måndag 30 november 2020

När ett möte blir fel

Jag hörde att hoten mot våra socialarbetare ökar. Det är fruktansvärt att de som i våra kommuner jobbar med de allra svåraste situationerna i människors liv i vissa fall behöver hjälp från polis och säkerhetsföretag för att kunna arbeta på ett tryggt och säkert sätt. Att få ett negativt beslut kan så klart vara en besvikelse för den som inte har något alls, och som ser kontakten med socialförvaltningen som enda utväg, men när besvikelsen leder till hot och våld är gränsen verkligen nådd. 


Hur mötet blir med en person som bär ens liv med socialtjänstlagen som riktmärke där inte medmänskligheten alltid är i fokus, kan alltså vara väldigt avgörande. De allra flesta av oss har nog inte varit i den situationen, men i princip alla har väl åsikter om hur det där går till. Jag tror att gemene man egentligen har för lite kunskaper om hur socialtjänstlagen egentligen ser ut och hur personal inom socialt arbete egentligen arbetar. 


Förutom att socialchefer får uttala sig i lokalpressen när något gått snett, eller när socialministern förklarar allvaret för oss på presskonferenserna, är det väl lite klent med socialarbetare inom litteraturen och filmen, de referenspunkter i tillvaron som vi oftast kan berika vår verklighetsuppfattning med. 


Men Prussiluskan dyker upp i mitt huvud. Prussiluskan är som bekant moralens och välfärdens beskyddare i filmerna om Pippi Långstrump. I böckerna, som för övrigt har 75-årsjubileum, har hon sin föregångare i Tant Rosenblad som delade ut kolor och yllebyxor till stadens fattiga barn, men fröken Prysselius blir mer handgriplig mot Pippi och kan som ordförande i barnavårdsföreningen inte leva med att det finns ett barn inom hennes jurisdiktion som varken har tillsyn av vårdnadshavare, ordnad skolgång eller ens ordentliga skor. Som om inte detta räcker finns både apa och häst i köket och så kan vi ju inte ha det. Pippi föreslås en placering på lämpligt barnhem. Som bekant tycker Pippi inte att det är någon bra idé, har svar på tal och Prussiluskan, som Pippi kallar henne, får cykla hem med oförrättat ärende och får istället begära handräckning av poliserna Kling och Klang.  


Det är svårt att inte känna med Prussiluskan. Hon vill ju bara väl, men mötet blir inte bra. Så här jobbar inte socialarbetare idag. Men alla har vi väl stött på en prussiluskpersonlighet som tagit steget ut från barnavårdsnämnden till konsultbranschen som på kurser och i andra sammanhang prudentligt försöker förklara för de små barnen i personalen hur rutinerna kan förändras för att allt ska bli fantastiskt. Med entusiastisk röst försöker prussiluskkonsulten implementera nya metoder, men när personalen vill fortsätta sova med fötterna på huvudkudden blir det jobbigt för både inspiratör och personal. 


Det är väl ungefär där som de primitiva känslorna kommer in. De flesta av oss knyter näven i fickan. En del anpassar sig för att passa in i bilden, och andra tänker som Pippi: “Om Prussiluskan prompt vill ha ett litet barn, så får hon ta ett annat barn än mig”. 

  



tisdag 17 november 2020

Vaksamhet och väntan

Det är verkligen en sorgens tid! Det var med stor sorg som jag idag fick meddela deltagarna på folkhögskolan att vi nu ställer om gudstjänstlivet. Max 8. Endast medverkande, resten med via länk. Sorg, men ändå stor förståelse och medvetenhet om att vi nu måste göra allt vi kan för att stoppa det som pågår. 

Kyrkoherde Sami i Tibro intervjuas i Radio Skaraborg. Endast fyra anhöriga på begravningsgudstjänsterna. Hårt, men det är så lagen kommer att se ut.

Många av oss väntar inte in nästa vecka, utan utför åtgärderna redan nu. Åtta är den nya normen, sa statsministern med allvarlig min. Leta inte kryphål, sa socialministern. 

Det är på allvar. Prövningarnas tid. Jag tänker att liksom Gud gav stentavlorna med lag till Mose eftersom inte folk kunde bete sig, gör Gud nu likadant med Ordningslagen. Det är inte för att sabba för folk eller för att sätta käppar i hjulet. Det är för att rädda liv. 

Men alla galleriorna? Elins esplanad? Föreläsningarna? Jag önskar att normen max 8 kunde gälla också där. Men folkvettet kanske kan nå dit lagen inte når. För allt går inte att lagstifta om. 

Vaksamhet och väntan, är temat för veckan i kyrkoåret. Vi är just där. Vi vakar på varandra. Är inte den där personen lite för nära i mataffären? Vad väntar oss på torsdag när Västra Götalandsregionen väntas få nya restriktioner? 

Nu väntar åter en tid med deltagare på plats på folkhögskolan, men också på distans. Vi kopplar in utrustning och kopplar upp deltagare. 

Oavsett var vi finns eller hur det kommer att bli, lever vi under samma himmel och Gud bär oss och omsluter oss med kärlek var vi än befinner oss. 

I morse i folkhögskolans kapell, den sista morgonbönen på länge med fler än åtta på plats, sjöng vi Per Harlings psalm. Jag hoppas att det inte dröjer till våren innan vi kan samlas allihop igen. 

Psalm 205
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Genom din ångest, när allt är svårt,
delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.
Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort.
Framtiden väntar, vila i tro
kornet som nu slumrar snart börjar gro.

onsdag 29 juli 2020

Cirkulär ekonomi...

I tidningar och P2 tutar folk från morrn till kväll

Om du vill fixa framgång skall din stil va rationell

Att va inne på det viset tycks ha blivit din refräng

För du har börjat leva efter mottot slit och släng!


Det är inte utan att jag fick Siw Malmkvists gamla slagdänga från 60-talet i huvudet när jag läste regeringens meddelande om att Sverige nu har inlett en process för att ställa om till cirkulär ekonomi. I korthet handlar det om ett mer hållbart sätt att organisera samhället på, till skillnad från den slit och släng-mentalitet som varit förhärskande sedan 1950-talet. Att populärmusik kan vara civilisationskritisk är inget nytt och låten med Åke Gerhards text och Siw Malmkvists stämma låg på Svensktoppen i nio veckor november - januari 1966 och 1967. 


Som den hobbysociolog jag är noterar jag att det tydligen fanns minst två sätt att hantera den tid som följde på andra världskriget och dess ransoneringar och oro inför framtiden. Uttrycket “köp, slit och släng” myntades år 1960 av inredningsarkitekten Lena Larsson och det blev en debatt om huruvida produkter skulle vara hållbara eller om det var bättre att slänga och köpa nytt. Folk ändrade sina konsumtionsmönster. En del började shoppa en massa och började med charterresor. Andra var nog glada åt den förbättrade ekonomin, men levde mer hållbart. 


Jag har sparat mormor och morfars ransoneringskort, meddelanden från statsmakten och morfars berättelser om hur det t ex förhöll sig när det tyska transportplanet, en tremotorig Junker - 52, år 1940 sköts ner av militärerna som stationerat sig på ett berg nära regementet I17. Efter varningseld avfyrades skarpa skott från Musikberget och planet som fattade eld försvann ner mot Snäckskalsbankarna vid Bräcke, där vi barnbarn fyrtio år senare åkte pulka på vintrarna och letade snäckskal på somrarna.  


I vilket fall - mormor och morfar levde inte efter devisen slit och släng. Plastpåsar sköljdes ur, fick torka och användes igen. Framlagda men oanvända servetter kunde naturligtvis läggas fram en gång till. Morfar lagade krattor och kastruller och sommartid satt mormor ofta vid köksbordet med den speciella kniv hon använde för att rensa bär och grönsaker: allt skulle tas vara på. De levde ett gott liv i samverkan med naturen och tänkte såklart inte på att deras livsstil numera hyllas av klimatexperter och dessutom är strategi i regeringskansliet. 


Experter har listat ut att mer än hälften av de globala växthusgasutsläppen kommer från hantering av material, resurser och produkter, från gruva till avfall. Om vi i högre utsträckning kunde använda produkter mer och om tillverkningsindustrin kan producera mer hållbara prylar skulle vi göra både oss och klimatet en stor tjänst. För hur många trasiga laddarsladdar ser en varje år? Trasiga hörlurar? Borde inte ett batteri till mobiltelefonen hålla lite längre? 


Konsumtion är en identitetsskapande handling. Idag finns återbrukstanken i alla loppisar som poppar upp här. Eftertanke krävs - kanske är det så att du är vad du konsumerar. 




Regeringen ställer om till cirkulär ekonomi

Wikipedia: Loppmarknad



fredag 22 maj 2020

Hemestertips inspirerade av Linnés västgötaresa.

“Riksens höglovlige Ständer behagade förordna vid riksdagen 1741, det skulle jag antaga en resa till åtskilliga orter i riket, och i synnerhet till Västergötland vid Kinnekulle, Billingen, Mösseberg, Ålleberg, Hunneberg, Halleberg.”


Det skulle ju kunna handla om sommaren 2020, då myndigheterna förordnat att vi endast får företa oss en till två timmars bilresor från hemorten, men så här inleds Carl von Linnés reseskildring om Västergötland med närliggande landskap. 


För oss som den här sommaren i högre utsträckning än vanligt kommer att “hemestra”, kan denne botaniker och geolog kanske ge oss inspiration i vad vi kan uppleva i vårt närområde. 


Carl von Linné hade alltså riksdagens uppdrag att resa ut i landet och samla information om växter och djur för att sedan klassificera dem. Tyvärr hör det till saken att han även tog sig för att klassificera människor baserat på hudfärg - han tyckte till och med att det gick att knyta karaktärsdrag till hudfärgen, vilken stolle! - men det är en annan historia. 


Nu skulle han till Västergötland, mellan 12 juni och 11 augusti,  och det kom att bli väldigt nyttigt för honom även om det var dåligt väder i princip hela tiden.  “Märkvärdiga saker lär min läsare likväl finna åtskilliga som förtjäna uppmärksamhet, såsom t ex Kinnekulle uti vilken naturen förelagt oss anatomien av jordskorpan.” Han har letat upp en hel hop med växter, in - och utländska fiskar samt inländska maskar och kräk. Han har sett getter, som på uselt bete mjölkat ett helt stop om målet. 


Många i vår tid söker sig också till Kinnekulle och även nu är det växter, geologi och kyrkor som drar. Linné kom norrifrån, via Mariestad, Orrnäs och Forshem som han beskriver i översvallande ordalag. Han noterar att växterna här kallas annorlunda än vad han är van vid: fålafötter kallas här tussilago.  Kinnekulle är en plats bland de märkvärdigaste i riket. Bergarterna beskrivs noga, lundarna av de härligaste lövträd gör orten ljuvligare än någon annan i Sverige. Linné vet att berätta att namnet Hällekis kommer från en rese vid namn Helle, och dess hustru Kjesa. Storväxta var de säkert, för hennes grav var vid pass en 9 alnars lång håla. 


Ramslöken nämns såklart, och en mängd andra växter som apotekarna letar efter, t ex sanicula som de på andra ställen med möda kan ihopsamla. 


Övrigt att notera är att åkrarna sås två år av tre. Vidare menar Linné att det är skada att lantmännen skämmer sina ängar och åkrar genom att ta upp stenbrott som går så litet på djupet: helst borde det bli ordentliga stenbrott hanterat av mästare i konsten. Den systematiske botanikern snuddar också vad som senare skulle bli systematiskt arbetsmiljöarbete när han berättar om stenhuggaren Stenhammar, “som ifrån det han varit 16-årig, hållit sig vid stenhuggningen, sågs även vid 82 året i god vigör, och med fasta lungor, såsom ett rart exempel att i så lång tid uthärda stendammet”. 


Så kom natten på, och von Linné och hans resesällskap vilade i Medelplana. Kinnekulle är verkligen en plats att vila på och samla ny energi, och avståndet dit är helt inom ramen för vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. 


lördag 14 mars 2020

Solidaritet, förnuft och hjärta

Det känns nästan omöjligt att skriva ner några tankar om det nya coronaviruset och allt som följer i farsotens spår. Varje dag kommer nya siffror, infallsvinklar och besked om att den ena efter den andra verksamheten eller evenemanget ställs in. 


Den kris vi befinner oss i ger anledning att fundera kring viktiga aspekter i livet, inte minst i relation till det samhälle och de människor vi delar livsvillkor med. Många söker kunskap om det ena och det andra, och kunskap är makt, åtminstone en källa till makt. Att veta hur det är, hur det kommer att bli, vad som gäller om det blir på ena eller andra sättet, ger trygghet.


Därför kräver vi besked från regering och myndigheter. Hur många visste för en månad sen att vi har en statsepidemiolog? Idag finns en handfull tyckare som inte tvekar att kritisera och till och med håna denne Anders Tegnell, som oförtrutet gång på gång svarar på reportrarnas frågor om varför skolorna inte stänger, eller varför fler prover inte tas eller varför det ena eller andra inte sker. 


Statsepidemiolog Anders Tegnell har inte svar på varför vi inte förfogar över livet eller villkoren för liv eller död. Men han behåller lugnet, och trots att han och hans medarbetare säkert har jobbat dygnet runt i flera veckor och tvingas ta emot både hot och hat förklarar han lugnt att rätt beslut ska tas i rätt tid och att folkhälsomyndigheten inte har alla svar ännu. Särskilt som nya frågor dyker upp dagligen. Att han  lämnade landet för några dagar i Somalia tycker jag inger förtroende och ger oss en påminnelse om att det finns länder som har det värre än vi, och som behöver vår hjälp. 
Enligt Unicef dör 15 000 barn i världen varje dag. 


Krisen sätter ljus på vilket förhållande vi har till politiker och beslutsfattare på myndigheter. I en tid då alla kan googla sig till kunskap, oavsett om det är tillförlitlig sådan eller ej, är det lätt att tycka. Sen bör vi ha i åtanke att vi redan före denna kris haft svårt med personalförsörjning och även tillgång till material på våra sjukhus. Men det är nu som flertalet reagerar: när inte bara multisjuka och utförsäkrade som länge skrikit sig hesa drabbas utan väldigt många fler.


Men i allt detta växer ett slags gott virus som också det är svårt att stoppa. Trots att vi inte har haft krig inom landets gränser på 200 år finns en inneboende längtan att hjälpa den som har det svårt. På sociala medier har grupper börjat startas där människor erbjuder sig att gå och handla till den som är sjuk eller som är satt i hemkarantän. Jag hörde precis om en hembygdsförening som med god koll på vilka äldre som finns i bygden genast börjat organisera matinköp till behövande. Alla uppmanas ta ansvar för att smittan inte sprids. De flesta av oss kommer att uppleva en rätt vanlig förkylning, men nu handlar det om att skydda dem som är i riskgrupperna.  

Angela Merkel uttryckte det så bra: "Da sind unsere Solidarität, unsere Vernunft, unser Herz füreinander schon auf eine Probe gestellt, von der ich mir wünsche, dass wir diese Probe auch bestehen." Solidaritet, förnuft och hjärta är vad vi behöver ha med i beräkningen nu. 


https://www.br.de/nachrichten/deutschland-welt/merkel-appelliert-in-corona-krise-an-das-herz-fuereinander,RsvBsOi

Någon liten tanke om det där med hamstringen. Det är verkligen inte alla som följt MSB:s rekommendation att ha förnödenheter hemma för två veckor, om jag inte minns fel. Det tar vi igen nu. Det innebär inte att folk behöver oändliga mängder mat och toalettpapper, men tillräckligt för att säkerställa att det finns hemma för att inte behöva ge sig ut vid sjukdom eller karantänsituation. Att folk fyller kundvagnarna behöver inte innebära att de själva ska ha allt. En del handlar till andra, och en del är ensamma med barn och äldre släktingar. Vi vet faktiskt inte varför den där kundvagnen är full. Tänk om vi kunde låta bli att döma. 


onsdag 12 februari 2020

Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?


pixabay.com
Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 
  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

fredag 24 januari 2020

Knutby

Jag ser henne skymta fram bland journalister och domstolspersonal. Nedböjt huvud, lite hukande hela hon, annorlunda frisyr, lite äldre och lite tröttare som dom flesta av oss blivit sedan 2004 då hon sist stod i rampljuset. Åsa Waldau. Den unga, spännande ungdomspastorn som fick Filadelfiaförsamlingen i Knutby att leva upp på 90-talet, och som det gick så otroligt snett för. Hon, som i sin person skulle rädda världen står nu åtalad för 14 fall av misshandel på personer inom sitt eget entourage, enligt vittnesmål toppen av det isberg som handlar om åratal av psykisk och andlig terror i en pingstförsamling som sakta men säkert utvecklades till en sekt. Naturligtvis går allas och mina sympatier till offren. Det räckte inte med mord och mordförsök. Gruppen slöt sig samman än mer och utvecklade de praktiska konsekvenserna av att en av deras pastorer faktiskt troddes vara Kristi Brud. Den bild som för en övertygande majoritet av kristna teologer handlar om kyrkan som helhet, blev i Knutby personifierad. Jesus skulle komma tillbaka, väldigt snart som i de flesta undergångssekter, och gifta sig med pastor Åsa. Ledarteamet som syns på bilder från femton-sexton år tillbaka visar de unga, karismatiska pastorerna. Så klart de samlar unga människor omkring sig. De, framför allt hon, har en sån kraftig direktkontakt med Gud att personerna runt omkring dem börjar tro allt hon säger. Att de genom sina handlingar har en direkt påverkan på tidpunkten för Jesu ankomst. I en normaliseringsprocess som liknar vilken destruktiv relation som helst får de utstå fysisk bestraffning om de agerar fel, allt beroende på vilket humör Åsa är på. En medpastor står åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig, allt för att blidka Gud. Så utvecklas en sjuk teologi, en sjuk kultur och kriminella handlingar. Hela historien stämmer till eftertanke. Hur det än är, påverkas människor av vad karismatiska personer säger. När Bibeln inte ses som en mångfacetterad skriftsamling där vissa element, som misshandel och mord inte längre är accepterat, om det någonsin varit det, blir det farligt. De flesta människor förstår att det inte finns något direkt samband mellan att förhålla sig sunt kritisk till kristna läror och att bli förlamad i en trafikolycka, men när pastor Åsa i en inspelad predikan (samtal mellan Stina Dabrowski och Åsa Waldau, finns på Youtube) talar om saken som om det vore den mest självklara saken i världen, kan en undra vad hon sagt när videokameran inte var på. Nu talar vittnena, och återigen står Knutbypastorer inför rätta i Uppsala tingsrätt. Nu är pingstförsamlingar fria och självständiga utan några demokratisk valda övervakande ledare, och Knutby Filadelfia finns inte längre, men när jag läser pastor Åsas brev som offentliggjorts, och när jag ser henne i teven, önskar jag av hela mitt hjärta att hon hade haft en klok biskop som med milt hjärta och fast stämma talat med henne om hur en pastor bör agera, att hon hade haft en bra kontakt på Knutby vårdcentral, samt en gedigen utbildning i teologi och religionsvetenskap.

När ett möte blir fel

Jag hörde att hoten mot våra socialarbetare ökar. Det är fruktansvärt att de som i våra kommuner jobbar med de allra svåraste situationerna ...