Gästbloggare Håkan Sunnliden: Min väg till präst

"Karin besökte min blogg för en tid sedan och gjorde en del goda kommentarer. Jag kom att uppskatta hennes hållning och föreslog att vi skulle göra varsin gästblogg. Hon får bestämma vad jag ska skriva om och jag får bestämma vad hon ska skriva om. Så får vi se vart det tar vägen. Hon ville att jag skulle berätta om min väg till präst. Här är en kortversion av min historia.

Jag var 13 år gammal när mina föräldrar skickade mig till ett konfirmationsläger utanför Stockholm, anordnat av Stockholms Stadsmission. Tonåren var en svår tid för mig. Jag hade inte något självförtroende och det skulle ta många år innan jag fick ett sådant. Den sista dagen, dagen före konfirmationen, bad prästen oss att gå till våra rum för att skriva en ”predikan” över konfirmationssöndagens evangelium, Matt 7:13–14. Evangeliebokens rubrik är ”Andlig klarsyn” och i texten talar Jesus om de två vägarna, en leder till fördärvet och en leder till livet. När alla mina kramratet hade lämnat in sina alster hade jag inte skrivit någonting och jag var förkrossad. Jag kunde inte förstå vilka vägar Jesus talade om. I samma takt som tiden gick kröp paniken på mig. Jag förstod att jag inte skulle klara uppgiften, slutprovet.

Då gjorde jag något som kom att förändra mitt liv totalt. Jag knäppte mina händer och vädjade till Gud: ”Gud, om du finns, så visa mig vad det här betyder”. I samma stund öppnades himlen. Jag förstod vilka vägar Jesus talade om, jag såg honom räcka mig sin hand, jag tog hans och så gick vi.

Sedan skrev jag utan uppehåll en lång predikan och i samma stund som jag satte punkt kom prästen in genom dörren. Alla andra hade lämnat in sina papper för längesedan. Innan han hann säga ett ord räckte jag honom de fullskrivna papperen och sa: ”Nu förstår jag. Jag har lovat Jesus att ägna resten av mitt liv åt att berätta för andra vad han visat och kommer att visa mig. Jag ska bli hans präst.” Plötsligt insåg jag vad jag sagt. Jag hade sagt något jag aldrig tidigare tänkt. Vart kom det ifrån? Det hjärtat är fullt av det talar munnen, lärde Jesus oss och så var det säkert vid det tillfället. Men löftet var oåterkalleligt. Min väg utstakad.

Det här är ändå bara en del av min väg till präst. Det skulle dröja många år innan Kyrkan vigde mig till sin präst. Och vägen har inte varit enkel. När jag som gymnasist läste f Gunnars böcker stod det klart för mig vad som menas med att Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk och vad det betyder att bli igenkänd av henne och sedan prästvigas. För mig är prästämbetet något heligt, närmast ett sakrament. Det utgör en stor del av min identitet, först döpt, men sedan också vigd till helig tjänst. Det var Guds Ord som kom till mig den där dagen och som förändrade mitt liv. Det är också Guds Ord som bär mig i vardagen och därför har jag alltid försökt vara sann och noga när jag i Kyrkans gemenskap uttolkar Skrifterna. Den som vill veta något mer om det hänvisas till
http://bibelforklaring.nu."

Håkan Sunnliden är präst i Värnamo, bloggare och kyrkomötesledamot för Frimodig kyrka. Bilden är hämtad från hans blogg.

Bloggårskrönika 2010

Dags att sammanfatta bloggåret 2010!

Januari: Fortfarande nyfrälst på Iphone. Vi hittade kyrkoåretalmanackan, och fortfarande är Iphonen ett av de smartaste prylar jag nånsin haft. Diskuterade djurskydd, trygghet och burkor.

Februari: En hel del feministiska inspel, bland annat om patientsäkerhet, Gudrun S i Lets Dance och Birgitta O i Bryssel. Mer Birgitta. Mer och mer aktuellt under året blev tvångssterilisering i modern tid. Själv kommer jag ut som skövdepolitikerwannabe och biskop Sven avgår.

Mars: Svenska kyrkan i Skövde uppmärksammade Internationella kvinnodagen tillsammans med Kvinnojouren. Mera kyrkligt: nya gudstjänstordningar på gång, sociala medier och domkapitlet och Bjästaprästen. Skämskudde nr 1, nr 2, nr 3 och nr 4. Katri Linna och Lars Vilks höll sig aktuella hela året.
Carmen Tillo gästbloggade om folkmordet på assyrierna och Sewon Ekberg om jämställd vård. Sewon avled under ett av våra valmöten och jag fick förtroendet att hålla i begravningen i september.

April: Vi diskuterade Daniels och Victorias plan att låta kungen leda in bruden i Storkyrkan. Biskop Tony avled. Vi diskuterade prästrollen och patriarkala strukturer.

Maj: Om personligt ansvarstagande, förbön för frikyrkorna med anledning av deras hanterande av vigselfrågan, och RFSL Skaraborg gästbloggar med anledning av regnbågsmässor.

Juni: Vi var flera som spred Ekhos annons om ungdomsläger för hbt-ungdomar efter att den stoppats av Dagen. Avvisningarna av kristna till Irak måste vi fortfarande prata om.

Juli: Motionsskrivande till kyrkomötet: Nolltolerans mot könsord och svordomar i kyrkliga sammanhang, uppmärksammades bland annat av BBC.Större rättssäkerhet vid församlingssammanslagningar fick några lokala skarastiftare att jubla. Utbildning i hbt-frågor, friare församlingstillhörighet och öppet nattvardsbord. För övrigt frågade jag mig hur man mördar en kräfta, vad förskolan är till för och vad Göran Lindberg har med bordellen i Almedalen att göra.

Augusti: Valrörelsen kommer igång på riktigt. Förskolan, hbt-politik, transfrågor i kyrkan och befogad kritik mot Kvinnosjukvården vid Kärnsjukhuset i Skövde.

September: Fler valfrågor som jämställdhet, sjukförsäkringen, demokrati. I valet gjorde vi folkpartister i Skövde ett mycket bra val och gick fram två mandat i kommunfullmäktige. Jag blev personvald i fullmäktige och sitter från årsskiftet i skolnämnden. Vi var glada över att alliansen fortsätter regera, men beklagade att SD kom in i riksdagen. Vem är främlingsfientlig? och vad innebär det för merkostnad för staten att ha män i vårt samhälle?
Kyrkomötet i Uppsala samlades till utskottsarbete.

Oktober: Jag stod upp för biskop Evas profetiska röst vid riksdagens öppningsgudstjänst. Mer. Religionsämnet aktualiserades av Jan Björklund. Jag föreslog en Lex Sofia i Svenska kyrkan. Mer om skolan, hbt-personer i kristen miljö, konservativa i kristen miljö.
Kyrkomötet samlades för debatt och beslut, bland annat om dryck vid nattvard. Jag debatterade bland annat hbt-utbildningar och där fick vi igenom en del, nämligen att rekommendera stiften att anordna. Med anledning av nolltoleransmotionen skickades uppträdandefrågan till presidiet, och min medmotionär och jag blev bjudna på lunch av Frimodig kyrkas ledamöter.
Kyrkomötet gjorde ett uttalande om romernas situation i Europa.

November: Kvinnoprästmotstånd, Bitte Assarmos gästblogg om kristna i Irak, tystnadspliktsutredningen och Jacob Sunnlidens gästblogg med anledning av den. Påven, dementa och om vem som bestämmer när jag ska .

December: Skövde sluter upp bakom Frälsningsarmén - slutade bra. Terrordåd i Stockholm och hbt-personers rättigheter.

238 inlägg med ett stort antal kommentarer från er läsare blir resultatet av detta års bloggande. 381 000 besökare lite drygt sedan starten 2005, så jag återkommer redan 2011, tänker jag. Stort och varmt tack för uppmärksamheten!

Hbt-fientliga länder i FN får backa

journalisten och författaren Annika Hamrud twittrade tragiskt och realistiskt för en stund sedan:

Det är jobbigt att vara hbt. Man måste hålla reda på ställningarna i FN. Ibland kan man bli plötsligt avrättad, ibland inte.
Efter att FN:s generalförsamling tidigare tagit bort orden "sexuell läggning" i en resolution som fördomer utomrättsliga avrättningar har de nu röstat ja till att återinföra dem igen. Det är mycket bra. Men turerna ger oss anledning att fästa uppmärksamheten på hur skör säkerheten och rättssäkerheten är för hbt-personer i världen. Arbetet för mänskliga rättigheter måste intensifieras på alla plan, och då är det naturligt att FN är med och spelar.

Idag är det många som ger USA och Barack Obama cred för engagemanget. Bengt Held skriver i ett inlägg:

Och det visar igen, om nu någon fått för sig något annat, att det faktiskt har betydelse internationellt om presidenten heter Bush eller Obama.
Läs mer på Dagen och på DN.

"Jag ringer mina bröder"

Idag känns det helt nödvändigt att läsa Jonas Hassen Khemiris tankar om terrordådet i DN, flera gånger.

Och a propos #prataomdet, så måste jag också läsa Miriam flera gånger idag också.

Eftertanke i Kyrkans Tidning: inför Fjärde advent

Medan jag funderar på Marias möte med Elisabet långt borta i Juda bergsbygd följer jag rapporteringen kring ett misstänkt terrordåd i Stockholm. Känslor av rädsla och overklighet kryper innanför skinnet, journalisterna försöker leta information och svar och alla undrar vi om tryggheten nu är borta. Kan man inte ens vara trygg och säker här, vi som har så mysig adventsstämning i Sverige? Så bra, och så hemskt?

En händelse slår ner som en blixt från klar himmel, mitt i julruschen. Jag undrar hur Maria hade det efter ängelns besök med beskedet om graviditeten. Var inte rädd Maria, hade ängeln sagt. Välsignad är du mer än andra kvinnor, säger Elisabet. Budskapen till Maria fäster vår uppmärksamhet vid den dubbelhet som det här med barnafödande innebär. Å ena sidan: ett välsignat tillstånd. Bebislycka, framtidstro och känslan av att vara utvald. Å andra sidan: rädsla, oro och känslan av att vara otillräcklig. Och hur ska det bli nu då?

Där några ser Mariagestalten i all sin drottninglika prakt och härlighet, ser jag framför mig en medsyster i väntrummet på mvc. Jag ser Lena Lerviks skulptur ”Ömhetens Madonna” med det kända ikontemat barnet som tröstar mamman. Också Herrens moder delar den verklighet som berättar för oss att det varje år dör 550 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Det är var åttonde afghansk kvinna. Var sjätte kvinna i Niger. Tre och en halv miljoner spädbarn dör varje år på grund av bristande neonatalvård och mödravård. Det är en kvinna och sex spädbarn i minuten, varje dag. Fler offer än i terroristsammanhang, alltså.

Detta valde Gud att utsätta sig själv och Maria för. Det måste ha varit viktigt för Gud att vara med just här. Det är en tröst.

Det måste vara viktigt för oss att på Herrens moders söndag tänka på världens alla födande föräldrar. Hela Världens julkampanj handlar om kvinnor och kvinnors möjligheter. Det handlar om katastrofhjälp och långsiktig utveckling. Människovärdet står i centrum och nu behövs ökade insatser mot könsstympning, människohandel och fattigdom. En helhetssyn på människors tillvaro behövs. Om moderna preventivmedel kunde tillåtas och spridas överallt skulle många liv räddas. Kondomer är inte bara preventivmedel utan kan också användas tillsammans med koksaltlösning och suturtråd för att stoppa blödningar i livmodern efter förlossningen.

Tryggheten i Stockholms julhandel säkras genom fler poliser ute på stan, och med lugnande förmaningar från statsministern och andra ansvariga.
Gud lägger ner en del krut på att trygga Maria. En ängel kommer med beskedet. Var inte rädd. Den högstes kraft ska vila över dig. Och inte minst: helig ande kommer över henne. Också Elisabet fylls av helig ande när hon hör Marias hälsning och när Elisabets eget barn sparkar till i henne.

Så tar lugnet och den oförklarliga glädjen vid, mitt i otryggheten och osäkerheten. Guds kärlek och omsorg når in i den tätaste dimma, i det djupaste mörker. Har Gud gett oss ett uppdrag, är vi heller inte ensamma i det. Vi känner en spark i magen och drar en lättnadens suck. Det är livet självt som gör sig påmint.
Gud föds in i vår värld, men inte på ett lättvindigt sätt. Gud behöver gå igenom den mänskliga erfarenheten av dubbelhet inför livets storheter. Välsignad är förvisso Maria, mer än andra kvinnor, men också genom hennes själ skulle ett svärd gå.

Den som behöver kan gott läsa profeten Sakarjas ord och skriva det på sitt hjärta: ”Var inte rädd, låt inte händerna sjunka i missmod. Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar över glädje över dig i sin översvallade kärlek.”

Twitterhumor


Igår twitterbävades det om huruvida SJ marknadsför sin twitter eller inte, och om ledarskribenter gör tillräcklig reserarch eller inte. I vilket fall, de här tweetsen är riktigt roliga. Tipstack till babyroyale.wordpress.com.

Dagens citat

"Dem det skadar allra mest är oss muslimer. Det ger en fullständigt felaktig bild av vad islam handlar om. Islam är en civiliserad religion, de här sakerna får det att framstå som om muslimer är barbariska och grymma. Men de här personerna gör saker som uttryckligen förbjuds i vår religion."

Abd al Haqq Kielan, ordförande i Svensk islamisk samling, kommenterar gårdagens terrordåd i Stockholm i DN. Amatörmässigt och amatörmässigt, förresten. En person fick sätta livet till, även om det var självförvållat. Även terrorbombaren, om han eller hon nu var en sådan, hade ett liv, människovärde, en historia och ryggsäck. Vilket tragiskt slut! Givet detta, bör alla givetvis ta avstånd från alla former av våld och terror.

Dagens ledarblogg
DN
Dilsa DS i Expressen
Gudmundson
Amanda Brihed och Jens Odsvall på newsmill: Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd
Imam: religiös plikt att ta avstånd från terrorn

Grytan och Lotta på plats

Efter epostbombningen av Anders Nilsson och Diligentia har de nu omprövat sitt beslut och välkomnar Frälsningsarmén till köpcentrat Commerce. Men officer Lotta Lundell och de andra har nu installerat sig på Elins Esplanad och kommer att stanna där.

Saken är tydlig: Diligentia har brutit mot ett tabu i vårt samhälle. Frälsningsarmén ger man sig inte på. Och vi skövdebor ser det som en naturlig del av julhandeln att också dela med oss. Anders Nilsson kommer inte direkt att få någon utmärkelse i PR-sammanhang. Men Frälsningsarmén har fått mycket cred för sitt arbete och deras insamling kommer säkert att slå rekord i år! Inget ont som inte har något gott med sig, i det här fallet.

Bilden: Lotta Lundell på plats på Elins Esplanad.

Skämmes, Anders Nilsson och Commerce!

Idag meddelar Sveriges Radio Skaraborg att nya ägarna till Skövdes kanske mest kända köpcenter, Commerce, beslutat att stänga ute Frälsningsarmén som har som tradition att stå där med sin gryta och samla in pengar.

Anders Nilsson, som är biträdande centrumchef, menar att de nya ägarna Diligentia vill fundera över vad som passar in i julkonceptet.

Därför tillåter man fortfarande t ex mobilabonnemangförsäljare, som står och ropar efter förbipasserande kunder.

Men jag tror och hoppas att många skövdebor nu kommer att protestera mot det här beslutet. Visst lägger vi ner pengar på julklappar till nära och kära. Men vi vill också lägga ner pengar i Frälsningsarméns, och andra organisationers, insamlingsbössor.


– Vi behöver ju få in pengar för att ha något att dela ut, säger Lotta Lundell, frälsningsofficer i Skövde. Vi kan ju inte hjälpa till om vi inte får stå med våran julgryta. Många människor förstår inte hur många människor det är som behöver hjälp.
Julen handlar om så mycket mer än kommers. Det handlar åtminstone om medmänsklighet, om man nu inte vill köpa hela det kristna budskapet. När ett affärsbolag väljer att stänga ute Frälsningsarmén för att de inte passar in i konceptet, då väljer jag att konstatera att Commerce inte passar in i mitt koncept. Så långt som möjligt kommer jag att välja bort Commerce i fortsättningen. Istället kommer jag att shoppa på Elins Esplanad, som nu välkomnar Frälsningsarmén.

fralsningsarmen.se


Svenska kyrkan i Skövde gör i år julkampanjen Strålande jul, som handlar om att fokusera på julens innersida. Läs gärna min krönika i Nära som jag också publicerat här.

Om du vill eposta Anders Nilsson är adressen anders.nilsson@diligentia.se.

Staffan Grenstedt vann nomineringsvalet - Svenska kyrkan - Göteborgs stift

Staffan Grenstedt vann nomineringsvalet - Svenska kyrkan - Göteborgs stift

Vidare i Göteborg

Idag samlas 1 280 elektorer, präster och diakoner i Svenska mässan för att förrätta nomineringsval av ny biskop i Göteborgs stift.

Under nomineringen nämndes Jan-Olof Aggedal, Jesper Svartvik, Christina Eriksson, Michael Persson, Per Eckerdahl, Kerstin Hesslefors Persson, Lars Hjort, Staffan Grenstedt, Peter Hellgren, Torbjörn Edebol, Ingvar Humlén, Dan Bernspång och Lars T Gåreberg.

Runt 17.00 meddelas vilka som fått de fem procent som krävs för att gå vidare till valet i mars.

Tack till Carina som twittrade under pläderingarna.

Fokus i skolarbetet

"Det handlar om skolpersonal som kan leta upp elever som försvunnit iväg eller inte kommit till skolan och som kan jaga in de som drar i korridorerna. Det behövs också lärare som fångar upp elever när det blir stökigt och vid behov fortsätter undervisningen utanför klassrummet."
Mer resurser till skolorna i de mest utsatta områdena, kräver JAN JÖNSSON (FP), ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd tillika speciallärare i Södertälje och
kommenterar på Brännpunkt de dystra siffrorna från skolvärlden och konstaterar att den nya skollagen kommer att ge bättre förutsättningar för skolorna att klara sitt uppdrag bland annat genom höjda krav på stödåtgärder.

Jo. Man önskar att det inte skulle behöva vara så att skolpersonalen behöver jaga elever på vift. Eller att skolpersonal inte skulle behöva använda ett sånt språkbruk, ens.

En strålande idé (publicerad i Nära)

Så kom till sist Frälsaren som de hade väntat så länge på. Visserligen inte med den pompa och ståt som man skulle kunna förvänta av en profet av den klass som förebådats i skrifterna, men en änglakör hade han i alla fall fått med sig från himlen, och kunglig vishet kom ridande på raska kameler för att besöka den lilla familjen som installerat sig i Betlehems stall.

Generationer tillbaka hade man talat om Messias ankomst, fast man visste ju inte exakt att det var just den här lille nyfödde pojken i krubban. Kung Herodes vid palatset i Jerusalem hade dock fattat misstankar och vidtog genast – förfärliga – åtgärder för att inte riskera sin egen position i samhället.
Det är i glesbygd och utanförskap det händer. Stjärnan tänds och Gamla testamentets profeter får sina profetior uppfyllda: ett barn har fötts, och därmed en allvis härskare med stort välde vilket vidmakthålls med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt.

Vilka förväntningar! Och jag funderar: vilka tankar hade Gud själv, när han beslutade sig för att födas in i världen och bli en av oss? Läsning i Bibeln ger oss ledtrådar. Att Gud bryr sig om sin skapelse, inklusive oss människor, är inte svårt att se. I skapelseberättelserna finns ett klart intresse för aktivitet på jorden, och en vis struktur för vår tillvaro ordnas: ljus skiljs från mörker och dag skiljs från natt. Vi får klara direktiv att förvalta jorden och bry oss om våra medmänniskor. Vi utlovas inte något liv på räkmackenivå, utan snarare ett liv med arbete och möda.

För att uppmuntra oss sänder Gud profeter, som i våra dagar kanske skulle kunna benämnas samhällskritiker och visionärer. Bara håll ut, lovar de, så kommer något annat och bättre. Natten ska vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som vandrar i dödsskuggans land strålar ljuset fram. Vänta bara!

Jag ser gamla avsnitt av teveserien Undercover Boss. Det är samma upplägg varje gång. En chef sitter på kontoret och funderar på hur han ska utveckla verksamheten. Han (det är oftast en man) tar av sig slips och kavaj och ger sig ut bland fotfolket för att wallraffa. Under täckmantel lämnar han ledningsansvar och framtidstänk för att söka jobb på företaget där han tar de allra mest slitsamma uppdragen. Det diskas, skrubbas, rensas och lyfts, och chefen får uppleva hur det är att vara människa allra längst ner på samhällsstegen. I slutet av varje program avslöjar sig chefen och möter omgivningens förvånade reaktioner. Chefen kan då berätta om sina intryck och ge sin bild av hur företaget kan utvecklas, utifrån ett underifrånperspektiv.

Osökt kommer jag att tänka på Gud. Var det så han tänkte? Johannes evangelium börjar vackert. I begynnelsen fanns Ordet, visionen, möjligheternas land och bara godhet och vänlighet. Från början såg Gud bara gott, människorna levde i harmoni med sig själva, med skapelsen och Gud. När det kör ihop sig kommer Tio Guds bud, men inte ens det hjälper. Skapelsen som var tänkt att vara en mönsterskapelse hade utvecklats till en monsterskapelse. Självklart måste något göras. Gud får en stålande idé. Han utvecklar naturligtvis en handlingsplan för att säkra ledningsfunktionen och framtidsvisionerna. Johannes fortsätter i sin prolog: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. ”

Gud bestämmer sig alltså för att ge jorden och människorna en kärleksfull strålbehandling. Gud föds på jorden, och när Gud föds på jorden föds han förklädd, för att låna några ord från Hjalmar Gullberg. Gud blir människa och föds i stallet i Betlehem. Han växer upp och wallraffar jorden på jakt efter människor som behöver höra hans budskap. Han är särskilt kritisk mot dem som är högfärdiga och tror sig vara förmer än andra. Han härsknar till ordentligt när hans följeslagare hänvisar småbarnfamiljerna någon annanstans.

Jesus vänder sig till dem som samhället stängt ute. Han rör sig bland folk och ser småfifflaren som klättrat för högt upp i trädet och ber honom komma ner på jorden. Han bjuder in sig på middag hos människor som ingen skulle dela ens en varmkorv med utanför Modegrillen. Han avbryter ett pågående steningsförsök av en kvinna som blivit måltavla för all världens moralpanik och skuldtyngda samveten. Han har hela skapelsen på sin sida: när kritikerna försöker köra tyst i lärjungarna meddelar han stolt att om de tiger, kommer stenarna att ropa. Så blir han själv kritiserad, trakasserad, körd på porten och till slut avrättad. Tillbaka i utanförskapet hämtas han åter in i matchen av Gud som låter uppståndelsens ljus stråla över graven. Gud uppväcker Jesus och plötsligt kan alla förstå vem han är. Omgivningen är inte bara förvånad, utan chockad. Vad har vi människor lärt oss, och vad har Gud lärt sig?
I kristen tro är Guds människoblivande i Jesus en oerhört viktig tanke. Vad Gud gjorde på jorden måste därför få betydelse för oss, om vi vill leva våra liv som kristna.

Det innebär inte att vi är perfekta eller ofelbara. Det handlar däremot om ett generöst förhållningssätt gentemot andra människor, inte främst ifråga om julklappar utan om det som människor i vår närhet särskilt behöver. Det innebär att vi förvaltar godhet och det underifrånperspektiv på tillvaron som vi tänker att Jesus såg. Du är värdefull och viktig. Du är älskad och Gud och du har en uppgift att fylla. Låt ingen ta ifrån dig ditt livsmod, din tro eller dina visioner och strålande idéer! Prova att låta ditt ansikte lysa mot någons ansikte – och se hur du får stjärnglänsande blickar tillbaka! Monstervärlden kommer inte att förvandlas till mönstervärld förrän Gud skapar en ny himmel och en ny jord, men till dess har vi uppdraget att vara Guds händer, Guds fötter, Guds öron och ögon på jorden. Helt enkelt – vi behöver hjälpas åt att låta julen stråla. Har du tänt ljuset?


Publicerad i julnumret av Nära, församlingstidning för Svenska kyrkan i Skövde

Märkligt

Tre avgående chefer får dela på nio miljoner. Men bibelsajt och volontärår ska vi inte ha råd med. Och lägg ner London-avdelningen?

Jag begriper ingenting.




Helenas lussekatter



Till ca 30 lussekatter:
175 g smör eller margarin
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
2 dl socker
1 g finstött saffran
2 dl russin
1,5 l vetemjöl
ägg till pensling
russin till garnering

Smält fettet, häll i mjölken - värm till 37 grader. Lös upp jästen i degspadet i en bunke/degmaskin, tillsätt salt, socker, saffran, russin. Tillsätt mjöl tills degen släpper från bunken - men inte för mycket! Knåda (eller kör maskinen) läääänge! Degen skall bli trådig.
Låt jäsa i bunken under en handduk i ca 45 minuter. Ta upp degen, knåda igen. Baka ut till lussekatter och garnera med russin. Låt jäsa på plåt under handduk i minst 30 minuter. Pensla med vispat ägg. Grädda i mitten av ugnen på 225 grader i 15-20 minuter. Njut!

Även detta år blir det Helenas goda recept!

Teologisk tankesmedja: Vem bestämmer när jag ska dö

Ikväll pratar vi om vem som bestämmer när jag ska dö. Det är en känslig fråga, fylld av tabun och känslor. Jag vill säga att det är jag som gör det. Jag vill vara fri att bestämma över min livssituation och kunna påverka min livskvalitet.

Samtidigt vet jag att jag när den dagen kommer, kommer att vara i händerna på sjukvårdpersonal som har objektiv kunskap om mig och mitt tillstånd. Den tanken gör, att jag personligen vill kunna stärka min egen rätt till inflytande över mitt eget liv. SMER:s promemoria känns positiv. Den andas patientinflytande och ett öppnare sätt att förhålla sig till maktrelationen doktor och patient.

Men för mig som kristen behöver en ytterligare dimension föras till diskussionen. Vad skulle Jesus ha gjort? Livets okränkbarhet, brukar vi tala om i kyrkan och vet kanske inte alltid vad vi säger. Är döden något ont som ska bekämpas, eller läggas i Guds händer, eller är det så att döden är en del av livet, som också omfattas av den fria vilja som vi människor fått oss skapelsegivet?

Ju mer fri vilja, desto mer ansvar. Rätten till mitt liv måste också innebära omsorg om dem som jag har släppt in i mitt liv. För var och en som varit i självmordets närhet, är dubbelheten synlig: livet kunde varit något annat – men nu får hon eller han äntligen lugn och ro. I livets slutskede – som fysisk realitet och inte bara som känsla – finns det inte någon framtid på jorden. Måste vi hållas kvar, till varje pris, eller under vilka omständigheter kan vi bejaka vår längtan efter det himmelska hemlandet?

(Mitt lilla "tal" vid tankesmedjan igår.)
SMER-arbetsgruppens promemoria:Patientens möjlighet att bestämma över sin död

När traditionella värderingar möter livet

Det verkar nu som att påven Benedictus XVI har ändrat sig, om än halvhjärtat, om det rättfärdiga i att använda kondom. Enligt SvD har Vatikanens nyhetstidning L’Osservatore Romano publicerat utdrag ur boken Light of the World där påven öppnar för att det kan vara rätt i vissa fall, där syftet är att minska risken för infektion.

"”Hon (katolska kyrkan, min anm) betraktar det förstås inte som en avgörande eller moralisk lösning, men i det ena eller andra fallet kan det trots allt, om avsikten är att minska risken för infektion, vara ett första steg på väg till en annan, mer mänsklig sexualitet.”

Stockholms katolska stifts webbplats lugnar man eventuellt förfärade medlemmar med ytterligare förklaringar och citat från boken:

"Som exempel nämner han prostituterade ”som ett första steg till en återupprättad moral”, men kondomer, tillägger påven, ” är inte den bästa vägen för att bekämpa den djävulska HIV smittan”.

”fixeringen vid kondomer är uttryck för en banalisering av sexualiteten”, som leder till att sex inte längre är ett uttryck för kärlek ”utan bara en slags medicin som människor förser sig själva med”.

Men även om påven ännu inte går så långt som att hjälpa människor från oönskade graviditeter, så är det här ett steg i rätt riktning för mänskligheten och för alla som arbetar med hiv-prevention. Om det sedan finns moralistiska förbehåll på vägen blir ändå några liv räddade.

En annan hemskhet som uppdagats senaste dagarna är massfyndet av foster som hittats i ett buddhistiskt tempel i Bangkok. Eftersom abort bara är tillåtet i Thailand då moderns liv är i fara eller om graviditeten är ett resultat av en våldtäkt, sker naturligtvis aborterna illegalt. (SvD)

Själv är jag dåligt insatt i feministiska frågeställningar i förhållande till buddhismen och det thailändska samhället, men frågan är om inte de thailändska kvinnor som kommer till Sverige bör betraktas som flyktingar undan ett samhälle som inte tillvaratar kvinnors mänskliga rättigheter.

Signumbloggen
dn.se

Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, genomförs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen.
Det motsvarar 48 procent av samtliga aborter.
Fler än 70.000 kvinnor per år dör av dem och de allra flesta i fattiga delar av världen.
Världshälsoorganisationen, WHO, har i rapporter kunnat konstatera att ett förbud mot abort inte hindrar en kvinna från att göra illegal abort om hon är ofrivilligt gravid. Mer än varann abort i u-länderna är otillåten. Källa: WHO

Utvisningarna till Irak, igen

"Varför stoppar inte Sverige på egen hand tillfälligt alla utvisningar?"

På ledarplats diskuterar idag DN situationen som uppkommit för de kristna irakier som nu tillfälligt fått sina utvisningar stoppade. "Migrationsverket kritiserar Europadomstolen för att skapa asylkaos. Men det är Sverige som borde följa domstolens uppmaningar."

Säkerhetsläget i Irak har förvärrats. Terrorn mot kristna och andra mindre religiösa grupper har ökat. Planet som skulle lyft i onsdags stoppades, som väl var. Men vilket lidande för dessa människor!

Sverige och Tobias Billström borde fundera mer på hur människorätten värnas. Billström har i olika intervjuer påpekat att varje ärende avgörs individuellt. Men även om du som kristen inte har manifesterat din tro på Bagdads gator, så löper du ändå en stor risk. Likaså om du är homosexuell. Frågan är inte bara om du har utsatts för våld. Frågan är också om du kan leva ett liv i förenligt med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vet mina bloggläsare förresten att man avrättar homosexuella i Irak genom att man limmar igen deras anus med superlim?

Läs också Tor Billgren om hur FN numera inte fördömer dödande av homosexuella i sin resolution mot "utomrättsliga avrättningar. Att homosexualitet inte nämns gör att resolutionen blir tandlös eftersom diskrimineringsbegreppet aldrig kan tillämpas på homosexuella i länder där homosexualitet är ett brott.

QX:Avrättning av hbt-personer har börjat i Irak
Dagen om Nelly och Ewan
Flera kyrkor hjälper nu flyktingar från Irak att begära inhibition. Gör så här.
Bitte Assarmos gästblogg hos mig

Transgender Day of Remembrance



Läs hos trollhare och Amanda.

Olaga frihetsberövad

Jag håller med allt som skrivs på DN:s ledarsida idag. Och allt som Ann-Charlotte Marteus på Expressen skriver också.

Det är hemskt att behöva låsa in dementa. Men att låta dem gå fritt är också hemskt. Det är vansinnigt att inte anställda tillräckligt många människor i vården så att det känns som en acceptabel nivå för brukare, anhöriga och personal. Hur resursfördelar vi på ett bättre sätt? För vi vill ha snö - och halkbekämpade gator, bra skolor, trevliga konstverk på torget. God kommunal service och fungerande demokrati. Fler människor behöver komma ut i arbetslivet. Mer skatteintäkter behövs.

Att låsa in dementa är olaga frihetsberövande. Men det som är mest frihetsberövande av alltihop är att vi människor överhuvudtaget drabbas av sjukdomar, funktionsnedsättningar, särskilda behov av olika slag. Där kan vi inte sätta omvårdsnadsnämndens ordförande äldreminister Maria Larrson på de anklagades bänk utan Gud, livsvillkoren, ödet eller vad man nu har för referensram i livet.

Oavsett varför, så har vi att hantera varandra och ordna livet så bra för varandra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Ju mer tvångsåtgärder som behövs, desto mer medmänsklig värme och omsorg blir nödvändig.

För det är ju inte så att en låst dörr ersätter en levande människa, om någon nu hade trott det. Men en låst dörr kan hjälpa en dement att vara en levande människa lite längre, istället för att gå ut nattetid och frysa ihjäl i bara nattlinne och tofflor på väg till jobbet man pensionerades från för trettio år sen.

...Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag...


(ur Anders Frostensons psalm 289)

Jacob Sunnliden gästbloggar om tystnadspliktsutredningen

"Nyligen blev Svenska kyrkans utredning ”Ett skyddat rum – tystnadsplikten i Svenska kyrkan” tillgänglig. Den lämnar en del övrigt att önska.

På sidan 13 i utredningen står följande: ”Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft, medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten”.

Möjligt att jag hänger upp mig på detaljer men det finns en fara här som jag vill flagga för. Sant och riktigt är det att syndens skuld är bortlyft. Tillsammans med skulden är också själva synden borta. Här i texten uttrycks det som om jag bär på min syndagärning, fast den är förlåten. Utredarna bör skilja på min syndiga natur och mina syndiga gärningar. Min lutherska fostran har lärt mig att är synden förlåten så är den, och då är också själva synden tagen på korset av Jesus.

Värt att notera är att utredarna skriver att Svenska kyrkan ”hävdar” att synden är förlåten. Den lustige skulle säga att det var länge sedan Svenska kyrkan hävdade något. Här måste det ändå vara en bekännelse. För vi bekänner väl att Jesus förlåter våra synder? Eller hävdar vi bara det?

Nåja, det avgörande i utredningen och det jag fäst min största vikt vid är FRA. Tidningen Svenska kyrkan Helsingborg var tidigt ute med att slåss för att kommunikationen vid bikt och enskild själavård skulle skyddas och undantas FRA lagen. Som redaktör för tidningen fick jag förmånen att på ett särskilt sätt arbeta med frågan. Frågan är principiellt viktig. Min uppfattning är att antalet bikter via e-post från utlandet inte är särledes många, men det är i sammanhanget ointressant. Faktum kvarstår. En människa som kommer till en präst – bekänner sin synd – tar emot förlåtelsen från Kristus – ändå riskerar att fällas för sin synd. Här sätter sig staten över Guds förlåtelse och det är ALDRIG okej.

I det inledande arbetet fick tidningens redaktion snabbt uppfattningen att utredarna till FRA lagen inte lagt så stor vikt vid präster utan klumpat ihop dem med de övriga som åtnjuter särskilt skydd i brottsbalken. Men så är inte fallet. Utredarna till FRA lagen visste mycket väl vad de gjorde och det var en i allra högsta grad medveten tanke från deras sida. I regeringens proposition 2008/09:201 står tydligt att ”..är religiös övertygelse en viktig drivkraft bakom olika gruppers agerande”. Och därför tar man sig rätten att lyssna på en annan människas bikt.

Svenska kyrkans utredning löser nu detta enkelt genom att på sidan 134 i utredningen rätt och slätt skriva ”Bikt är ett personligt möte mellan två människor. Man kan därför INTE (min formatering) genomföra bikt via e-post eller sms”. Och vips så var den frågan ur världen. Nu infinner sig visserligen rätt många andra frågor, men det tar inte utredningen hänsyn till.

Och här behöver man komplettera. Varför fungerar inte bikten via e-post? Är det bara så att Svenska kyrkan valt att inte erkänna det tillvägagångssättet, eller upphör Guds förlåtande natur då man skriver ned förlåtelsen och trycker på ”skicka”? Det hade varit bättre om utredarna skrivit att förlåtelsen fungerar oavsett media, men vi kan inte garantera att ingen annan lyssnar på vår kommunikation. I det här läget hade det varit bättre.

Dock kvarstår frågan till ärkebiskopen. I en artikel i tidningen Svenska kyrkan Helsingborg säger han att ” Svenska kyrkan ska inte acceptera inskränkningar av bikthemligheten”. Sedan 1 dec 2009 är det fullt lagligt för FRA att avlyssna prästernas kommunikation vid bikt och i enskild själavård. Vad avser Svenska kyrkan göra för att inskränkningarna av bikthemligheten upphör?

/Jacob Sunnliden
Redaktör för tidningen Svenska kyrkan Helsingborg"

Jättekul?

Kungen har varit i Skövde idag och varit med när Nordic Battle Group hade sin slutövning, meddelar Radio Skaraborg. Kungen var med om att inbryta ett hus "ganska påtagligt" och burit en bår. Väldigt spännande, sa kungen. Men lite som med brandkåren, det är skönt om det inte händer något, för då har ingen katastrof skett. Jättebra utrustning med mörkerutrustning. Jättekul att se den utveckling som kommit.

Mycket kan man säga om Nordic Battle Group och deras utrustning, men jättekul är inte rätta ordet.

Vårterminens regnbågsmässor i S:ta Helena kyrka

Svenska kyrkan i Skövde, RFSL Skaraborg och kulturprojektet Rosa Elefanten fortsätter med regnbågsmässor i S:ta Helena kyrka under vårterminen.

Fastslagna datum är:

23 januari. Karin Långström Vinge, musiker Samuel Johansson
27 februari. Karin Långström Vinge, musiker Christine Ödell Bellino
10 april. Karin Långström Vinge, musiker Christine Ödell Bellino

Övrig musikmedverkan och eventuella program efter mässan återkommer vi till!

Varmt välkommen!




Skarp kritik

Kyrkans tidning meddelar idag att Dag Sandahl får skarp kritik av Domkapitlet i Växjö efter sina yttranden under förra årets kyrkomöte där vi diskuterade äktenskapsfrågan.

”Det sätt på vilket Dag Sandahl yttrat sig finner domkapitlet ovärdigt för en präst i Svenska kyrkan. Inte ens i ett samtal, där man kan ha olika åsikter, bör man uttrycka sig så” skriver Domkapitlet, och påpekar att Dag Sandahl brustit i respekt både mot de båda kvinnorna och mot Svenska kyrkan.

Detta föranledde också Maria Kjellbergs och min motion som ledde till en lång debatt på kyrkomötet.

(Tidningen Dagen skriver felaktigt att jag och den andra ledmoten anmälde händelserna till Sven Thiedevall, men det stämmer inte. Vi har inte gjort någon formell anmälan. Däremot berättade vi för Sven, och redogjorde skriftligt via mail. Mitt mail har jag lämnat till Anders Brogren som var intresserad av innehållet, och det har han lagt ut på sin hemsida.)

Fler politiska ansikten

Det är inte tal om annat än att Sverige och socialdemokraterna förlorat en duktig politiker och visionär. Jag kan känna starkt med Mona Sahlin som person. Hon har säkert inte haft det lätt i ett parti som består av så starka viljeinriktningar.

Utifrån sett förstår jag inte riktigt krishanteringen, dock. Socialdemokrater menar att deras politik behöver ändras. Den politik de gick till val på gäller inte länge. Inte så konstigt, eftersom socialdemokraterna fått jämka och kompromissa sig bort från sin ideologiska kärna. Hur känns det för ett arbetarparti som fått 20 procent av de arbetandes röster?

Det sägs att socialdemokraterna behöver bli ett parti för dem som arbetar. De behöver fokusera mer på hur tillväxt skapas, inte bara på hur vinsterna fördelas. Hur man skapar bra förutsättningar för företagande, så att det blir ett intressant alternativ för människor som av olika skäl inte trivs i rollen som arbetstagare, eller som har idéer att förverkliga.

Nu är Mona Sahlin på väg bort, och frågan är vad som händer med oppositionen. Rödgröna samarbetet ligger på is. En sak skulle socialdemokraterna ta vara på, och det är Miljöpartiets ledarskapsvariant med två språkrör. Om detta skriver Ulf Bjereld bra. Det vore kanske idé för fler partier också. I takt med att politiken blir mer personfixerad behöver vi fler ansikten att knyta an till.

DN
SvD
AftonbladetMarta Axner
Nina Drakfors
Monica Green

Brigitta om att leva i ryskt koncentrationsläger

I kvällens Forum Helena berättar Brigitta Klasson från Lerum om sin tid i ryskt koncentrationsläger under andra världskriget,

om hur hennes tro hjälp henne att överleva och gå vidare.

Idag engagerar hon sig för andra flyktingbarn och delar med hjälp av Martin Luther King med sig av tankar om fred, hopp och en tro och trygghet som bär i livets alla svåraste stunder.

S:ta Helena kyrka kl 18.00

Välkommen!

Eftertanke i Kyrkans tidning: Söndagen före domssöndagen

Jag läser söndagens texter och känner mig mer och mer stressad. Det är så mycket som är på gång. Livet fylls på med spännande projekt och intressanta uppgifter och dessutom är det snart jul. E-posten ska kollas, sms skall svaras på, mobiltelefonen ringer och tiden tickar iväg som om det vore den sista timman i evigheten. Vad ska vi göra med vår tid?

Dessutom ber Jesus oss att fästa upp våra kläder och hålla lamporna brinnande. Vi ska vara vaksamma tjänare som väntar på vår Herres återkomst från bröllopet. Saliga är de tjänare som håller sig vakna när han kommer och bultar på porten. Saliga är vi som aldrig någonsin stänger av mobiltelefonen eller låter bli att kolla e-posten en sista gång innan lampan släcks på kvällen. Eller hur?

Livet flyter på. Vi firar gudstjänst och undervisar konfirmander. Vi hämtar på förskolan och vattnar krukväxterna. För oss som är kristna finns också en djupare dimension i tillvaron som ska vara till hjälp för oss. Det är Jesus vi väntar på. För några av oss är väntan på Kristi återkomst ständigt levande. Tid och energi går åt till att tyda tidens tecken och räkna ut när den stora dagen infaller. Jag tänker att det måste vara oerhört stressande. Kan den här jordbävningen vara ett tecken på att den yttersta tiden nalkas? Och hur är det med utträdesstatistiken?
Men även om vi spanar framåt, kan det vara så att Gud är oss närmare än vad vi ens kan ana?

Jag lugnar ner mig en aning och går ut och ser mig vaksamt omkring i min egen stad. Går folk omkring på köpcentrat med uppfästa kläder? Funderar de på om kläderna de tittar på fungerar praktiskt den dagen Människosonen kommer tillbaka?

Jag går ner till järnvägsstationen. Här finns många väntande människor och här kan jag kanske lära mig något om hur vi som kristna och som kyrka kan förhålla oss till Kristi återkomst. Några eleganta herrar vankar rastlöst omkring och verkar tro att tiden går fortare om de oavbrutet tittar på sina klockor och på skärmen där det framgår vilka tider och spår tågen ska rätta sig efter. Andra njuter av en stunds egentid och sitter snällt på bänkarna och läser tidningen. Hur är det med oss då? Är vi rastlösa och tror att vi själva kan mana fram gudomliga ingripanden? Tror vi att vi kan hämta hit framtiden lite snabbare om vi bara anstränger oss? Försöker vi skapa nya himlar och en ny jord av ren viljestyrka? Eller ska vi bara som de väntande människorna sitta och vänta och hitta på något annat under tiden?

Jesus ber oss att hålla lamporna brinnande. Hålla ljuset tänt, om det skulle komma någon som behöver vår hjälp. Vi skulle ju faktiskt kunna hjälpas åt, under tiden.
Men framförallt tror jag att det handlar om att vi ska hålla hoppet vid liv - hoppet om att varken skapelsen eller vi är bortglömda. Den vi väntar på har inte glömt bort oss. Så länge vi håller våra lampor brinnande tror vi att den vi väntar på verkligen ska komma och att han redan är här.

Vi kanske ser tecken på att yttersta tiden närmar sig, men jag är inte särskilt intresserad av att analysera världshändelser utifrån eskatologiska perspektiv. Däremot är jag oerhört fascinerad av tecken i vår tid som visar att Gud inte är bortglömd, eller att Gud inte har glömt bort oss. Jag tittar mig noggrant omkring på köpcentrat. Människor ler mot varandra. Någon håller upp en tung dörr åt en höggravid kvinna med tunga kassar. På järnvägsstationen köper någon en korv till en hungrig medvandrare. Stanna tiden. Gud är på sätt och vis redan här. Men kunde han inte ha sms:at först?

Denna krönika publicerades i Kyrkans tidning denna vecka.

Det verkliga skyddsbehovet

Ser dokumentären om Sverigedemokraterna. Unga män i kostym snackar taktik,miljarder hit och dit, diskuterar säkerhetsfrågor med polisen och pratar med journalister. Ibland blir det lite intensivt och Jimmie behöver förtydliga och använda alternativa språkgrepp.

En nybliven ledamot pratar med sitt barn i telefon och säger att mamma får hämta, eftersom pappa måste jobba lite till och prata med tråkiga farbröder. Men, pappa har ju fått jobb.

Sekreteraren Louise sitter på golvet i partikansliet och sprättar brev, iförd gula skyddshandskar av plast. Det händer att folk torkar sig på toaletten med Sverigedemokraternas valsedlar och skickar dem till kansliet. Louise ser inte särskilt berörd ut utan slänger brev efter brev i en stor papperskorg.

Så tragiskt alltihop. Så fruktansvärt tragiskt. Mest tragiskt är att människor som behöver skydd - enligt FN! - inte får det skydd de behöver i vårt land. Och då har inte ens Sverigedemokraterna börjat få inflytande än.

Ps. En glädjens dag. Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi har släppts fri från sin husarrest. Gissa vem som inte tänker ha lördagsmys framför teven ikväll!

Tystnadspliktsutredningen färdig

Strax efter att vi avslutat årets kyrkomöte landade tystnadspliktsutredningen - SKU 2010:3 Ett skyddat rum - tystnadsplikt i Svenska kyrkan - i brevlådan.

Tystnadsplikten som gäller all församlingsvårdande personal i Svenska kyrkan är oftast självklar och oproblematisk, skriver utredarna i sitt förord. Svårigheter uppstår i gränssituationer eller när tystnadsplikten uppfattas stå i moralisk konflikt med att tala eller handla.

Sen finns förstås den särskilda tystnadsplikten som diakoner har, och den absoluta tystnadsplikten som präster har.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen:
1. Idag omfattas diakons tystnadsplikt av sådan information som erhållits under vad som betecknas som "själavårdande samtal". Utredningen föreslår att det istället kallas "enskild själavård."

2. För att stärka den enskilda själavårdens ställning i vår kyrka och förtydliga nuvarande vigningslöften föreslås ett tillägg i kyrkohandboken så att ett av vigningslöftena för präst respektive diakon nämner tystnadsplikten.

3. Prästens tystnadsplikt brukar betecknas som absolut. Termen "absolut tystnadsplikt" är välkänd, etablerad och respekterad i samhället och bör även i fortsättningen omfatta innehållet i bikt och enskild själavård. Utredningen föreslår att "absolut tystnadsplikt" ersätter termen "ovillkorlig tystnadsplikt" i kyrkohandboken.

4. Den inledande texten till kyrkoordningens tolfte avdelning innehåller en motivering till den absoluta tystnadsplikten där det hävdas att den bekända och förlåtna synden för alltid skulle vara utplånad. Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten.

5. I Kyrkoordningen saknas idag bestämmelser för familjerådgivning. Utredningen förelår därför bestämmelser om förbud att röja uppgifter i kyrkans familjerådgivning och om undantag från förbudet, motsvarande vad som gäller i den kommunala familjerådgivningen.

6. Utredningen föreslår en bestämmelse om anmälningsskyldighet för den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som gör att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns eller annan omyndigs skydd. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller inom kommunal och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. I konsekvens med detta föreslås också bestämmelser om undantag i kyrkoordningen som ska göra det möjligt att uppfylla denna skyldighet, bland annat när det gäller diakons tystnadsplikt.

Jag tycker att Ett skyddat rum är en läsvärd utredning. Förutom att man får en genomgång av gällande bestämmelser får man lära sig mer om tystnadsplikten i historiskt, ekumeniskt och teologiskt perspektiv. Rättsläge och terminologi gås igenom, och så hur tystnadsplikten fungerar i praktiken - i församlingen, i team, i handledningssituationen, inom företagsvärlden, på internet osv.

Ett särskilt avsnitt ägnas åt förslag till pastorala åtgärder för att föra ut information om bikten. Bland annat föreslås att man kan placera biktstolar i kyrkorummet, och det förslaget är väl det mest ögonbrynshöjande som utredarna kommer med.

Det blir också tydligt att det finns en klar skillnad mellan diakons och prästs tystnadsplikt, något som man kan "trycka" mer på i den information om själavård och samtalsstöd som ges församlingsborna.

Det är bra att utredningen inte avfärdar de möjligheter som ges via internet och telefoni, men det poängteras att det är viktigt att man för konfidenten klargör vilka förutsättningar som gäller. Det är inte bombsäkert att skicka sms eller epost utan att någon lyssnar på trafiken, men å andra sidan kan man inte gardera sig mot luranter (tjuvlyssnare) i det personliga mötet heller. Och det är viktigt att framhålla att det finns en lång tradition av själavård via skriftväxling.

I det sammanhanget tas också de nya förutsättningarna som FRA-lagen gett upphov till upp. I propositionen "Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning (2008/09:201) anges att det anses vara rimligt att informationen från bikt eller enskild själavård skulle få användas i syfte att skydda svensk personal eller avvärja hot mot svenska intressen.

Så sent som 1889 tog man bort dödsstraffet som påföljd om präst eller lurant bröt tystnadsplikten. Nog har det hänt en del med integritetsfrågorna...

Utredningen är nu utskickad på remiss till och med den 1 februari, och kyrkomötet behandlar den skrivelse som kommer härav under hösten 2011.

Ledamöter i utredningen: biskopen Esbjörn Hagberg, advokaten Britt Louise Agrell, biskopen Erik Aurelius, professorn Oloph Bexell, professorn Kjell Å Modéer, rättschefen Maria Lundqvist Norling, prosten, teol dr Astrid Andersson Wretmark.

Ett skyddat rum- tystnadsplikt i Svenska kyrkan
svenskakyrkan.se
Svenska DagbladetPressmeddelande

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

(Reinhold Niebuhr)

Gästbloggare: Bitte Assarmo om förföljda kristna i Irak


"Medier och politiker – sluta blunda för kristendomsförföljelsen i världen!

Föreställ dig att du är i din kyrka, tillsammans med familj och vänner, för att tillbe din Gud. Föreställ dig att den heliga mässan plötsligt avbryts av att en grupp beväpnade människor tränger sig in, tar dig och din familj och resten av kyrkobesökarna som gisslan. Föreställ dig paniken, ångesten, skräcken du känner när du inser att du kommer att dö för din livsåskådnings skull.

Föreställ dig sedan att du bor i demokratin Sverige, och får veta att dina släktingar och vänner i det forna hemlandet massakrerats i sin egen kyrka. Att du får veta att en islamistisk organisation tagit på sig dådet – och dessutom skryter med det. Och att du dessutom får veta att den svenska ambassaden i området påstår att det bara var en slump att det råkade vara just kristna som mördades – och att de inte märkt av något särskilt, förutom att det var besvärligt att ta sig till jobbet just den dagen…

Just så sa Elisabeth Hellsten på svenska ambassaden i Bagdad när massmordet blev känt. Det är ungefär som att säga till de mördades anhöriga i Sverige att deras liv ingenting betyder, och att deras tro inte har samma legalitet som andras. Och i samma förnekande anda fortsätter de svenska politikerna att utvisa kristna irakier till ett land där de går en trolig död till mötes. I ett land som har en tusenårig historia av kristna traditioner förvägras alltså bekännande kristna en fristad och ett nytt hem.

Det är stor skam.

Stor skam är det också att både medier och politiker valt att mer eller mindre ignorera massakern på de kristna i Bagdad. Det passionerade engagemang man visade inför de burmesiska munkarnas situation har ersatts av cynisk kyla. Våra politiker tycks på fullt allvar tro att en styvmoderlig hållning till kristendomen ger Sverige ett mer eftertraktat rykte som sekulär och nytänkande stat.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När resten av världen – som tar de kristnas situation på fullaste allvar – ser de svenska politikernas cynism sjunker förtroendet för Sverige som demokrati. För den svenska attityden är både odemokratisk och okunnig. Religiös tro har en självklar plats i vårt samhälle, privat såväl som offentligt, och kristendomen intar en särställning. Och om Sverige vill fortsätta vara en ansedd demokrati är det dags att våra politiker och namnkunniga journalister börjar göra sitt jobb. Politikerna måste låta de kristna irakierna få stanna! Och de stora medierna måste bli öppna med förföljelsen av världens kristna! Allt annat är bara orättfärdigt hyckleri.

/Bitte Assarmo"

Bitte Assarmo är författare.

Läs mer:Dagen
Kyrkans tidning
Dagens namninsamling
Sr

Grader i helvetet

"Om det finns grader i helvetet är det värre för kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”.

Jodå, så kan alltså våra manliga kollegor uttrycka sig om oss. Inte längre, dock. Nu sätter domkapitlet ner foten i Linköping och initierar ett tillsynsärende.

Det gäller alltså de präster som jag tidigare bloggat om, de som inte ville fira nattvard med en prästvigd kollega. Nu verkar saken vara värre.

Det är bra om prästerna får förklara sig. "Guds ord faller platt (eller dött) till marken när en kvinnlig präst predikar. Det kan inte bära någon god frukt" och "Kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord" är uttalanden som prästen sägs ha gjort", skriver Kyrkans tidning.

De här tankarna finns i Svenska kyrkan. Det ska vi vara på det klara med. Frågan är om det är fruktbart att uttala sig på det här viset. Yttrandefriheten slår högre än vett och sans. Men, som Hakon Långström påminde oss om under kyrkomötet, även om man har rätt att säga något, är det inte alltid rätt att säga det.

Påminner mig om att jag har läst den här helveteshistorien förut. Jag googlar mig själv och hamnar i ett blogginlägg om Missionsprovinsens Per-Anders Grunnan från 2008. Då skrev jag att "jag önskar att Per Anders Grunnan kunde öppna sin Bibel och läsa om allt gott som kvinnor gjort (det lilla som passerat männens nålsöga) för Kristus. Sara, Hanna, Miriam. Marta och Maria, Maria från Magdala, Elisabet, och inte minst Lydia och de andra kvinnorna som upplät sina hem i den tidiga kristendomens historia."

För två år sen blev jag upprörd. Idag blir jag inte det. Idag tänker jag att biskop och domkapitlet har till uppgift att sköta tillsynen bland präster och diakoner. Det är bra att domkapitlen sätter gränser när det gäller nedlåtande kommentarer. Jag känner i hjärtat med de kvinnor och män som drabbas av kvinnoprästmotståndet. Men jag känner också med dem som visserligen inte delar Svenska kyrkans syn på ordningen med alla kön i vigningstjänsten, men som ändå vill tjäna Svenska kyrkan med kompetens och iver. Många har ställt sig frågan: hur länge ska det gå? De har ytterst goda predikningar och är omtyckta själavårdare bland dem som tänker samma som de. Det är dessa - och jag skulle kunna namnge många! - som tillsammans med dem som drabbas av kvinnoprästmotståndet - som tar skada av uttalanden som linköpingsprästerna levererar.

SvD
DN

Ur debattflödet på kyrkomötet...

Tyvärr finns inte varje debatt utklippt för sig, men här får de intresserade några tips om vad man kan titta på från kyrkomötet.

Hbt-debatten del 1, från ungefär mitten: minut 26 i andra timman, så att säga. Jag är första talare här.
Hbt-debatten del 2, direkt efter lunch.

Hbt-debatten, från minut
Votering om hbt-motionen från minut 16. Med mitt lilla glädjeutbrott.
Nolltoleransdebatten, från minut 29. Jag talar från slutet av minut 38. Min medmotionär Maria Kjellberg 39.

Debatten om nattvardens bröd och vin, från minut 23. Jag kommer in där andra timman börjar.

Öppet nattvardbord, från minut 28. Jag i slutet av 30.

Större rättssäkerhet vid församlingssammanslagningar, andra timman här från minut 10 hör du Susann Torgerson.

Friare församlingstillhörighet, från andra timman 21.

Ökad kunskap om kristen tro, från minut 12.
Om det är något mer som ni är intresserade av att höra, ska jag leta fram det.

Veckans spaning

Som sagt tycker jag att församlingarna har alldeles för lite att säga till om vid församlingssammanslagningar. Därför skrev jag under Susann Torgersons motion om större rättssäkerhet. Vi tycker att församlingarna ska kunna överklaga ett beslut i sak,s k materiell prövning, och inte bara formellt, dvs att beslutet har gått rätt till.

Så tyckte inte Kyrkomötet och det tycker jag är lite knepigt. Vi brukar annars vara väldigt noga med att försvara och bevara församlingarnas rätt till självstyre och integritet. När det kommer till strukturfrågorna, däremot, finns stiftsstyrelserna som med sina fågelperspektiv alltid vet vad som är det rätta. Ja ja, det kanske dom vet också. Men vad finns att förlora på att rättsäkerheten stärks? För den församling som känner sig överkörd kunde man i alla fall få möjligheten till saklig prövning.

I vilket fall, och som inte har med ovanstående utbrott att göra i egentlig mening, så uppmärksammar jag i platsannonser och notiser om tjänster i kyrkan i våra kyrkliga tidningar en trend som jag tror bara blir jobbigare och jobbigare.

Det handlar om de namn som de nya sammanslagna församlingarna får. I en del fall kommer man överens om ett nytt namn på församlingen. I Billings kontrakt har man t ex valt att namnge de nya pastoraten Norra Billings pastorat och Skultorps pastorat. I det första fallet är det naturligt eftersom församlingarna ligger norr om Billingen, och i det andra är det så att den största församlingen ligger i stadsdelen Skultorp. Det förra pastoratsnamnet - Norra Kyrketorp - är vackert, men inte så många i den yngre generationen visste vad det var.

Men på många ställen väljer man dubbelnamn, likt alla oss som inte kan skiljas vid våra efternamn vi föddes med den dagen vi gifter oss. Därför läser jag idag om lediga tjänster i Åbro-Undersvik, Häverö-Edebo-Singö, Västerfärnebo-Fläckö, Hedemora- Garpenberg och Skerike-Gideonsberg och Kristina-Ljungarum.

Med full respekt för församlingarnas självbestämmande, men hur länge orkar man hålla på så här? Strukturutredningen kommer nästa år med förslag. Kanske kommer de att komma fram till att samfälligheterna ska avskaffas. Innebär det fler sammanläggningar? Hur långa namn kommer vi att få? Kommer jag någonsin att få vara komminister i Skövde-Norra Billing-Skultorp-Värsås församling? Det är fullt möjligt. Men då tror jag att jag och andra kommer att nöja oss med att vi bor och arbetar i Skövde församling. Det här med kyrklig struktur och organisation är knepigt nog ändå.

Nyamko Sabuni om förskolan

Nyamko Sabuni skriver idag på Brännpunkt om den nya skollagen, om utbildade förskollärare, om valfriheten i barnomsorgen och om kvalitetssäkring och lekens betydelse i pedagogiken. Helt enkelt, bra liberal politik för förskolan!

Mer om nollvisiondebatten

Idag citerar Kyrkans tidning ur mitt blogginlägg om uppförandediskussionen på Kyrkomötet där jag beskriver hur en kyrkoherde i Stockholm gnuggar händerna och berättar för mig att det här ska bli roligt. Kyrkoherden ifråga ifrågasätter min upplevelse och menar att det var fysiskt omöjligt att gnugga sina händer, eftersom han bar på papper. Det som var roligt med det hela var att han var en av dem som berett ärendet i kyrkolivsutskottet och att det därför skulle bli roligt att höra debatten.

Kyrkoherden tillskriver mig på Facebook att han inte tycker om osanningar på bloggar, och att han inte gnuggade händerna av förtjusning eller något annat. Han tycker att jag ska dementera på bloggen och se till att detta kommer i Kyrkans tidning. I fortsättningen ska jag säga sanningen.

Det är väl underbart med kommunikation. Jag tar helt och hållet på mig min egen tolkning av den snabba ordväxlingen. Min upplevelse av kyrkoherdens förhållningssätt till situationen var en helt annan än den som kyrkoherden själv upplevde. Att gnugga händerna är en bild för att vara nöjd över något. Och kyrkoherden såg faktiskt väldigt glad och förväntansfull ut, eller förlåt, jag tyckte att kyrkoherden såg glad och förväntansfull ut.

Slutsatsen här måste bli att det inte finns någon objektiv sanning. Däremot är det så att en blogg skrivs utifrån subjektiva föreställningar och har inte samma krav på objektivitet som kanske en dagstidning. Till skillnad från dagstidningar låter vi bloggar inte de vi skriver komma till tals. På gott och ont. Jag skriver vad jag upplever. Andra får skriva sina sanningar.

Jag hoppas iallafall nu att ingen tror att kyrkoherden hade några som helst positiva förväntningar på debatten, förutom den rena intresseaspekten utifrån att han varit med om att bereda ärendet i kyrkolivsutskottet.

Vi kanske kan komma överens om att det här var en riktigt, riktigt tråkig motion och en oerhört tråkig debatt.

Nya och gamla namn i skövdepolitiken

Igår hade Folkpartiet Skövde nomineringsmöte där vi bestämde vilka som ska representera Folkpartiet i Skövdes kommunala nämnder och bolag under kommande mandatperiod.

Själv är jag glad och djupt tacksam mot skövdeborna som visat mig förtroende och gett mig en plats på personval (mer än 5% i valkretsen) i fullmäktige. Dessutom får jag nu sitta som ordinarie ledamot i skolnämnden. Roligt, spännande och jag hoppas kunna uträtta en hel del för att få Skövdes skolor att bli ännu bättre och utvecklas i liberal anda. Genom mina nätverk hoppas jag också att kunna vara tillgänglig för allmänheten och vara en medborgarröst in i kommunen. Cecilia Wendt blir ersättare i Skolnämnden och vi kommer att ha ett tätt samarbetet.

Vår primus motor är förstås Mikael Wendt, ledamot i KSAU och halvtidsarvoderad. Han blir också gruppledare i fullmäktige och en hel del annat. Ulla-Britt Hagström tar plats i presidiet brevid Conny Brännberg och tar också ordförandeskapet i Utbildningsnämnden samt ersättarplatsen i Kommunstyrelsen.

Övrigt i urval: Petter Fahlström, vår LUF-bas, blir ersättare i Utbildningsnämnden. Kaj-Eve Enroth fortsätter som ordförande i Fritidsnämnden med Sara Wennerholm som ersättare. Socialnämnden intas av Viola Lindén och Inger-Lise Forsberg som ersättare. I Tekniska nämnden fortsätter Andreas Dahlborg som ledamot och Elin Elfverson blir ersättare. Byggnadsnämnden får Björn Spetz som ordinarie och Lars Elfverson som ersättare.

I omvårdnadsnämnden sitter Ulf Andersson med Carmen Tillo som ersättare. Peter Andersson är ersättare i Kulturnämnden. Första vice ordförande i revisionen Stig Larsson.
Fullmäktigegruppen består av Mikael, Ulla-Britt, Christer Winbäck, Elin Elfverson, Petter Fahlström och jag. Kaj-Eve Enroth, Sara Wennerholm och Andreas Dahlborg är ersättare.

Folkpartiet Skövde

Kyrkomötets uttalande angående romernas situation

"Svenska kyrkans kyrkomöte är samlat i Uppsala den vecka i kyrkoåret då temat är Samhällsansvar. Kyrkomötet vill särskilt uppmärksamma romernas situation i samhället genom följande uttalande:

Romer utgör en starkt diskriminerad grupp i Europa. Förföljelserna mot romer har en lång historia. Idag ser vi hur romer, även de som är medborgare i ett EU-land, utsätts för övergrepp och omänsklig behandling och förvägras sina rättigheter.

Den växande fientligheten mot romer måste bekämpas över hela Europa och romerna ges reella möjligheter till utbildning, hälsovård, bostäder och försörjning. Deras medborgerliga rättigheter inom EU måste ges samma tyngd som andra EU-medborgares. När en rom från ett land utanför EU söker asyl i en EU-stat ska hennes eller hans skyddsskäl tas på allvar.

Vi i Sverige och Svenska kyrkan har ett ansvar att långsiktigt, strategiskt och resultatinriktat arbeta för att romerna i vårt land skall få sina rättigheter tillgodosedda. Vi har också att verka för att romernas situation i Europa grundligt analyseras och åtgärder vidtas inom EU för att säkra och utveckla medlemsstaternas ansvar för sina romska medborgare.

Oavsett romers trostillhörighet har Svenska kyrkan på alla nivåer ett ansvar för att medverka till att romers människovärde upprätthålls och att deras rättigheter tillgodoses. Svenska kyrkans församlingar uppmanas att stärka sitt engagemang och att vidareutveckla romers deltagande i gudstjänster och församlingsliv."

Läs också Anders Wejryd, ärkebiskop och ordförande i Sveriges kristna råd, och Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Nolltolerans som leder till ökad tolerans?

Se Nollvisionsdebatten från videoarkivet, från den 28:e minuten. Jag talar från slutet av den 35:e minuten.

Idag diskuterades Maria Abrahamssons, numera Kjellbergs motion om nolltolerans mot svordomar och könsord.

I mitt anförande tackade jag utskottet för en god behandling och yrkade bifall till utskottets punkt två, där man med anledning av motionen uppdrar åt presidiet att när man ser över kyrkomötets arbetsformer beaktar regler i motionens anda.

Dag Sandahl och Fredrik Sidenvall förstod ju inget alls, men deras gruppledare Bertil Murray visade på ett ansvarstagande som är väl värt att notera. Spännande dock att Sidenvall verkade företräda ett slags salighetsaksanpassad konsekvensetik: om någon är på väg att förleda någon till helvetet, bör man ta alla medel i anspråk.

Kyrkostyrelsens 1 v ordf Levi Bergström (s) poängterade att kyrkomötet inte är ett forum där man ska göra sig rolig på andras bekostnad. Vi är många som reagerar på att det fnissas och skrattas åt plumpheter och tvetydiga skämt från talarstolen. En kyrkoherde från Stockholm gnuggade händerna och sa till mig att "det här blir roligt" när debatten skulle starta. Vadå, sa jag. Vad är det som är roligt med det här?

Så den som hade sett fram mot en rolig debatt mellan mig och Dag Sandahl blev besviken.

Hakon Långström (m) höll ett mycket bra anförande som handlade om att även om man har rätt att tala, är det inte säkert att det är rätt att tala.

Maria Kjellberg, Irene Gustafsson, Agneta Brandt m fl talade också väl.

Jerry Adbo (s) talade om maktperspektivet och att härskartekniker av det slag som motionen åsyftar handlar om att upprätthålla patriarkala strukturer.


Efter debatten var det dags för lunch, och Maria och jag blev stående i trapphallen med några ur Frimodig kyrka, Hans Weichbrodt, Berth Löndahl, Bertil Murray och Dan Sarkar, och vi fick tillfälle att tala mer om framtida samarbete och god kommunikation. Vi gick snabbt över till lunchrestaurangen på andra sidan gatan och också Berit Simonsson hängde på. Det var roligt att vi kunde öppna upp och talas vid, vi stiftsgrannar.

Kanske kan vi starta om. Vi tycker olika i sakfrågorna. Vi är fortfarande oerhört kritiska till varandras teologi i somliga delar. Men vi är människor och vill väl för vår kyrka, även om det är på olika sätt. Att ledamöter för Frimodig kyrka inbjöd mig som lunchsällskap uppskattar jag verkligen. En utsträckt hand tar jag gärna emot. Det är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna utveckla kyrkan, trots att vi ibland tycker olika.

Och jag tror att det var bra att Maria och jag lyfte frågan. Nu har vi rört upp lite damm och det lär väl ha lagt sig till nästa års kyrkomöte. Men lita på att Maria och jag, fiskmadam den yngre, tar fram dammvippan igen om det skulle behövas.


Uppdatering lördag:

Kyrkans tidning
Marias Kjellbergs blogg
Dag Sandahl kommenterar Hakon Långströms inlägg:"Jag undrar en del över högerpolitiker som tar upp vänsterideologi. Såg vi inte ett exempel på sådant i en ölhall i München för 90 år sedan? Och tosigheten att den som är kränkt alltid har rätt till sin kränkthet torgförs också från högerhåll!!! Själva föreställningen hade för ett par decennier sedan hanterats som en diagnos på mentalsjukhuset." Dags blogg

Om du inte vet vad som hände vid en ölhall i München kan du läsa det på popularhistoria.se. Att jämföra Hakon Långström med Adolf Hitler är minst sagt häpnadsväckande och är ett tydligt exempel på varför flera av oss på kyrkomötet reagerat kraftigt på Dag Sandahls ordval och argumentationer.

Uppdatering lördag nr 2: Hans Weichbrodt, omnämnd i inlägget, skriver i min fb-inbox:

"Hej Karin!
Kul att bli FBvän med dig. Jag läste din blogg igår kväll o jag delar din beskrivning av vår lunch. Jag tycker du beskrev både problematiken kring våra olika åsikter och positiviteten kring möjligheterna till ett fördjupat samtal väl i ditt stycke ang. lunchen i din blogg. Citatet "kanske kan vi börja om på nytt" är intressant och tankeväckande. Jag ser fram emot ett fortsatt samtal som är både ärligt och respektfullt på samma gång. Om du mot alla odds skulle ha intresse av att dela det jag skrev här med andra så är det helt ok för mig. Med önskan om en god helg för dig!
PAX Hans Weichbrodt! "

"Här är ingen tvekan!"

Ljuva ord från kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark vid voteringen angående punkten 2 i vår motion om att rekommendera stiften att anordna utbildningar i HBT-kunskap.

Det var ju jämnt i utskottet, där en negativ POSK-röst avgjorde till vår nackdel.

Ibland händer det dock att kyrkomötet väljer att besluta annat än utskottets förslag, och det hände den här gången. Efter,som de sa, god argumentation, valde några centerpartister, moderater och poskare och Öka:re - som inte hade reserverat sig i utskottet - att bifalla vår motion.

Vi är naturligtvis många som är oerhört glada för detta. Och jag hoppas att de som fortfarande är negativa till vigselbeslutet känner sig frimodiga nog att delta.

Min förhoppning är att HBT-frågorna flyttar in på stiftskanslierna - och att saken inte bara diskuteras på våra bloggar och gruppmöten.

Kyrkans tidning

Kyrkomötet torsdag

Det har varit en lång dag i kyrkomötet!

Efter sedvanligt gruppmöte inledde vi med att fatta beslut i de ärenden som diskuterades under onsdagen. Min motion om Öppet nattvardsbord var ingen idé att begära votering om. Det viktiga är ändå att vi håller liv i frågan. Men jag hade nog inte trott att det var så känsligt som det var - två biskopar kände sig manade att äntra talarstolen och slå näven i densamma.

Vi hade ju en lång diskussion om Susann Torgersons (jag är medundertecknare) motion om en utredning för att bestämma kriterier för en friare församlingstillhörighet. Det är en profilfråga för FiSK och numera också M, POSK och FK. En representant för C var ganska orättfärdig, tycker jag, när hon menade att det var oförskämt av Susann Torgerson att driva den här motionen "år efter år".

De som är mest emot tanken om en friare församlingstillhörighet är S, C och ÖKA. De värnar territorialprincipen (att Svenska kyrkan ska finnas överallt), men vi värnar den också. Vi menar bara att det måste kunna finnas undantag. Det kan till exempel vara att man flyttar från en stadsdel till en annan, men att man vill vara kvar som medlem i den första församlingen.

För ÖKA handlar detta bland annat om att man är rädd att det ska bildas konservativa enklaver. Bland de socialdemokrater som var uppe kan jag ändå hitta en sympatisk tanke: det är viktigare att värna det gemensamma, än att kunna få välja för egen del. Det är bara det att det är en from förhoppning. Är det bättre att alla församlingar är mellanmjölksförsamlingar, än att vi får lite konkurrens och profilering?

Hans Wallmark (m)hade en intressant spaning. För dagens ungdomar är den virtuella världen lika verklig som den geografiska. Därför behöver man inte vara så bunden till en geografiskt plats i samma utsträckning som man är nu.
Mats Hagelin (m) efterlyste respekt för människans frihet.

Kjell Petersson (FK) menade att man kan döpas, konfirmeras och vigas i en annan församling än där man är folkbokförd. Man kan begravas i annan också. Är det inte dags också för de levande att få en friare församlingstillhörighet?

Imorse var det alltså dags för en mycket spännande votering, eftersom det var ganska jämnt skägg i utskottet. Rösträkningen gav 130 röster för att avslå motionen, 116 röster för att bifalla den. 2 avstod. Det återstår alltså inte många ledamöter att övertyga!

Frågan ligger som stort paket i strukturutredningen. Vi ville att kyrkostyrelsen skulle börja titta på kriterier för dom här undantagen. Vi får vänta, även om det är frustrerande.

Igår diskuterade vi också arbetsformer i förändring. Det finns en oro för att kyrkoherdarna inte har tillräcklig kompetens för att vara vd i bolag, och idag röstades igenom ett tilläggsyrkade av Margareta Andersson där vi ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att ytterigare utreda kyrkoherdens roll i framtida kyrkliga bolag. Man bör ytterligare tänka över ansvarsfrågor och kompetensfrågor som behöver avvägas mot både kyrkoordningen och aktiebolagslagen.

En del har tagit upp det här med att kyrkan bör eller inte bör driva begravningsbyråer. Kyrkostyrelsens hade inte med detta i sin skrivelse. Fortfarande gäller Överklagandenämndens beslut: det är inte tillåtet för församlingar i Svenska kyrkan att bedriva begravningsbyråer. För min del är saken klar: så länge vi är huvudman för begravningsverksamheten är det omöjligt att driva begravningsbyråer. Det är inte alls säkert att vi skulle göra det annars heller.

Vad gäller hbt-motionen, så har jag redan lagt ut mitt anförande här på bloggen. Det var många kloka inlägg från reserverande socialdemokrater, från ÖKA:s Bengt Inghammar och POSK:s Nils Gårder.

Frimodig Kyrka menade att de ville klargöra förutsättningar, men jag menar att om vi uppmuntrar stiften, så kan vi inte från kyrkomötets sida ge några riktlinjer. Jag sa i en replik till Bertil Murray att jag förstår hans misstänksamhet. När vi driver våra frågor blir det gärna tillspetsat. Jag tror ändå vi alla skulle vinna på att stiften finner former för utbildning och därmed samtal, än att vi sitter på varsina håll och bloggar. Själv kommer jag att fortsätta vara tydligt hbt-vänlig, men jag är intresserad av att veta hur de som inte tycker som jag resonerar. Och också för mig är det av största vikt att det sker under lugna och trygga former. Men det är en annan motion, som diskuteras och beslutas i morgon.

Eftersom det var väldigt lika i utskottets omröstning:7-7 och POSK-ordförandes nej-röst som avgjorde, har jag fortfarande gott hopp om att Kyrkomötet bifaller vår motion.

Idag har vi också diskuterat bland annat ersättning för kyrkliga handlingar, andra ärenden i ekonomi och egendom, samt ekumenikfrågorna. Här utmärkte sig bland andra Margareta Sandstedt (SD) när hon i samband med sekter varnade för islams utbredning.

Vi har också hunnit med att avtacka tre avgående biskopar: Lennart Koskinen, Martin Lind och Carl-Axel Aurelius. Jag saknade avtackning av Sven Thidevall, ska ta reda på imorgon varför han inte var med.

Kulturstipendiaterna har fått sin välförtjänta uppmärksamhet, och vi har hurrat och sjungit för Kyrkomötets 1 vice ordf Karin Perers som fyller år idag.

Anförande - utbildning i hbt-frågor

Ordförande, biskopar, kyrkomötesledamöter,
Åhörare på plats och via webben.

Jag föreslår bifall till reservation 1 av Christina Meltin Westerlund och Britta Broman, och bifall till reservation 2 av Britt Louise Agrell med flera.

Tack utskottet för behandlingen av vår motion.

Jag tänker börja med att tala om maktlekar. Det är nånting som utövas på alltför många skolgårdar i vårt land. En av dem går ut på att genom ett speciellt text kontrollera om en skolkamrat är homosexuell. Det går till så att en misstänkt homosexuell elev hålls fast av kamraterna och blir suddad på armen med ett vanligt suddgummi. Om eleven då skriker, anses det vara ett tecken på att denne är homosexuell.

Upprörande, eller hur. Nu är det ju inte så att mellanstadieelevernas maktlekar kommit till som ur det blå. De är allvarliga konsekvenser av den attityd mot hbt-personer som fortfarande är utbredd i samhället som ytterst ges uttryck i hatbrott.
Vänner! Svenska kyrkan är en stolt företrädare för mångfald och öppenhet. Vi är en av de organisationer som tydligast har tagit ställning för hbt-personer genom vårt beslut i vigselfrågan förra året.

Vi har ett ansvar för att motverka diskriminering och hatbrott. Och vi har ett ansvar att fortsätta tala med varandra om hbt-frågor, eftersom det ständigt aktualiseras olika värdegrundsfrågor inom området. Vi har en ny könstillhörighetslag på gång. Där tar man upp frågor som tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor för transsexuella som vill genomgå könskorrigering. Detta kommer säkert inte de flesta att komma ikontakt med, men hur skulle man som svenskkyrklig och kristen kunna resonera omkring det?

Vi måste fortsätta tala om äktenskapet. Innan beslutet togs var det en del som tyckte att vi talat för lite. Nu när beslutet är taget måste vi fortsätta tala med varandra, våra medlemmar och andra om hur diskussionen kring beslutet gick, hur man tolkar Bibeln i hbt-vänlig riktning och hur dom tänker som fortfarande är kvar i den tveksamma attityden gentemot hbt-personer. Ska flera syner på äktenskapet kunna rymmas i vår kyrka, måste vi tala om vad de innebär. Och som Jerry Adbo nämnde här i en tidigare diskussion: vad kan ett normkritiskt förhållningssätt innebära?

Alla vi som är företrädare för Svenska kyrkan förväntas vara orienterade i människosyns- och samhällsfrågar. Därför behöver vi fortsätta det utbildningsarbete som inleddes då vigselfrågan var aktuell.

Mina medmotionärer och jag önskar en utredning om hur en hbt-utbildning för kyrkomötets ledamöter skulle kunna möjliggöras. Kyrkomötet behöver ta tydliga steg framåt i mångfaldsarbetet, inte minst med tanke på hur samhällsklimatet utvecklats de senaste åren. En hbt utbildning ger nödvändig orientering i frågor som rör en svårt utsatt grupp människor i vår kyrka. Att vi skulle avsätta tid för detta, är också en viktig signal – vi tar ansvar för att motverka fördomar och diskriminering, och vi tar ansvar för en utveckling inom Svenska kyrkan som värnar mångfald och öppenhet.

Jag vet att Kyrkomötet har haft en hel seminariedag – men det kommer nya frågeställningar och nya ledamöter.

Vi önskar också att stiften uppmuntras att starta utbildningar i hbt-frågor för anställda, idéella och förtroendevalda. En del stift jobbar redan med det här, liksom en del församlingar, men att det redan förekommer kan inte vara en anledning att tycka att motionen är onödig. Låt fler se det vi har sett!
Jag skulle önska att stiften jobbar mer med de mjuka frågorna. Våra stiftskanslier är bra på förvaltning och IT, men vad underbart det skulle vara att få uppmuntra stiften att jobba med och främja mångfaldsfrågorna! IHär är Ekho, organisationen för kristna hbtq-personer, en möjlig och viktig samarbetspartner.

I våra församlingar finns anställda, ideella och förtroendevalda som möter hbt-personer i själavård och i kyrkliga handlingar. Regnbågsfamiljerna ska kunna komma med sina barn till våra Öppet hus och känna att här har man en susning om av detta innebär. Församlingarna behöver ökad hbt-kompetens.
Och det är våra församlingspedagoger och skolpräster som finns på skolornas rastgårdar och möter Den här motionen gick nästan igenom i förra årets kyrkomöte. Svenska kyrkans Unga stöder den och skriverr: ”Om fler förstår och vet vad det innebär, blir det inte lika främmande.” Ekho stöder motionen.

Vänner i kyrkomötet, kunskap lyfter Svenska kyrkan, och kunskap kan aldrig vara onödig.

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...