Ikväll pratar vi om vem som bestämmer när jag ska dö. Det är en känslig fråga, fylld av tabun och känslor. Jag vill säga att det är jag som gör det. Jag vill vara fri att bestämma över min livssituation och kunna påverka min livskvalitet.
Samtidigt vet jag att jag när den dagen kommer, kommer att vara i händerna på sjukvårdpersonal som har objektiv kunskap om mig och mitt tillstånd. Den tanken gör, att jag personligen vill kunna stärka min egen rätt till inflytande över mitt eget liv. SMER:s promemoria känns positiv. Den andas patientinflytande och ett öppnare sätt att förhålla sig till maktrelationen doktor och patient.
Men för mig som kristen behöver en ytterligare dimension föras till diskussionen. Vad skulle Jesus ha gjort? Livets okränkbarhet, brukar vi tala om i kyrkan och vet kanske inte alltid vad vi säger. Är döden något ont som ska bekämpas, eller läggas i Guds händer, eller är det så att döden är en del av livet, som också omfattas av den fria vilja som vi människor fått oss skapelsegivet?
Ju mer fri vilja, desto mer ansvar. Rätten till mitt liv måste också innebära omsorg om dem som jag har släppt in i mitt liv. För var och en som varit i självmordets närhet, är dubbelheten synlig: livet kunde varit något annat – men nu får hon eller han äntligen lugn och ro. I livets slutskede – som fysisk realitet och inte bara som känsla – finns det inte någon framtid på jorden. Måste vi hållas kvar, till varje pris, eller under vilka omständigheter kan vi bejaka vår längtan efter det himmelska hemlandet?
(Mitt lilla "tal" vid tankesmedjan igår.)
SMER-arbetsgruppens promemoria:Patientens möjlighet att bestämma över sin död
