fredag 8 mars 2019

En vända till

I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung kille i tjugoårsåldern som aktualiserade ungefär samma saker som jag och andra gjorde när jag var i tjugoårsåldern, och som generationer tidigare har gjort. Intet nytt under solen. Vi förundras och förargas över att kvinnor som grupp fortfarande inte har samma rättigheter och möjligheter som män. Vi förundras och förargas över att det går så långsamt, även om det finns ljusglimtar.

Jag satt och blev rörd över hans engagemang och förundras och förargas över att ytterligare en generation ens ska behöva fundera på fenomen i verkligheten som en gång för alla borde förpassats till historiens skräphög. Dessa unga kvinnor och män som ännu i vår tid behöver vara nervösa för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida, eller som på olika sätt slår i glastaket och kallas visselblåsare när de bara uttrycker klart och tydligt vad de faktiskt ser, berättar sanningen. En stilla viskning borde räcka.

Riktar vi blicken ut i världen blir det än mer dystert. Nadia Murad med flera har berättat om hur det är att vara offer i ett krig där män ser våldtäkt som en stridsmetod. Rahaf Mohammed al-Qunun med flera har berättat hur det är att vara kvinna i Saudiarabien. I femtiotvå länder i världen blir flickor under 15 år bortgifta. I ännu fler länder saknar kvinnor mänskliga och medborgerliga rättigheter. Av de miljoner människor på flykt utgör kvinnor och barn tre fjärdedelar. Totalförbud mot aborter i bland annat El Salvador leder till att tusentals kvinnor dödas och skadas varje år, eftersom kvinnor gör abort i alla fall, illegalt och utan adekvat medicinsk utrustning.

Och i Sverige, som om inte alla människor efter #metoo fått upp ögonen för att det inte är okej att tafsa på någon utan vederbörandes samtycke, kommer nyheten om att en före detta minister får lämna sin riksdagsplats för att han i höstas tafsade på några kvinnor i riksdagen. Detta har partiledningen alltså vetat om i flera månader utan att något gjorts förrän nu. Jag hoppas att han överlämnas till rättsvårdande myndigheter oavsett om målsägarna anmäler, eftersom sexuellt ofredande väl lyder under allmänt åtal. Vi ska inte ha ett system bland självaste våra lagstiftare att sånt här sköts internt - det har vi sett nog av i katolska kyrkan.

Men det finns ljusglimtar också. Ungdomar som engagerar sig och manar till kamp. Det finns projekt som bedrivs globalt som ger en liten utjämning av världens resurser. Skolor byggs. Sjukhus rustas upp. Traumatiserade barn får terapeutisk hjälp. Flyktingar får tält att flytta in i. Fler namn behöver nämnas och minnas. Shirin Ebadi. Parvin Ardalan. Malala från Pakistan. Emmeline Pankhurst. Aleksandra Shevshenko och dom andra i Femen. Rosa Parks. Ester i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet. Elise Ottesen-Jensen. Nadia Aden. Selma Lagerlöf. Greta Thunberg. Listan kan göras lång och fylls på efterhand. Det är människor som betytt något för samhället, men listan kompletteras också med människor som betytt och betyder något för dig personligen, som visat möjligheter framåt.
Låt oss inte gå i frid, avslutade Filip i folkhögskolans kapell. Låt oss gå ut och kämpa!

onsdag 27 februari 2019

Predikan Sexagesima årg 1

Lukas evangelium 8: 4-15

"När mycket folk samlades och man drog ut till honom från de olika städerna sade han i en liknelse:”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

 

Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

 

Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt."


Vem vill inte vara en sån där människa som hör ordet, som tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt?

När Jesus strukturerar upp de olika sätten som Guds ord kan verka i människors hjärtan kan det nästan leda till en andlig prestationsångest. Når jag upp till det där idealet?

Jag vilar min själ i Predikarens ord i den hebreiska bibeln:

"Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att dräpa, en tid att läka
En tid att riva ner, en tid att bygga upp.
En tid att gråta, en tid att le,
En tid att sörja, en tid att dansa.
Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under
himlen."

Predikaren beskriver livet, som där är. Och i det livet ingår tron, på något vis, hur vi nu beskriver den.
Guds ord, Guds budskap når oss på olika sätt, i olika tider.
Vi är alla dom där människorna vid vägkanten, de som hör ordet och som med Lukasevangeliets ord utsätts för att Djävulen kommer och tar bort ordet ur våra hjärtan.

Vad kan menas med det? Är det allt det som stör och förstör, alla dem som säger att du inte duger, att Guds kärlek inte gäller dig, att
att du måste vara på ett visst sätt för att passa in i Guds rike.

Hur lätt är det inte att ge upp. Det där med tro, det verkar vara för eliten.

Vi är alla dom där människorna på berghällen, de som tar emot ordet med glädje, men som inte har något rotfäste. Vi tror, men när det tar emot för mycket, lämnar vi bibel, psalmbok och kyrkohandboken åt sitt öde och ägnar oss åt något lättvindigare istället.

Hur enkelt är det inte att ge upp? Kan inte kristen tro vara lite enkelt och lättbegripligt, kan det inte bara vara som en enkel manual att följa när livet är för svårt? Det där med tro, det verkar vara för dom som förstår sig på kyrkofäderna och Anders Frostensons psalmer.

Vi är alla dom där människorna bland tistlarna, de som hör ordet men som kvävs av såväl bekymmer som nöjen.

Hur lätt är det inte att ge upp. Hur ska det andliga livet kunna konkurrera med det vardagliga? Hur få tid för både be och diska? Kristen tro är nog för dem som inte har något annat att göra.

Men hur ska vi göra då, vi som vill växa som människor, i tro, i hopp och i kärlek?

Jag tänker att vi måste försöka se livet som en helhet, och inte döma oss själva för hårt. Det finns så många andra som gör.

Det finns en tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att sörja, en tid att dansa.

När vi befinner oss i perioder i livet och tron när  vi är vid vägkanten, på berghällen eller bland tistlarna, då är det en sak som gäller: hålla fast vid Guds kärlek.

Rom 8:38-49:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre.”

Låt ingen ta ifrån dig din livsglädje eller din tro!
Våga gå djupare in på trons väg, läs knepiga bibelverser och ge dig inte, klura på dom, fråga andra vad de tänker.

Och det går inte att dela upp tillvaron i andligt och världsligt.
Du är i Guds rike, hela tiden. Du är omsluten av Guds kärlek, hela tiden.

Ibland planterar du, ibland river du upp.
Ibland bygger du, ibland river du ner.
Ibland gråter du, ibland dansar du.

Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta, han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.

Amen.

lördag 23 februari 2019

Bilal och de andra

Bilden föreställer en ung kille framför en fantastiskt vacker utsikt. Leendet är så där spjuveraktigt och han verkar titta på någon lite längre bort. Bilal, som han heter, har gett sig ut på sitt livs resa, för att göra skillnad, för att verkligen göra något av sitt liv.


Men så lyckligt var det inte. Ungdomstiden hemma i Alby var stökig på många sätt. En dag hittar pappa en kniv i jackan, de bråkar om det, mamma ringer polisen och händelsen slutar i tingsrätten.  När Bilal börjar gå till moskén tänker föräldrarna att nu ska det nog lugna ner sig.


Så en kväll säger han att han ska gå till gymmet, tar sin svarta sportbag i handen och lämnar lägenheten. Han återvänder inte, och mamma ringer polisen igen.


Efter en månad ringer en representant för Islamiska staten till Bilals mamma och gratulerar henne till att hon har en sån fantastisk son som nu nått paradiset redan i sin första strid i Guds namn. Två veckors träningsläger i kalifatet i Syrien, sedan ut till fronten där han ganska omgående dödades.


På bilden, som ligger ute på internet, poserar Bilal med automatvapen iförd militärkläder. Han är en av de cirka 300 jihadister eller IS-resenärer som sedan 2012 lämnat Sverige för att strida för islamistiska grupper i Mellanöstern och Afrika.


Numera är det inte många som företar sig den är resan. Uppmaningen till sympatisörer till denna lilla minoritetsgrupp av islam som våldsbejakande salafism är, är att göra jihad, heligt krig, där de är. Säkerhetspolisen har fullt upp. Terrordåd förhindras, men enskilda predikanter fortsätter sprida sitt hat mot västvärlden och demokratiska tankar som jämställdhet, mänskliga rättigheter, integration.


Sedan kalifatet i sin nuvarande form besegrats och inte längre besitter några större landområden, har frågan väckts vad som ska göras med de terrorister som nu sitter fängslade på kurdiskt område. Klart att kurderna inte vill ha dem - och Donald Trump hotar med att släppa dem fria om de europeiska staterna inte vill ta hand om dem.


Storbritannien har redan reagerat. När nyförlösta 19-åringen Shamima som för några år sen anslöt sig till kalifatet nu vill hem, svarar den brittiska administrationen med att dra in hennes medborgarskap.  


Det är inte utan oro jag funderar på de 300 svenskarna som rest ner till Syrien för att kriga. En del är, liksom Bilal, döda. Någon har redan återvänt. Säpo menar sig ha koll på dem, samtidigt som det är känt att det går att leva med flera look-alike-pass och därmed röra sig tämligen fritt. Det här är människor som lärt sig kriga, som har en låg våldströskel och som dessutom har med sig en ideologi som förtrycker både kvinnor och barn, hatar hbtq-personer, judar och i princip alla som inte tycker som de själva.


Jag tittar på den oscarsnominerade dokumentärfilmen Islamisten och hans söner. Se den gärna. Barn i träningsläger, barn lär sig skjuta, barn förnedras för att bryta ihop och komma igen genom att slå tillbaka ännu hårdare.


Och jag tänker att det där med integration, det är ingen teoretisk eller populistisk slagdänga som vi kan ha eller mista. Det är alldeles livsnödvändigt. Jag tänker att varje gång vi arrangerar eller deltar i ett språkcafé eller något annat kulturmöte, så gör vi något för världsfreden.


___
Om Bilal och om en massa annat berättade journalisten Magnus Sandelin. Läs mer på sajten www.doku.nu.





fredag 1 februari 2019

Hot och hat mot våra folkvalda

Häromdagen fick vi på folkhögskolan besök av Amineh Kakabaveh, politiker och aktivist inom kampen mot hederskulturer. Vi fick ta del av hennes resa, från förtrycket i kurdiska Iran, via Peshmerga till Sverige. Rätten till sitt eget liv, sina egna tankar och sina egna livsval är något som dock inte kommer med uppehållstillståndet för den som lever i en hederskultur och det är fler som behöver uppmärksammas på att flickor och kvinnor från dessa kulturer inte lever under samma villkor som andra. Trots att vi har en sekulär lagstiftning där alla har samma möjligheter och skyldigheter, lever en del med familjen eller klanen som högsta myndighet. Trots att en kvinna kan vara både välutbildad och företagsledare kan det vara så att det är hennes manliga släktingar som bestämmer vem hon ska gifta sig med.

Det här håller Amineh på att föreläsa om, och för det blir hon föremål för mycket uppskattning men också utsatt för hot och hat. Och som politiker, särskilt kvinnor, behövs egentligen inte mycket för att bli utsatt för näthat och mobbning. I närtid upplever vi hur den nya regeringsbildningen och uppgörelsen som ligger till grund för den retat upp delar av vår befolkning. Medan Jan Björklund seglar fram till synes oberörd har hatstormarna mot Annie Lööf sedan länge gått över gränsen till klass trevarning på anständighetens skala. Bakgrunden är förstås att det som L och C gått till val på i viss mån nu har ändrats eftersom det parlamentariska läget så krävde. Och under hela hösten fylldes sociala medier med suckar över att politikerna inte kan samarbeta och att någon måste ändra sig för att det ska kunna bli en regering. Begrepp som lekstuga och sandlåda nämndes (vilket i sig är ett problem eftersom barns lek och utveckling inte har något med vuxnas politiska spel att göra) och när de nu kommit överens kommer svekdebatten.

Att ge någon skuld för en företeelse, och sedan ge skuld när hen gör tvärtom, är en ganska vanlig härskarteknik som i hög grad drabbar kvinnor i större utsträckning än vad det drabbar män. Den nya kulturministern Amanda Lind är ett tredje exempel. Jag delar uppfattningen om att det är olämpligt att hylla den före detta ministern som fick avgå på grund av samröre med en ickedemokratisk organisationer, men samtidigt går det väl inte att avfärda hela hans ministergärning på grund av detta? Och Amanda Lind har också fått stå till svars för att hon provat cannabis. Istället för att tänka att det väl är fint om ungdomar kommer tillrätta med problem och istället skaffar sig en utbildning och jobb, är detta något i värsta fall kommer att förfölja henne. Och precis som hennes språkrör Isabella Lövin en gång fick på pälsen för att hon såg okammad ut i ett nyhetsprogram är det nu många som kommenterar kulturministerns frisyr.

Näthatet mot våra politiker är oerhört tröttsamt. Blame if you do, blame if you don´t. Vi borde vara tacksamma över att det fortfarande människor som orkar ta ansvar för ledning och organisation av vårt land. Amineh Kakabaveh, Annie Lööf och Amanda Lind är tre politiskt aktiva kvinnor med olika bakgrund och agenda, men det som förenar dem är ett genuint  och medmänskligt engagemang för Sverige och oss som bor här. De, och andra oavsett partibok, är värda respekt.

Expertsamhället i nyhetsstudion

Jag är en av de medborgare i landet som konsumerar rätt mycket nyheter. Via digitala prenumerationer går det numera att få tillgång till bra journalistik till vettigt pris (för den som inte har tid och möjlighet att gå till biblioteket och läsa) och Anna Hedenmo och Claes Elfsberg känns mer hemtama än dammsugaren. Med playtjänster hos både radio och tv är det också lätt att ta igen både nyhetsprogram och dokumentärer.  Det där med att fixa kvällsmat till ett visst program och sätta sig i soffan exakt när programmet börjar och sen sitta kvar tills det är slut är något som vi nog aldrig mer behöver vara med om. Vi startar program från början, vi pausar i filmen och skulle vi råka somna mitt i Brottsjournalen är det bara att se om avsnittet vid annat tillfälle..

Men åter till nyhetsprogrammen och en trend som fler än jag under en tid irriterats över. Jag tänker naturligtvis på det expertifierade samhället där ingen människa över huvud taget längre anses förstå någonting av vad vi ser eller hör om inte en expert kommer in och förklarar för oss. Det behöver inte vara några mer komplicerade saker som till exempel en politiker behöver prata om. När det gäller regeringsbildningen har väl de flesta intresserade faktiskt under hösten fått en ganska hyfsad bild av vad det handlar om. Men, in  med Björklund som berättar hur han tänker, snabbt ut med honom och in med den inrikespolitiske kommentatorn, som berättar hur han tänker att Björklund tänker.

Inget ont om Mats Knutson, Tomas Ramberg och de andra experterna. Det är bra att de dyker upp i rutan eller etern när det verkligen bränner till eller när det politiska spelet ter sig alltför komplicerat att förstå utan statsvetenskaplig examen. Men det sker i princip alltid och varje dag och det leder enligt min mening till en fördumning av svenska folket. Var och en som avslutat sina grundskolestudier med hyfsad utgång borde förstå innebörden av en intervju med en partiledare, generaldirektör eller chef genom att reportern ställer frågor som i sig är förklarande, men också hjälper den som intervjuas att uttrycka sig någorlunda klart. Och den förmågan har verkligen våra nyhetsankare.

Men jag ser också en demokratiskt fara. Att allt filtreras genom den inrikespolitiske specialisten innebär att våra egna reflektioner eller analyser ges mindre utrymme i vår gemensamma tankevärld. Vi ges ingen tid att själva fundera över vad politikern sa, i relation till våra egna förutsättningar och erfarenheter innan vi så att säga får facit till det nyss sagda.

Ska vi då sluta kommentera och utvärdera? Nej, självklart inte. Men kanske är det så att det tvärtom är fler röster som behöver höras än den vite medelålders mannens, även i aktuelltstudion?

Det är ett under att vi medborgare faktiskt förväntas förstå väderpresentationen utan att en lite mer specialiserad meteorolog förklarar vad den tidigare meteorologen precis visat på väderbilden. Hen hade kanske kunnat förklara varför det måste komma så väldigt mycket snö i år igen. Och ändå blev det torka förra året trots all nederbörd. Förklara det, den som kan!

fredag 11 januari 2019

De mest utsatta barnen

Artonåriga Tina sitter på socialkontoret och försöker få någon form av förklaring på varför de lät henne och hennes syskon växa upp i en familj med misshandlade föräldrar. Tack vare redaktionen på Uppdrag Granskning får hon nu möjlighet att möta socialchefen i den aktuella kommunen för att fråga om varför hon och hennes syskon inte fick komma till tals.


En klassiskt uppbyggd scen sett ur det vanliga maktperspektivet: den manliga chefen sitter vid bordets kortända, tillbakalutad och snurrandes på sin kontorsstol ett halvt varv åt vänster, ett halvt varv åt höger medan Tina ställer fråga efter fråga, intensivt framåtlutad vid en av långsidorna. Ytterligare en dam sitter på andra långsidan, oklart vem hon är.


Tina får inga svar på varför socialtjänsten inte gjorde något trots att de var på hembesök, trots att skolsköterskan larmade och det var bara föräldrarna som hördes. Kan inte svara på det, vi gjorde felaktiga bedömningar då men det var utifrån underlaget vi hade, vi gjorde de bedömningarna och vi har kompetent personal. Vi gjorde vad vi skulle.


Redaktionen på Uppdrag granskning har hittat 150 barn som farit illa och där socialnämndens insatser varit för små eller alltför ingripande. Det är 150 kommuner där det sociala skyddsnätet har brustit. Det handlar enligt Inspektionen för vård och omsorg om bristande resurser, bristande kompetens eller helt enkelt den mänskliga faktorn.


Sverige ska vara världsbäst på att ta hand om barn, men programmet får en att undra. Och när utredningen om Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade nu är offentlig står det klart att personlig assistens till barn under 16 år slopas och att insatserna nu ska komma från kommunerna. Det innebär att 290 kommuner kommer att ha olika tolkningar om vad det här ska innebära. De måste ha resurser och kompetens, även de 150 som inte ens förmår skydda de allra mest utsatta och som inte ens bryr sig om att utreda sig själva enligt Lex Sarah förrän de får påtryckningar i media.


Och antalet timmar begränsas kraftigt. Föräldrar till barn med funktionshinder talar redan om att rätten till självbestämmande och rätten för deras barn att leva ett liv så likt andra barn som möjligt är kraftigt begränsade. Någon talar till och med om en återgång till 50-talets institutionsvård eftersom föräldrarna, som redan nu med det nuvarande assistentsystem är hårt belastade. De kommer inte att orka. Fler sjuka nyfödda barn överlever genom bättre vård, men samhället tar inte ansvaret fullt ut. I en tidigare dokumentär från SVT vittnar en läkare om att hon inte kan skriva ut ett barn till hemmet eftersom det inte finns någon rätt till assistens. Att andas räknas inte som ett grundläggande behov. Alternativet blir att vara kvar på vårdavdelningen.


Mänskliga rättigheter handlar om alla människor ska garanteras lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Att det inte är så kan många vittna om, och risken är att det i vårt alltmer kalla samhällsklimat blir än värre. När funktionsnedsatta barn får prislapp på huvudet och hanteras därefter gäller det att fler än närmast berörda i familjerna försöker påverka politikerna att dra i handbromsen. Arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter måste fortsätta ända in i kaklet.


Om regeringens utredning går igenom kommer vi att få fler barn som Tina som i framtiden (om de ens har möjlighet) förgäves försöker få svar från ansvariga kommunalchefer. Också de  kommer kanske få svaret: vi gjorde så gott vi kunde. Utifrån det underlag vi hade. Och liksom i Tinas fall, inte en tillstymmelse till ånger eller ens en liten ursäkt till den drabbade.


tisdag 8 januari 2019

Vem är välkommen i ärkebiskopens kyrka?

Frågan blev högst aktuell för mig (och säkert för många systrar i vigningstjänsten när jag i ett forum för Prästkollegor såg en inbjudan till Oasrörelsens dag med ärkebiskop Janis Vanags från Lettland.

Temat är "Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga".

Det är klart vi fortsätter kämpa. Men vem kämpar, och vad ska bekämpas?

pixabay.com

Här kan en liten lektion i kyrkohistoria komma väl till pass. Föreningen Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan har vid flera tillfällen uppmärksammat situationen för prästvigda kvinnor i Lettland.

Mellan åren 1975 och 1992 vigdes flera kvinnor till präster i den lutherska kyrkan i Lettland av biskop Gaitilis, skriver de på sin hemsida. Efter att denne omkommit i en trafikolycka tillträdde Janis Vanags 1993.

På den tiden hade Svenska kyrkan och den Lettiska lutherska kyrkan ett gott samarbete, men det har försämrats genom den ämbetssyn som Vanags står för. Inga kvinnor har vigts till präster under  hans 20 år som biskop.

I den Lettiska lutherska kyrkan utomlands har dock kvinnor prästvigts, och då den första kvinnan biskopsvigdes, år 2015, deltog bl a biskop Ragnar Persenius.


Det är alltså inte en självklarhet inom lutherska kyrkor (ens!) att bejaka kvinnors kallelse till präst. Att  Oasrörelsen, ett nätverk som beskriver sig som en karismatisk förnyelserörelse i Svenska kyrkan, inbjuder ärkebiskop Janis Vanags för att inspirationsföreläsa för svenska präster, teologer och pastorer ser jag som ytterst anmärkningsvärt.



Är jag välkommen till den där föreläsningen, tro? När jag la ut länken till Forum för prästvigda kvinnor under det inbjudande facebookinlägget, togs den omedelbart bort. När jag la ut den en gång till, den här gången med en önskan om en kommentar, fick jag till svar att "Det här har inte med saken att göra. Vad god gör ett eget inlägg!"

Nog har det med saken att göra. Vi har visst med saken att göra, vi som i systerskap med Maria från Magdala och de andra vid graven, heliga Birgitta och Helena, Teresa av Avila, kvinnorna i Gudhems och andra kloster, Lydia Wahlström, Ester Lutteman, Margit Sahlin,  och många många andra som gått före oss och kommer efter oss,  frimodigt står fast i vårt uppdrag att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och det uppdraget kan ingen ta ifrån oss.



Världen idag: Ny biskop i kyrka mot strömmen

Prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan

Tidigare bloggat av mig om Oasrörelsen 


En vända till

I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung ki...