion på recept. Allt är lovvärt och går det att förhindra en diagnos eller en för tidig död är det fantastiskt. Men när jag hörde de entusiastiska livsstilsintervenerarna kunde jag ändå inte låta bli att fundera på om hela vården inte borde genomgå en intervention i sig själva. För det kan nämligen gå att förhindra att någon hamnar i den hälsovådliga livsstilen. Självklart finns det personer som helt utan orsaker föredrar ett stillasittande liv, men jag tror inte att någon drar på sig ofördelaktiga värden för sitt höga nöjes skull. En del är ärftligt och går knappt att påverka oavsett hur många timmar på gymmet som  spenderas. 

Varje vecka hör vi människor som inte får hjälp med sin psykiska ohälsa. Vården är överbelastad och har inte tillräckligt med resurser. Folk kan få några samtal om de har tur. En del vänder sig till kyrkan i förtvivlan. Andra ger upp. Inte så få självmedicinerar sin ångest med hjälp av allehanda livsmedel. Social fobi och omgivningens fördomar och blickar är inte till någon hjälp alls. Så kommer förståndiga och omtänksamma medmänniskor och informerar, intervenerar, och menar att om bara folk förstår att det är ohälsosamt med det ena och andra, kommer folk genast på bättre tankar. Så går folk omkring med ett ohyggligt dåligt samvete för att de inte tar tag i sin hälsa utan belastar sjukvårdssystemet. Allt tal om att folk duger som de är oavsett kroppsform gäller inte längre, eftersom de transformerats till riskfaktorer. 

Det finns en annan slags människor som är riskfaktorer för andra, som SLA synliggjort. Det handlar om företrädesvis män som inte kan låta bli att trakassera kvinnliga kollegor. En hel metoo-kampanj hjälpte tydligen inte, utan beteendet måste ständigt uppmärksammas. I sociala mediers kommentarsfält kan män försvaras genom att påstå att vissa kvinnor är lättkränkta. Oerhört dumt. Män har inte fri tillgång till kvinnors kroppar, och gäller det barn är det naturligtvis bortom allt vad mänsklighet heter. Den beryktade hovrättsdomen har nu lett till att två nämndemän avgått, men om fallet inte tas upp i Högsta domstolen hoppas jag att vi får se en puls - och blodryckshöjande folkstorm gentemot det juridiska Sverige av det slag som aldrig någonsin skådats. 

Krishantering. Krönika i SLA 27 februari 2023

 Ibland är det som att verkligheten är så tragisk så att den skulle kunna platsa i vilken dramaserie som helst. Det värsta är när det är på riktigt, när det som sker varken är något som sker på film eller i en mardröm. 

Under en tid har personalärenden inom rikets högsta polisledning skett mer eller mindre inför öppen ridå. Det handlar om privata och professionella relationer, om hur någon med självklarhet tyckt sig kunna fatta beslut som det nog vore bättre om någon annan gjorde. Rent arbetsrättsliga, i och för sig intressanta, spörsmål har blandats med rent skvaller. 

Det är titlar och det är förordnanden. Det är anställningsbeslut och lönevillkor. Alla ingredienser finns med. Någon berättar något som kanske har hänt, kanske är berättelsen lite kryddad, men det blir ändå offentligt och media och allmänhet har synpunkter. 

Så får människor, livs levande människor och inte karaktärer i en hyllad netflixserie sina liv och sina personalärenden hanterade i media. Visst ska det väl finnas öppenhet, transparens och allt det där i myndigheterna, och bra betalt har de också, men det måste ju finnas gränser. Det kan inte vara arbetsrättsligt korrekt att en utredare diskuterar arbetsrättsliga rekommendationer i ett personalärende på en presskonferens. Och även polischefer omfattas av lagen om anställningsskydd, vilken säger att arbetsgivaren innan det ens kan bli tal om ett avskedande eller ens uppsägning ska undersöka om det är möjligt med en omplacering. Vilken inte borde vara så svårt med en polisman som varit verksam i åratal, en chef som till och med var med och åkte med poliserna under upploppen förra påsken. Nog kunde polischefen behandlats bättre. 

Men gränsen för vad polischefen orkade med var uppenbarligen nådd. I skrivande stund är jag fortfarande djupt tagen av den förfärliga nyheten att han hittats död i sitt hem. Det spelar inte någon roll hur det gick till, ett liv har släckts. Vi kan aldrig få veta om hur hans liv hade kunnat bli om det hela hade hanterats på ett annorlunda sätt. Polisfackets ordförande uttalade sig i radion: man måste skilja mellan sak och person. Det gäller både för den som tittar på, och för den som är huvudperson i mediadrevet. Men när handlingarna tar sig in i den djupaste identiteten och allt känns nattsvart vill det till att se att det kan finnas en annan utväg. Frågorna som inte får svar hopar sig för alla anhöriga som befinner sig i den situationen. Men det går inte att vrida klockan tillbaka. 

För några är det nu en tid, lång tid, av sorg som ligger framför. Mediaföretagen behöver fundera på var skillnaden mellan sak och person går. Arbetsgivare behöver gå igenom hur krishanteringen ska se ut, både gentemot medarbetare och gentemot allmänhet. 

Och resten av oss, då? Det verkar inte spela någon roll att staten på 1840-talet avskaffade skamstockarna utanför kyrkorna där folk fick sitta och skämmas, uppenbarligen finns behovet fortfarande. Men med dagens digitala teknik går det så otroligt fort att få igång ett drev och det är som att gyllene regeln är som bortsopad.Hela historien är helt enkelt förfärlig.

Irritationsmoment. Krönika i SLA 20 februari 2023

 Jag fortsätter att studera de fenomen som folk blir arga över. Det låter kanske trist men ger en bild av hur världsläget ser ut. Idag får uppblåsbara saker vara i fokus och jag börjar ju naturligtvis med elstödet som enligt alla prognoser ska betalas ut idag. Vilken kalabalik det var i valrörelsen om de här elpriserna och hur hjälpinsatserna skulle skötas! Nu återstår att se om elstödet är en testballong eller om det blir något klirr i kassan. Men oavsett partifärg borde vi nog alla i framtiden fundera på både tonläge och förekomsten av uppblåsta vallöften som sen bara blir pinsamma när de spelas upp i radio och teve inför rodnande, nu något mindre, uppblåsta politiker. 

Jag noterar att riksbanken försöker sticka hål på inflationsballongen genom att höja styrräntan. Det vore fint om matpriserna kunde hejda sig och återgå till normala nivåer. Talar man med bönderna verkar det inte vara mycket av höjningarna som landar hos dem i vilket fall. Smärtgränsen på vissa varor är för mig redan passerad, och jag noterar att charkindustrin nu försöker hitta billigare alternativ till smörgåsskinkan. Ett alternativ är ju att göra som många gjorde förr, då kallskuret på smörgåsen var något som hörde helgen till. Vardagarna fick man äta ost. Men den är ju inte så billig heller, precis. 

Allt har naturligtvis att göra med det säkerhetspolitiska läget i världen. Det flyger runt ballonger i Nordamerika. Vissa med irriterande innehåll och besvärlig avsändare, andra lite mer harmlösa. I en tid när vi är vana vid mer brutala raketer känns en ballong lite mildare, även om den är uppskickad i militära syften. 

Så får chefer och generaldirektörer sluta runt om i verksamheterna och fallskärmar vecklas ut. I kyrkan finns nog inga i förväg avtalade fallskärmar, men överenskommelser i enlighet med arbetsrätten förekommer. I ett aktuellt fall handlar det om en kyrkoherde utanför Stenungsund som redan till sin första jul i pastoratet retade upp sig på uppblåsta disneyfigurer under bygdens populära julkonsert. Bohusläningarna, som trodde de gjort sig av med svartrockarna för gott, inledde en kampanj bestående av demonstrativa skyltar på byn, och i kyrkorådet gick luften ur ledamöterna. Oenigheten gällde inte bara de uppblåsbara figurernas vara eller icke i kyrkorummet, utan också kyrkoherdens framtid i pastoratet, men oavsett rättmätig protest mot flams och trams eller brist på kommunikation och samspel, tackade herden för sig. 

Kulturlivet är ju ett område där många viljor och synpunkter finns, och visst är det bra att folk får tänka och tycka tämligen fritt. Tendensen visar däremot att möjligheten till tyckande stramas åt. Statsministern talar om nyttiga idioter. Tidningarna har sedan länge stängt av sina kommentarsfunktioner och hänvisar till sociala medier där det modereras friskt i enlighet med gällande lagstiftning. Samtidigt kan vi vara tacksamma, eftersom senare tiders mediadrev inte alltid faller så väl ut. Men det är en omvälvande tid vi lever i och alla kan vi väl må väl av lite stabilitet, i synnerhet om det gäller säkerhetspolitiken och allra mest i fråga om bostadshus i jordbävningsdrabbade områden. 

KARIN LÅNGSTRÖm