Det är inte tal om annat än att Sverige och socialdemokraterna förlorat en duktig politiker och visionär. Jag kan känna starkt med Mona Sahlin som person. Hon har säkert inte haft det lätt i ett parti som består av så starka viljeinriktningar.
Utifrån sett förstår jag inte riktigt krishanteringen, dock. Socialdemokrater menar att deras politik behöver ändras. Den politik de gick till val på gäller inte länge. Inte så konstigt, eftersom socialdemokraterna fått jämka och kompromissa sig bort från sin ideologiska kärna. Hur känns det för ett arbetarparti som fått 20 procent av de arbetandes röster?
Det sägs att socialdemokraterna behöver bli ett parti för dem som arbetar. De behöver fokusera mer på hur tillväxt skapas, inte bara på hur vinsterna fördelas. Hur man skapar bra förutsättningar för företagande, så att det blir ett intressant alternativ för människor som av olika skäl inte trivs i rollen som arbetstagare, eller som har idéer att förverkliga.
Nu är Mona Sahlin på väg bort, och frågan är vad som händer med oppositionen. Rödgröna samarbetet ligger på is. En sak skulle socialdemokraterna ta vara på, och det är Miljöpartiets ledarskapsvariant med två språkrör. Om detta skriver Ulf Bjereld bra. Det vore kanske idé för fler partier också. I takt med att politiken blir mer personfixerad behöver vi fler ansikten att knyta an till.
DN
SvD
AftonbladetMarta Axner
Nina Drakfors
Monica Green
