Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt. Jag kan inte räkna alla gånger jag fått kommentarer i kyrkan om att det är roligt med konfirmander i kyrkan, bara de inte hade kepsar på sig och höll på med mobilen.

När jag sen kom till skolans värld var det samma sak där: kepsarna anses vara ohygieniska, även om de vid en jämförelse med övrigt förekommande bakteriehärdar kan framstå som vore de steriliserade. Men argumentet “så gör man bara inte”, förekommer också.

Det var just männen som historiskt sett skulle ta av sig huvudbonaden inomhus. Bakgrunden är att riddaren som ju bar hjälm skulle ta av sig hjälmen i fredliga situationer samt i kyrkor, eller inför en kvinna eller en fana. Att bryta mot denna etikettsregel ansågs vara ohövligt och till och med fientligt. Detta har, även sedan riddartiden för de flesta endast återupplevs under nyårshelgen då filmen “Ivanhoe” traditionsenligt visas, levt kvar bland alla som tycker sig förstå sig på vad det är som gäller. Undantag för huvudbonadförbudet för män inomhus är idag bärare av studentmössa eller doktorshatt, religiös mundering eller skyddsprodukter av hygieniska skäl, men förr i tiden kunde det också handla om män med hög status - som hövdingar, kungar eller präster.

pixabay.com
I en del fall har denna historiska trivselregel upphöjts till allmän lag på skolor runt om i vårt avlånga, och med jämna mellanrum höjs också protester mot dessa kepsförbud. Ett av initiativen kastar ett allvarets ljus över frågan, och då handlar det helt enkelt om människosyn. Det är kampanjen #rörinteminkeps, vars företrädare påminner om att människor med neuropsykiatriska funktionshinder (adhd med flera diagnoser) ofta lider av intryckskänslighet och att de helt enkelt måste skärma av för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. Kepsen, mössan eller luvtröjan neddragen över ansiktet är alltså inte tecken på en strulig tonåring som inte vill lyssna, utan kan vara ett nödvändigt verktyg för att överhuvudtaget befinna sig i skolan. På liknande sätt kan ett par hörlurar i öronen fungera som fokusförbättrare, eller att pilla med något annat som en mobil, en stressboll eller ett skissblock. Hur många av oss sitter inte och ritar i ett block samtidigt som vi pratar i telefon? Eller spelar ett spel på mobilen samtidigt som vi hör på nyheterna?

Att avkräva dessa ungdomar kepsen (eller vad det nu kan vara) är likvärdigt med att begära att en person med synnedsättning ska ta av sig glasögonen, den hörselskadade att ta av sig hörapparaten eller att den rullstolsburne ska lämna ifrån sig sin rullstol. Den som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan inte “skärpa sig” mer än vad den närsynte kan, eller den som behöver kryckor för att ta sig framåt.

Hur är det då med att säga ifrån om en stör sig på sina medmänniskor, vad det än månde vara? Etikettexperten Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, påpekade ofta att det är ett värre avsteg från etiketten att upplysa någon om hens överträdelse än överträdelsen i sig. Vad som är en överträdelse är en annan sak och i takt med att vi får mer kunskap och därmed förhoppningsvis minskade fördomar om varandra kan också förståelsen öka.

Slutligen, det är bättre att konfirmanden är i kyrkan och hör predikan om än som bakgrund till snapchat och instagram, än att ungdomen inte är i kyrkan alls. Och det är bättre att eleven sitter med kepsen långt neddragen över ansiktet i skolan, än att eleven sitter hemma och spelar dataspel kepslös.



Bön för fred


Fredsbön i samband med Internationella böndagen för fred 21 september

 
Gud, när vi ser vår värld präglad av våld, terror och krig fylls vi av olika känslor och reaktioner. Vi känner sorg, hopplöshet och ilska, men också medkänsla, solidaritet och engagemang. Vi ber att du tar hand om oss och våra känslor och reaktioner. Ge oss tröst, hopp och eftertänksam besinning. Låt oss fyllas av din Ande så att vi kan bidra till fredliga relationer. Ge oss ny kraft och vilja att trots allt ändå ge vårt bidrag i bön och handling.

 
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Gud, i kärlek till din skapelse kommer du med fred och försoning som en gåva och kallelse till världen. Hjälp oss att förvalta det förtroende du visar oss och leva efter din kallelse. Ge oss mod att följa dig och stå upp mot våldet var det än visar sig; i nära relationer, i vår närmiljö, våld mot kvinnor, våld och utnyttjande av barn, våld som är rasistiskt och omänsklig behandling av de som flyr för sina liv. Låt oss hitta former att visa vår solidaritet med de som drabbas av våld.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Gud, vi ber för beslutsfattare och män och kvinnor med makt att de besinnar sig och tar sitt ansvar för det gemensamma bästa. Vi ber för fredsförhandlare och de som på politisk nivå kan bidra till fred och försoning. Ge alla som beslutar vishet och klarsyn så att de ser den spiral av våld som vapen och militära medel kan leda till. Låt beslut få präglas av insikten att fred är vägen till fred.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Vi ber för vår kyrka och vår församling. Hjälp oss här i vårt samhälle och vår bygd att vara ett tecken på fred. Låt oss möta varandra med respekt. Hjälp oss att inte fastna i vårt eget utan ge oss mod att våga gå över gränser och vara brobyggare. Ge oss kraft att aktivt motarbeta fördomar och generaliseringar om ”den andre”. Det är ibland svårt att förstå varandra. Det kan vara inom vår församling. Det kan handla om kristna som följer andra traditioner än vår egen eller medmänniskor med annan tro. Ge oss tålamod när vi försöker förstå varandra trots att det kan ta tid. Gör oss öppna för vad du Gud vill ge oss genom andra människor. Hjälp oss att inte göra skillnad på människor, utan se hur alla är lika viktiga för dig. Hjälp oss ge utrymme för allas röster. Låt oss Gud med din hjälp och nåd få vara med att bygga ditt rike som är ett fredens rike.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Och så tackar vi dig Gud för att många, på olika sätt, arbetar för fred. Tack för modiga fredsbyggare som ofta riskerar mycket och får betala ett högt pris för sitt engagemang. Tack för arbete för rättvisa som minskar konflikter och ger en grund för en mer fredlig värld. Tack för arbete som sker för att hålla fred med skapelsen och minska klimatförändringarna. Tack att vi får vara en del av din världsvida kyrka, som är en del av en global fredsrörelse, där vi kan ana att din Ande blåser försoningens och fredens vind.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

 Läs mer på fred.skr.org!

Valdagstankar

“Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: "Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar." /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”

Valrörelsen är snart över. Debatter har förts, goda samtal har förflutit vid sidan om personangrepp och falska budskap från falska konton på sociala medier. Fake news har blivit ett begrepp även i Sverige, där en individ tusentals mil från Sverige kunde fått en inte begränsad betydelse om tilltaget inte hade uppdagats.

Martin Luther Kings ord som citeras ovan får bli en förhoppning om kommande dagar. Många är oroliga för vad som kommer att hända om extremhögern får inflytande. Förhoppningsvis kommer pendeln att svänga tillbaka till en tid då medmänsklighet åter blir en faktor att räkna med, då vi inte talar om människor från andra länder som problem utan som tillgångar.

Det finns en nationalism som inte handlar om att stänga ute utan om att inkludera. En stolthet över vårt land som handlar om att vi vill dela det med flera.

VI får vara stolta över vårt kulturarv och våra värden. Mitt i oron för klimatet, jobben och ekonomin finns det sannerligen ljusglimtar att värmas av.
Men det vi tycker är viktigt är inte alltid självklart. Vi måste hela tiden vara rädda om det som är betydelsefullt för oss.

Jag tror på ett Sverige där vi vågar värna demokratin. Demokrati är ett stort ord, men det handlar i klartext om att vad du känner, vill och tycker är viktigt, oavsett om du är rik eller fattig, utbildad eller inte. Du har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett om du ser dig som man eller kvinna, oavsett om du ser dig som heterosexuell, homosexuell eller bisexuell. Du har ett värde, du spelar roll, just för att du är du. Precis som du är skapad.


Och visst bryr vi oss om fängslade journalister i diktaturer, visst engagerar vi oss i nedtystade oppositionsledare i Asien, men hur hjälper vi människor i vårt land som lever i ofrivillig ensamhet och i förtryck för att de vågar avvika från normen?

Jag drömmer om ett Sverige där du känner att du får ta plats. Att dina erfarenheter och upplevelser betyder något. Ett Sverige där du blir bemött med respekt och vänlighet. Ett Sverige där vi får och kan säga vad vi tänker och tycker utan risk för negativa konsekvenser.

Jag röstar därför att jag FÅR rösta, jag får påverka och jag tänker på alla de människor som inte har någon möjlighet alls att påverka sin egen vardag.
Jag röstar och jag gör det också som en solidaritetshandling med dem som i andra länder kämpar för demokrati och frihet och som en tacksamhetens handling riktad till de män och kvinnor som i Sverige kämpat för allmän och lika rösträtt.



Vad kan krävas av en politiker?

Självklart är det ju inte bra när en partiledare i direktsändning och i affekt recenserar en public service-kanal med epitetet ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”. Men flera av de nyhetskanaler som rapporterat om händelsen och också kritiserat Jimmy Åkesson för inte bara hans mediapreferenser utan också för det faktum att han skulle lägga ner P3 om han vore chef för kanalen, har inte redogjort för vad som fick Åkesson att så till den milda grad tappa fattningen att den ena grodan efter den andra for ut ur munnen. 

Den trogne läsaren vet att jag verkligen inte står för vad Sverigedemokraterna står för. Men här måste jag försvara Åkesson utifrån ett medmänskligt perspektiv. Den sk roastningen, som är en form av satir, skulle nog vara tänkt att vara rolig, men gick vida över gränsen. Det drevs friskt både med hans missbruk och hans vikt. Att kommentera någons utseende är aldrig okej, och som vi kämpar för kroppspositivism och att unga människor ska komma ur sin psykiska ohälsa som många gånger har med kroppsförtryck att göra - det är inte ett dugg bättre att roa sig på en mans bekostnad. Och den som kämpar och kämpat mot ett missbruk blir inte ett dugg hjälpt av att få det kastat i ansiktet. Det är djupt ohederligt och visar på en oförmåga att kunna skilja på sak och person. 

SVT rapporterade häromkvällen att det saknas kandidater för flera partier i flera kommuner, och det är på hela skalan från sverigedemokrater till liberaler. Jag är inte ett dugg förvånad. Vem ska vilja/kunna/orka vara politiker? Vilka förutsättningar skapar media, och därmed också vi som klickar på deras texter och delar deras artiklar? 

Går det ens att vara miljöpartist utan att gå all in och köra elcykel 24-7 och avstå från säkerhetsklassade flygresor om du är statsråd? Och när jag ser på klippet med Isabella Lövin som får redogöra för sin mans arbetsbil undrar jag om det går att vara gift med en miljöpartist om hen har ett yrke som kräver bil av den tyngre typen? 

Går det att vara vänsterpartist och välja en friskola för sina barn? Hur mycket handlar det om att vara ett föredöme, och hur mycket tid och energi och livsval får engagemanget kräva innan det blir en alltför stor bekostnad på familjelivet? 

Det kanske är utopiskt att tro att allt det här med näthat och trakasserier och äggkastning någon gång kommer att upphöra. Men var och en kan börja fundera, och när det gäller våra skattefinansierad mediaföretag finns ett särskilt ansvar. Mindre än ett år sedan #metoo verkar det som att det officiella kramkalaset är slut och nu går det att slänga ur sig i princip vad som helst. Och det som sker på riksplanet har en tendens att leta sig ner också på lokalplanet. 

Valet är snart här. Och det är ett val som inte bara gäller vilka politiker som ska företräda oss nästa mandatperiod. Det handlar också om hur vi väljer att beskriva, tilltala och möta våra folkvalda. Även om vi inte håller med om vad de säger, borde vi alla kunna enas runt den lilla slitna frasen som upprepats så många gånger i så många sammanhang: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dom… 


Verbums nya kyrkokalender

Känner mig högst tveksam till hur Verbum har skrivit fram marknadsföringstexten.



"I Kyrkokalendern finns något för alla:

För vaktmästaren finns anvisningar för kyrkorummets gestaltning; val av blommor, altarljus

För textläsaren finns kort introduktion till söndagens texter.

För pedagogen finns kopieringsunderlag för barnens gudstjänst.

För musikerna finns psalmvalslistor.

För prästen finns inspiration till förkunnelse och fördjupande texter.

För kyrk- och gudstjänstvärden finns det introduktion till söndagen"

Länk till boken

Jag tycker det är en onödig uppdelning av rollerna i gudstjänsten som motverkar det som vi i vanliga fall ser som väsentligt i gudstjänstsammanhang:gudstjänsten gör vi tillsammans. Rollerna finns och ska finnas. Vi har olika arbetsuppgifter och ansvarsområden. 

Men är blommor och altarljus det enda som är intressant för vaktmästaren? Har vi inte alla idéer och uppslag till psalmvalet? Behöver vi ens psalmvalslistor för det? Är det inte meningen att alla ska tala tro och dela liv, inte bara prästen? Och har inte pedagogen erfarenhet och metoder med sig in i barnens gudstjänst - eller tänker vi att pedagoger bara kopierar material hela tiden? Och diakonen...hen har ingen anledning alls att köpa kyrkokalendern. Annars hade jag kunnat bidra med en liten rad:
 "För diakonen finns förslag på samtalsämnen till kyrkkaffet baserat på söndagens textläsningar."


Eller som en kollega kommenterade: "80-talet ringde... eller 80-talet faxade och ville ha tillbaka sin församlingssyn." 

Kata Gård


För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra en liten utflykt i närområdet och ta del av  skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.

En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi efter oss?

Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.

Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!)  och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan? Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.

Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens goda vilja...

Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?
Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila i frid! 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...


Vita kuvert på stan

Jag gick genom centrum och ner mot parkeringen vid Mörkekorset. Skolavslutningsdag och längs trottoarer och torg samlades finklädda och välfriserade elever från högstadiet. Alla hade de vita kuvert i handen. En del såg genuint glada ut. Andra försökte ordna anletsdragen medan ögonen sände helt andra signaler. Jag såg på deras överdimensionerade vita kuvert och tänkte att det är så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras, Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?


pixabay.com


Jag är inte emot betyg, det vill jag påpeka. Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett D i religion, hörde jag för några veckor sedan. Jag har upplevt det på folkhögskolan också. Är jag en fyra? Nej, måste svaret bli. Bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. (På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor. Alls. )


Eleverna mäts och värderas. Häromdagen fick en bekant ett mail från skolsköterskan: Grattis, ert barn har nu vägts och mätts och har inte längre fetma utan är bara överviktig. Min bekant blev vansinnig. Vem har bett skolsköterskan kategorisera hennes dotter? Hälsokontrollerna är säkert gott tänkta men gränsen till kränkning av den personliga integriteten är hårfin. Skolsköterskans mail innehöll också en fråga om hur denna positiva utveckling kunde ha skett och jag skulle nog ha svarat att livet självt har skett, ett barn har sträckt på sig bokstavligt och bildligt och kilona har jämnat ut sig. Låt barn få vara barn.


Vi kanske skulle ta och vända på steken och fundera på att börja behandla barn och vuxna som jämlikar i skolan. Har lärarna själva nått sina mål? Har de klarat att hålla rätt BMI trots avstressande hetsätning av kolhydrater  i lärarrummet? Den kloke chefredaktören Claes de Faire på tidningen Fokus ifrågasatte härförleden också varför lärarrummen har skönare fåtöljer än elevernas uppehållsrum. Och skulle du stå ut med att gå på en skoltoalett?


Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter  på landet eller ligger och slötittar på netflix. Men var det så här det var tänkt att vara? I världens bästa demokrati har högstadieeleverna redan diagnostiserade ångestsjukdomar och lärarna knaprar alvedon och novalucol för att orka en termin till. Samhället måste förändras och vi är de enda som kan göra det, oavsett utgången av höstens val.

(Krönika i SLA 20180616)

Maskrosor och människor...


Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser en sällsynt människa?

Jag talar så klart om människor som en del kallar personer med särskilda behov, eller personer med funktionshinder eller funktionsvariationer eller funktionsförmågor.
Vi delar upp folk i diagnoser och bokstäver och fördelar samhällets resurser i förhållande till detta. Inte så att de som mest skulle behöva samhällets resurser också tilldelas mest, ibland snarare tvärtom.  Alla diskussioner om lagen om LSS (Lagen om stöd till vissa funktionshindrade) har under vintern och våren talat sitt tydliga språk. Lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna få hjälp att leva som andra, men vad det innebär att leva som andra råder delade meningar om bland våra beslutsfattare och myndigheter.  

Kronor och ören är en sak, om än viktigt. En aspekt av vårt demokratibegrepp är hur vår människosyn ser ut och hur vi gemensamt skapar ett samhälle där alla får plats. Det är i det sammanhanget jag tänker på sällsynta fåglar och människor, och på en av mina absoluta favoritblommor, nämligen maskrosen.

För precis som folk i alla tider har tittat snett på dom som är lite särskilda, menat att de inte är fina nog eller duger, eller rent av försökt utrota dom, är också maskrosorna utsatta för folks fördomar. När vi pratar om vilka som är starka och svaga i vårt samhälle, är det kanske inte människor med varierande funktionsförmågor som egentligen är de svaga. Med tanke på de svårigheter av olika slag som drabbar är det dagliga mirakler att dessa överhuvudtaget kliver upp ur sängen på morgonen. Maskrosorna har enorma rotsystem och är sannerligen överlevare! Begreppet maskrosbarn handlar om en person som trots uppförsbacke efter uppförsbacke ändå klarar sig, precis som maskrosen förmår ta sig igenom till och med asfalt.  Dessutom är maskrosorna livsviktiga. Den är faktiskt en av de fjorton viktigaste vilda växterna ur överlevnadssynpunkt. Allt går att äta: de C-vitaminrika bladen som kan användas i sallader, blommorna som kan smörstekas till delikatesser, de kolhydratspäckade rötterna som kan torkas, rostas och malas till kaffe. Som naturläkemedel är de inflammationshämmande och vätskedrivande, saften (som så många är rädda för att de ger fläckar på kläderna) kan strykas lindrande på olika former av klåda som myggbett eller brännässlesveda.


Jag tänker när jag möter dessa våra unika medmänniskor att de också är livsviktiga. Inte bara för sin egen skull utan också för mänskligheten i stort eftersom vi tillsammans erfar saker som har att göra med att vara människa. Det som inte handlar om att vara störst, bäst och vackrast, jakt på statusprylar och karriär  utan om vad det egentligen är som är livskvalitet: den mjuka mulen på en häst, en riktigt bra låt, att få sjunga på ett äldreboende och göra andra glada, äta vaniljglass med chokladströssel eller ha filmkväll med kompisarna.

Särskilda behov, ja. Våra grundläggande behov är desamma. Men där en del behöver hjälp med struktur av det dagliga livet, skulle andra behöva coachning i struktur av det existentiella livet. Och där hjälpte oss vår grupp på folkhögskolan en bra bit på vägen med sin underbara låt som de vann det årligt återkommande evenemanget Hjorovision med: "...vi känner, vi älskar, vi gråter, vi tröstar, vi drömmer samma sak - se mig för den jag är,  tro mig jag vill dig väl. Möt mig med ett vidöppet hjärta, jag möter dig med respekt. Se mig som den jag är..."

Mässor...

Trodde ett tag att någon församling var riktigt innovativ här. Nu ska synden minsann bort!


Jesus...

...korsfästes inte mellan två silverljusstakar utan mellan två bråkstakar.

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se
Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitterinlägg som fick delar av kyrksverige att rasa, och den mer allvarliga allhelgonasatsningen som i år fokuserar sorg har också sina kritiker. Inte sällan kritiseras annonser och texter utifrån temat att det är för lite kristen tro i dem.

Idag skriver Judith Fagrell på sin blogg om kampanjen och ser den som exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism. Och än värre:

"Vad gör du får någon som sörjer?" antyder inte bara en uppdelning i onda och goda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någon sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst:himmelriket. Och detta under reformationsveckan! "

Jag tror verkligen inte att kommunikatörerna och teologerna på kyrkokansliet skulle vara bärare av någon form av moralism. Självklart, skulle jag säga, vill de uttrycka någon form av mainstream Svenska kyrkan-teologi. Men när de specifikt kristna signalorden (som t ex evigt liv, himlen) gång på gång utelämnas kan en få intrycket av att Svenska kyrkan inte är något mer eller annat än en rikstäckande leverantör av evangeliskt lutherskt måbramys.  Själv läser jag in en massa teologi och bibelberättelser i filmsekvensen: inte minst från Jobs bok. Men något fattas: det mystika som behöver uttryckas explicit.

Också i artikeln om allhelgonahelgen på svenskakyrkan.se kunde det vara tydligare: det är inte bara det att vi minns våra avlidna och tänder ljus på gravarna - det finns något mer. Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Var inte rädda, säger Jesus. Jag går bort för att förbereda en plats för er, och jag ska komma och hämta er till mig, så att ni ska vara där jag är. Och i sin dödsstund räcker han ut handen: redan idag ska du vara med mig i paradiset! - för att i nästa andetag be de närvarande att ta hand om varandra.

Att kommunicera kristen tro är inte enkelt. Att nå målgrupper i samhället som inte får samma associationer till vissa ord och begrepp som mångåriga kyrkbänksnötare är rent av ursvårt. Men varför inte våga ta risken någon gång? Kan vi hoppas på att nästa års allhelgonakampanj att få rubriken: "Vi tror på evigt liv"? Om inte vi talar om himlen, vilka ska då göra det?

Så finns den där sprickan i Svenska kyrkan, gapet mellan vi och dom. De som talar riktigt och tydligt om Jesus och de som väljer andra bilder än de som traditionellt traderats. Eller? Är det inte så att själva tron och trons uttryck blir en prestation? Vem producerar mest och bäst riktig teologi? Är inte det en gärningslära och en moralism med akademiska förtecken?

Alltså: Jag väljer att tolka kampanjen utifrån principen att tolka allt till det bästa (Luthers lilla katekes, förklaringen till åttonde budet). Jag ser inte något kryptokatolskt över de välmenande tipsen hur vi hjälper medmänniskor i sorg. Det är viktigt med teologi, men kristendom är mer än teori - det är också praktisk handling. Jesus hade säkert förmått tala om evigheten samtidigt som han dammsög eller gungade med änkans barnbarn, och vi som är hans efterföljare kanske kan göra samma sak?

Själv är jag ledsen den här allhelgonahelgen. Jag bär och bärs av evighetshoppet. Visst hjälper det att läsa några psalmverser och något bibelord, men de var väl aldrig tänkta att ersätta värmen från människor som bryr sig om? Och då är jag ändå en mångårig kyrkbänksnötare...


Om kampanjen #metoo. Krönika i SLA 21 oktober 2017

Det är välgörande mitt i tragiken när en ser hur feministisk teori emellanåt omvandlas till systematisk handlingskraft gentemot det våldsbejakande patriarkatet. Jag tänker naturligtvis på kampanjen #metoo som sedan avslöjandet av en sextrakasserande filmregissör i Hollywood spritt sig över världen. 

Att sexuella trakasserier är ett brett samhällsproblem är inget att ta miste på. Jag har svårt att tro att det finns någon kvinna i min bekantskapskrets som inte någon gång varit med om det. Själv har jag tidigare beskrivit hur jag som 14-årig praoelev blev introducerad i arbetslivet genom en tafsande chef och hur det hela normaliserades och av den i den övriga personalen som jag trodde var handlingskraftig. Det är sånt som händer, det är inget att bry sig om, se det som en komplimang, män är helt enkelt såna, är kommentarer som normaliserar det sexuella våldet alltifrån ovälkomna blickar till genomförda våldtäkter. Som tonåring hade jag varken praktiska eller teoretiska verktyg för att förstå den verklighet som jag plötsligt befann mig i men blev tidigt intresserad av den feministiska diskursen och slukade litteratur av författare som Susan Faludi, Simone du Beauvoir och Germaine Greer. För den som vill läsa mer kan nämnas Katarina Wennstam och även genusbegreppets moder Yvonne Hirdman. 

Men det finns anledning att ytterligare problematisera fenomenet sexuella trakasserier och det kan vara enklare att göra det när saker kommer upp till ytan, som med #metoo-kampanjen och den tidigare #prataomdet. Det handlar om att på djupet diskutera vad som är okej och inte., vilken jargong som ska gälla på arbetsplatser, i hemmen och i offentliga miljöer. 

Vad är okej? Och hur kan vi, utan att bagatellisera det faktum att män statistiskt sett är den största gruppen förövare, diskutera det faktum att även de utsätts för kränkande särbehandling av både män och kvinnor och att det i kanske ytterligare högre grad anses vara en del av en skojfrisk machokultur eller helt enkelt önskvärt?  Det finns delar av den feministiska rörelsen som verkligen borde fundera igenom sin människosyn när det kommer till betraktandet av män, särskilt män med formell makt.  Det är inte okej att hata kvinnor. Men det är inte okej att hata män heller. Eller personer som inte känner sig hemma i någon av dessa kategorier. 

Nu har Sverige återigen vaknat, och eftersom människor med normalt stort genomslag i mediabruset skrivit om sina upplevelser är det inte konstigt att det i ett inledningsskede är mediaredaktionerna som nu får visa handlingskraft. Profiler tar timeout och utredningar inleds. Bevisläget mot dessa lär väl vara lika besvärliga och icke hålla i juridiska sammanhang, men är en man en gång outad som sexmissbrukande galning som inte kan lägga band på sig blir det nog svårt att se någon framtid i mainstreammedia, särskilt i teveprogram som vänder sig till de bredare massorna. Och det är ett annat fenomen värt att diskutera ytterligare: när rättsväsendets långsamma byråkratiska kvarnar börjar mala, har förövaren i folkets ögon redan dömts vid skampålen på internet. Jag anar att det kommer att finnas ett antal böcker till nästa års bokmässa i temat ”uthängd men oskyldig”. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Klar luft, lite is på rutan och tända ljus

Diss: Osynliggörande av maktstrukturer, vilka de än är 

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde























Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.


KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Studenter och demokrati. Krönika i SLA 16/9

I den skolform jag arbetar talar vi en hel del om deltagarstyrning, öppna processer och demokrati. Ett av statens syften med att ge statsbidrag till folkhögskolorna är att skolan ska stärka individerna och göra det möjligt för dem att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.

Nu är det fråga om deltagare som fyllt 18 år, men så som ovan nämnda samhällsutveckling håller på att ta vägen krävs krafttag för att våra ungdomar genom olika former av samspel med vuxenvärlden växer upp med en tilltro till samhället: att de blir lyssnade på, tagna på allvar och att de faktiskt kan påverka sin vardag och sin framtid även om det inte alltid blir som de vill. Också det är viktigt att träna på och utvecklas i.

Det är med de ingångsvärdena jag tycker att den nu pågående konflikten mellan blivande studenter i Skövde och gymnasiernas skolledningar är djupt olycklig. Det finns ingen anledning att tro att rektorerna har annat än välvillig omsorg som grund för att innevarande läsårs studentfirande kommer att ske på annat sätt än det gjort under flertalet år. Det blir inga stora fordon i kortegen där studenterna står på flaken, sjungande och ackompanjerade av imponerande ljudanläggningar.
Rektorerna hävdar att det framförallt handlar om elevernas säkerhet. Att ett antal ofta berusade människor står på ett flak och hoppar är inte optimalt och det har skett allvarliga olyckor.  Men det går att skärpa upp säkerhetskontrollerna både initialt och under vägen.   Och även om det kanske är att tala för döva öron går det att försöka påverka eleverna att dricka mindre alkohol. Det är heller inte alla som dricker. En del har dessutom hunnit nyktra till fram på eftermiddagen efter att ha startat tidigt med champagnefrukosten.

Bland det inte minst upprörande har jag själv under flera år tyckt varit en del av de texter som prytt fordonen. Här borde rektorerna varit mer framåt och faktiskt beslagtagit en del av dem.  Jag tror inte att det handlar om att eleverna plötsligt glömt bort både värdegrund och svensk lagstiftning eller det de eventuellt lärt sig i konfirmationen, utan att det är ett sluttande plan där det gäller att sticka ut så mycket som möjligt. Där av sexistiska budskap som de vet retar upp etablissemanget.
Men det är alltså själva beslutsprocessen jag känner mig frågande inför. I en debattartikel i SLA beskriver sig Plusgymnasiets studentkommitté som kreativa, samarbetsvilliga elever med stora ambitioner som flera gånger under det informationsmöte som de kallats till presenterade olika förslag på hur de skulle kunna möta rektorernas och polisens oro.  Särskilt oroväckande tycker jag att det är att eleverna bjudits in till ett möte för att diskutera studentfirandet, ovetandes om att det var så stora förändringar som redan beslutats om. Ett mer demokratiskt förhållningssätt hade varit att tala med eleverna först och sedan fattat ett beslut med elevernas förslag och idéer med i beslutsunderlaget.  Jag delar elevernas synpunkter att det är vuxenvärlden som brustit i sin säkerhetskontroll och sin ambition att tillvarata elevernas intressen. Det är möjligt att informella samtal förts. Men att de inte är kända utan att elever kommit till mötet och ställts inför fullbordat faktum är djupt oroväckande och bådar inte gott för framtiden.


KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade samhällsmedborgare
Diss: Samtidigt i en annan stadsdel: ska pizzerian få finnas eller inte? 

Kyrkofrid? Krönika i SLA 2/9

Den här veckan har vi fått ytterligare anledning att fundera över Svenska kyrkans plats i samhället och relation till statsmakten.

Fem barnfamiljer sitter inlåsta i förvar efter att polisen varit och hämtat dem på ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö. Det handlar om familjer som under en tid levt med avvisningsbeslut och varit efterlysta, alltså levt under stor press och stress under en längre tid. Idag räknar Migrationsverket med att drygt 12 000 personer i Sverige lever utan tillstånd att vara här och att många av dem alltså lever ”gömda”. Gränspolisen har förutom att vakta gränsen också till uppgift att genomföra så kallade inre gränskontroller, vilket innebär att de efter tips och i samband med trafikkontroller eller brottsutredningar efterfrågar identitetspapper hos dem som misstänks vara i landet illegalt.

Att leva som gömd är ingen behaglig tillvaro. Det handlar om att aldrig känna sig trygg eller säker, inte ens i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan, moskén eller i någon föreningslokal. Debatten som hårdnat de senare åren handlar om att de papperslösa ska följa fattade beslut och faktiskt åka hem, eller tillbaka till varifrån de kom, men i verkligheten kan det vara så att det är mindre påfrestande att leva som gömd i Sverige än att återvända till ett land där dödsfara hotar. Migrationsverket ställer oerhört höga krav på bevisning när det gäller hotbilden mot enskilda, vilket gör att människor som av politiska eller personliga skäl förföljs i ett land där det inte pågår reguljärt krig har ytterst liten chans att få uppehållstillstånd i Sverige. Detta gäller bland annat de forna sovjetstaterna samt Albanien.
Att Svenska kyrkan överhuvudtaget har verksamhet med och för papperslösa är något som företrädarna behöver vara oerhört tysta om. Andelen personer som känner till att det överhuvudtaget sker något behöver vara ytterst begränsad, eftersom det kan innebära katastrofala följder om någon tipsar polisen om var de kan befinna sig. Naturligtvis kan någon tycka att det är emot svensk lag att inte upplysa polisen om var efterlysta finns, men här står olika intressen emot varandra. Det är inte olagligt att gömma en flykting, om en bara inte tjänar pengar på det. Några av oss ser det som en nödvändig civil olydnad som har både med sekulära mänskliga rättigheter att göra och med religiösa skäl.

Ett trettiotal poliser med tio polisbilar och hundar kom till Kågeröd i Skåne och genomförde en inre gränskontroll med de sex barnfamiljerna, vilket så klart blev en oerhört skrämmande och obehagligt upplevelse för de inblandade. Fem familjer omhändertogs. Men finns det inte några fredade zoner? Kyrkofriden är ett gammalt begrepp som egentligen kan spåras bakåt till gammaltestamentlig tid. När vi idag talar om kyrkofrid tänker vi tillbaka på Birger Jarls fridslagar: kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa tog han upp som ett svar på en omoralisk och våldsam samhällsutveckling. Soldaten skulle ställa ifrån sig geväret i vapenhuset.
Idag har vi spår av de medeltida lagarna i vår moderna lagstiftning, men kyrkofriden hör inte dit, vilket många av oss beklagar även om det skulle innebära en del juridiska tveksamheter om så vore fallet.  Hur som helst: att vara ett flyktingbarn i Sverige idag är att vara i en mycket svår situation. Heder åt de organisationer och ideella krafter som trots allt ger dem en plats att leka och läka på.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Höstsolens strålar mot den gulnande kastanjen ger värme och ro i själen.
Diss: Samhällsklimatet…

Kyrkan, en del av samhället

Kyrkan är en del av samhället. Det är dess värdegrund Sverige står på idag.

Kyrkan står för trygghet, gemenskap, tröst, glädje, musik, stillhet, andlighet. Kyrkan värnar om den enskilda människan som far illa. Kyrkan är där när det blir kris, både för individen som vid större olyckor. Kyrkan hjälper de som har det svårt både nationellt som internationellt. Människor känner sig betydelsefulla genom sitt ideella engagemang inom kyrkan.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att varje kontakt med kyrkan blir en positiv upplevelse. Du ska känna dig välkommen var och närhelst du besöker kyrkorum, Kyrkans hus och kyrkogårdar,  träffar kyrkans anställda, ideella krafter eller förtroendevalda. Det är självklart att respektera olikheter hos människor och se alla människors lika värde.

Vi arbetar för en levande församling som är flexibel, variationsrik, inbjudande och tillgänglig för alla oavsett om man är troende eller sökare. Det gäller allt från barnverksamhet, konfirmander, vardagliga träffar människor emellan, körverksamhet, olika former av gudstjänster, musik i kyrkan m.m.

Vi ska arbeta för att kyrkan stärker sitt sociala arbete genom diakonala och ideella insatser. Det kan gälla allt från enskilda besök till julfirande i Kyrkans hus.

Vi vill uppmuntra till ett ideellt engagemang i alla åldersgrupper.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att kyrkan ska vara den naturliga mötesplatsen oavsett vilken fas i livet du befinner dig.

 
Karin Kjellgren och Karin Långström

Nominerade för En Levande Kyrka i Skövde församling

 

Nåd och förståelse. Krönika i SLA 12 augusti 2017

Det är klart att det var klantigt av en högt uppsatt  före detta politiker och näringslivsperson som Anders Borg att stöka till det så till vida på den där festen att han till slut kände sig tvungen att be närvarande festdeltagare och andra om ursäkt via sociala medier. Som offentlig person har en ögonen på sig och en skandal mitt i nyhetstorkan, eller rättare sagt när alla behövde lite omväxling från rapporteringen om Transportstyrelsens IT-blunder, var ju som godis för såväl traditionell media som de sociala. 

Ser en det hela ur ett strukturellt perspektiv är det naturligtvis förfärligt. Varken män eller kvinnor eller personer som inte kategoriserar sig som något kön alls ska behöva utstå att bli tagna i skrevet  eller kallade horor, varken på skolgården, internetforum eller på finare partyn där vanligt folk inte har tillträde. Varken på rockfestivaler eller på Almedalen. Det är på något sätt en självklarhet, liksom det är självklart att begångna brott ska anmälas och utredas. Oavsett om den misstänkte gärningspersonen/testosteronstinne mobbaren är fd minister eller ensamkommande ungdom från Kabul. 

Själv menar Anders Borg att han haft en ansträngande period i livet och att han djupt ångerfull kommer att söka hjälp för att hans beteende ska upprepas igen. Ändå fortsätter mediadrevet. Det kan vara på sin plats att konstatera att det faktiskt går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Det går att både aktualisera och fördöma sexuella trakasserier och hånfullheten som tar sig uttryck när de vanliga artiga och belevade spärrarna sätts ur spel med alkoholens hjälp, och samtidigt hävda att alla människor, även fd politiker, faktiskt omfattas av den mänskliga rättighet som kallas förståelse, förlåtelse och nåd.  Ingen människa är perfekt och ingen människa lever ett helt liv utan att göra misstag. En del misstag stannar i det fördolda och andra blir snabbt publika, särskilt om det gäller en offentlig person och om det finns tipspengar att inkassera. 

Förhoppningsvis fanns det personer på plats som försökte få Anders Borg att lugna ner sig både med drickat och med aktiviteterna som drickandet utlöste, personer som såg att det här är en person som inte mår särskilt väl och som måste skyddas från sig själv och andra. Att hindra någon att göra bort sig på fyllan är väl en av de mest medmänskliga gärningar någon kan göra. 

Nu får vi se hur det rättsliga efterspelet fortlöper. Att ta ansvar för sina handlingar ingår i komplexet förståelse-förlåtelse-nåd, och det får vi hoppas att Anders Borg nu gör. Tyvärr lär det väl bli så att efterdebatten på mindre nogräknade debattsidor på nätet kommer att fokusera på de kvinnor som eventuellt anmäler och om de på något sätt själva medverkade till att övergreppen kunde begås. 

I vilket fall kommer Anders Borg nu få det något lugnare i livspusslet eftersom han nu lämnat ett par styrelseuppdrag. Och förhoppningsvis kan de som drabbades av otrevlighetskaskaderna så småningom gå vidare - en erfarenhet rikare även om de önskat att de vore den förutan. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Ljumma sommarkvällar

Diss: Folk som inte klarar av att ha lagom trevligt ljumma sommarkvällar

Arkeologi och etik. Krönika i SLA 19 augusti 2017

Efter en mycket trevlig guidning vid Näs borgruin belägen vid Visingsö södra udde där bland annat den arkeologiska forskningen med anledning av Magnus Ladulås kvarlevor aktualiserades, var det några kollegor som började fundera på det här med etiska perspektiv på arkeologi och utgrävningar. Är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer ooh i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Enkelt uttryckt handlar den lagligt stadfästa griftefriden om att avlidnas kvarlevor ska behandlas på respektfullt sätt. Enligt Brottsbalken är det ett brott mot griftefriden att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska, öppna grav eller på annat sätt göra skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. 
Naturligtvis sker dagens utgrävningar med behöriga tillstånd. Och att ett stort intresse finns bland allmänheten visar inte minst besökssiffrorna från sommarens verksamhet på Kata Gård i Varnhem. 

Det finns många anledningar att forskarna intresserar sig för gravfynd och det finns motiv och skäl till att rättfärdiga avsteg från griftefriden. Genom att studera mänskliga kvarlevor får vi svar på frågor om människors levnadsvillkor och samhällssystem i historisk tid. Att referensmaterialet hanteras varsamt och respektfullt finns idag ingen anledning att vara tveksam till, men alla de anatomiska samlingar som fortfarande finns kvar på statliga institutioner och museer får ändå många att fundera över etiken. Talar vi början på 1900-talet finns rasbiologerna som gav nazisterna pseudovetenskapliga argument för sina idéer. Studier av kroppsdelar har alltså en historisk brun ryggsäck som kan vara en anledning till att nutida utgrävningar och hantering av kranier och skelett får en del att instinktivt reagera negativt. 

För min del ligger tveksamheterna åt det mer empatiska hållet och jag tänker att värnandet av kroppens integritet väger tyngre än jakten på historiska pusselbitar. Oavsett om en människa begravts i en äldre gravhög från järnåldern eller på havets botten eller under ett mäktigt gravmonument i Riddarholmskyrkan bekostat av Johan III, är det en människa som borde omfattas av en absolut griftefrid. För oss idag är den 30-åring som begravdes i Varnhem i mitten av 1000-talet och som enligt gravstenen hette Kata en anonym kvinna men återuppdiktad av Västergötlands museum, men vem av oss skulle om ytterligare tusen år vilja bli uppgrävd och analyserad? Vem har rätt att ge tillstånd till att forska i din tandstatus, dina förkalkningar i skelettet eller dina eventuella religösa föreställningar baserat på vilka föremål du eller dina anhöriga valt att lägga med i din grav? 

Magnus Ladulås behöver få vila i frid utan kol14-metoder och även de tre personer som begravts i hans gravmonument. Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vara ifred! 

KARIN LÅNGSTRÖM 
Hiss: Kroppslig integritet

Diss: Bilder på mänskliga kvarlevor i reklamsammanhang 

Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt....