Jag håller med allt som skrivs på DN:s ledarsida idag. Och allt som Ann-Charlotte Marteus på Expressen skriver också.
Det är hemskt att behöva låsa in dementa. Men att låta dem gå fritt är också hemskt. Det är vansinnigt att inte anställda tillräckligt många människor i vården så att det känns som en acceptabel nivå för brukare, anhöriga och personal. Hur resursfördelar vi på ett bättre sätt? För vi vill ha snö - och halkbekämpade gator, bra skolor, trevliga konstverk på torget. God kommunal service och fungerande demokrati. Fler människor behöver komma ut i arbetslivet. Mer skatteintäkter behövs.
Att låsa in dementa är olaga frihetsberövande. Men det som är mest frihetsberövande av alltihop är att vi människor överhuvudtaget drabbas av sjukdomar, funktionsnedsättningar, särskilda behov av olika slag. Där kan vi inte sätta omvårdsnadsnämndens ordförande äldreminister Maria Larrson på de anklagades bänk utan Gud, livsvillkoren, ödet eller vad man nu har för referensram i livet.
Oavsett varför, så har vi att hantera varandra och ordna livet så bra för varandra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Ju mer tvångsåtgärder som behövs, desto mer medmänsklig värme och omsorg blir nödvändig.
För det är ju inte så att en låst dörr ersätter en levande människa, om någon nu hade trott det. Men en låst dörr kan hjälpa en dement att vara en levande människa lite längre, istället för att gå ut nattetid och frysa ihjäl i bara nattlinne och tofflor på väg till jobbet man pensionerades från för trettio år sen.
...Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag...
(ur Anders Frostensons psalm 289)
