lördag 14 mars 2020

Solidaritet, förnuft och hjärta

Det känns nästan omöjligt att skriva ner några tankar om det nya coronaviruset och allt som följer i farsotens spår. Varje dag kommer nya siffror, infallsvinklar och besked om att den ena efter den andra verksamheten eller evenemanget ställs in. 


Den kris vi befinner oss i ger anledning att fundera kring viktiga aspekter i livet, inte minst i relation till det samhälle och de människor vi delar livsvillkor med. Många söker kunskap om det ena och det andra, och kunskap är makt, åtminstone en källa till makt. Att veta hur det är, hur det kommer att bli, vad som gäller om det blir på ena eller andra sättet, ger trygghet.


Därför kräver vi besked från regering och myndigheter. Hur många visste för en månad sen att vi har en statsepidemiolog? Idag finns en handfull tyckare som inte tvekar att kritisera och till och med håna denne Anders Tegnell, som oförtrutet gång på gång svarar på reportrarnas frågor om varför skolorna inte stänger, eller varför fler prover inte tas eller varför det ena eller andra inte sker. 


Statsepidemiolog Anders Tegnell har inte svar på varför vi inte förfogar över livet eller villkoren för liv eller död. Men han behåller lugnet, och trots att han och hans medarbetare säkert har jobbat dygnet runt i flera veckor och tvingas ta emot både hot och hat förklarar han lugnt att rätt beslut ska tas i rätt tid och att folkhälsomyndigheten inte har alla svar ännu. Särskilt som nya frågor dyker upp dagligen. Att han  lämnade landet för några dagar i Somalia tycker jag inger förtroende och ger oss en påminnelse om att det finns länder som har det värre än vi, och som behöver vår hjälp. 
Enligt Unicef dör 15 000 barn i världen varje dag. 


Krisen sätter ljus på vilket förhållande vi har till politiker och beslutsfattare på myndigheter. I en tid då alla kan googla sig till kunskap, oavsett om det är tillförlitlig sådan eller ej, är det lätt att tycka. Sen bör vi ha i åtanke att vi redan före denna kris haft svårt med personalförsörjning och även tillgång till material på våra sjukhus. Men det är nu som flertalet reagerar: när inte bara multisjuka och utförsäkrade som länge skrikit sig hesa drabbas utan väldigt många fler.


Men i allt detta växer ett slags gott virus som också det är svårt att stoppa. Trots att vi inte har haft krig inom landets gränser på 200 år finns en inneboende längtan att hjälpa den som har det svårt. På sociala medier har grupper börjat startas där människor erbjuder sig att gå och handla till den som är sjuk eller som är satt i hemkarantän. Jag hörde precis om en hembygdsförening som med god koll på vilka äldre som finns i bygden genast börjat organisera matinköp till behövande. Alla uppmanas ta ansvar för att smittan inte sprids. De flesta av oss kommer att uppleva en rätt vanlig förkylning, men nu handlar det om att skydda dem som är i riskgrupperna.  

Angela Merkel uttryckte det så bra: "Da sind unsere Solidarität, unsere Vernunft, unser Herz füreinander schon auf eine Probe gestellt, von der ich mir wünsche, dass wir diese Probe auch bestehen." Solidaritet, förnuft och hjärta är vad vi behöver ha med i beräkningen nu. 


https://www.br.de/nachrichten/deutschland-welt/merkel-appelliert-in-corona-krise-an-das-herz-fuereinander,RsvBsOi

Någon liten tanke om det där med hamstringen. Det är verkligen inte alla som följt MSB:s rekommendation att ha förnödenheter hemma för två veckor, om jag inte minns fel. Det tar vi igen nu. Det innebär inte att folk behöver oändliga mängder mat och toalettpapper, men tillräckligt för att säkerställa att det finns hemma för att inte behöva ge sig ut vid sjukdom eller karantänsituation. Att folk fyller kundvagnarna behöver inte innebära att de själva ska ha allt. En del handlar till andra, och en del är ensamma med barn och äldre släktingar. Vi vet faktiskt inte varför den där kundvagnen är full. Tänk om vi kunde låta bli att döma. 


onsdag 12 februari 2020

Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?


pixabay.com
Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 
  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

fredag 24 januari 2020

Knutby

Jag ser henne skymta fram bland journalister och domstolspersonal. Nedböjt huvud, lite hukande hela hon, annorlunda frisyr, lite äldre och lite tröttare som dom flesta av oss blivit sedan 2004 då hon sist stod i rampljuset. Åsa Waldau. Den unga, spännande ungdomspastorn som fick Filadelfiaförsamlingen i Knutby att leva upp på 90-talet, och som det gick så otroligt snett för. Hon, som i sin person skulle rädda världen står nu åtalad för 14 fall av misshandel på personer inom sitt eget entourage, enligt vittnesmål toppen av det isberg som handlar om åratal av psykisk och andlig terror i en pingstförsamling som sakta men säkert utvecklades till en sekt. Naturligtvis går allas och mina sympatier till offren. Det räckte inte med mord och mordförsök. Gruppen slöt sig samman än mer och utvecklade de praktiska konsekvenserna av att en av deras pastorer faktiskt troddes vara Kristi Brud. Den bild som för en övertygande majoritet av kristna teologer handlar om kyrkan som helhet, blev i Knutby personifierad. Jesus skulle komma tillbaka, väldigt snart som i de flesta undergångssekter, och gifta sig med pastor Åsa. Ledarteamet som syns på bilder från femton-sexton år tillbaka visar de unga, karismatiska pastorerna. Så klart de samlar unga människor omkring sig. De, framför allt hon, har en sån kraftig direktkontakt med Gud att personerna runt omkring dem börjar tro allt hon säger. Att de genom sina handlingar har en direkt påverkan på tidpunkten för Jesu ankomst. I en normaliseringsprocess som liknar vilken destruktiv relation som helst får de utstå fysisk bestraffning om de agerar fel, allt beroende på vilket humör Åsa är på. En medpastor står åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig, allt för att blidka Gud. Så utvecklas en sjuk teologi, en sjuk kultur och kriminella handlingar. Hela historien stämmer till eftertanke. Hur det än är, påverkas människor av vad karismatiska personer säger. När Bibeln inte ses som en mångfacetterad skriftsamling där vissa element, som misshandel och mord inte längre är accepterat, om det någonsin varit det, blir det farligt. De flesta människor förstår att det inte finns något direkt samband mellan att förhålla sig sunt kritisk till kristna läror och att bli förlamad i en trafikolycka, men när pastor Åsa i en inspelad predikan (samtal mellan Stina Dabrowski och Åsa Waldau, finns på Youtube) talar om saken som om det vore den mest självklara saken i världen, kan en undra vad hon sagt när videokameran inte var på. Nu talar vittnena, och återigen står Knutbypastorer inför rätta i Uppsala tingsrätt. Nu är pingstförsamlingar fria och självständiga utan några demokratisk valda övervakande ledare, och Knutby Filadelfia finns inte längre, men när jag läser pastor Åsas brev som offentliggjorts, och när jag ser henne i teven, önskar jag av hela mitt hjärta att hon hade haft en klok biskop som med milt hjärta och fast stämma talat med henne om hur en pastor bör agera, att hon hade haft en bra kontakt på Knutby vårdcentral, samt en gedigen utbildning i teologi och religionsvetenskap.

onsdag 8 januari 2020

Dumhetens språk

God fortsättning! Det nya decenniet har inletts med välbehövlig vila för min del, men även den bästa ro i sinnet rubbas en aning med anledning av väderläget. Att det blåser en aning i Sverige är dock inget mot det nödläge som just nu råder i Australien, och även om det inte går att härleda en enskild väderhändelse till klimatförändringarna är bränder, översvämningar och även en ovanligt mild vinter i Sverige något som bör stämma till eftertanke.

Det vi bär med från 10-talet är en mängd nya insikter, välkomna som ovälkomna, men den klimatångest som många bär på behöver ges botten och bredd med såväl vetenskap som folkbildning. Därför behöver vi inför 20-talets problemformuleringar hitta språk som talar tydligt. Författaren och professor emeritus Stig Strömholm levererade härförleden en uppfriskande understreckare i Svenska Dagbladet där han utkristalliserar särskilda ord som verkar i fördumningens tjänst. Samtliga dessa kan användas i resonemang kring både klimat och gängkriminalitet och är därför vanliga i politiska sammanhang, men även på många arbetsplatser.

Begreppet utmaning har jag tidigare skrivit om i krönikeform. Globala utmaningar talas det om när det egentligen borde benämnas katastrofer, i synnerhet när det till exempel gäller att låta barn tvingas gräva efter beståndsdelar till våra klimatsmarta elbilsbatterier i gruvor med en arbetsmiljö som en vanlig svensk ingenjör inte ens hade skickat ner ett ekolod i. Men uttrycket används även för helt ordinära arbetsuppgifter som inte borde vara särskilt svåra för en för uppgiften utbildad tjänsteman.

Bäst är att uttrycka det som ska uttryckas: är det en svårighet, så låt det vara en svårighet. Ett annat uttryck som borde uteslutas med den nyordsbetydelse det fått är ordet spännande. Förr handlade det om spännande deckare där slutet för läsaren är ovisst och leder till en viss pulshöjning. Idag kan det vara en ledarens visioner som avses, och det går verkligen att fundera över om visionären har tänkt ut ett förväntat resultat, eller om det är just spänning som medborgaren med satsade skattepengar ska känna. Det ska bli spännande att se om den här miljardsatsningen faller väl ut, liksom. Riskfaktorer knutna till spänning bör kanske åtgärdas innan projektet startar. Kanske är det så att managementspråket som vi sakta men säkert marineras i gör att vi förändrar vårt sätt att tänka? 

Svensklärarna talar om eufemismer, förskönande eller förmildrande omskrivningar. Vanliga termer i den här kategorin är lokalvårdare eller att pudra näsan, men vi ser också mer sofistikerade varianter som att benämna ett hänsynslöst skövlat skogsområde med begreppet föryngringsyta eller att tala om papperslösa när vi egentligen menar medmänniskor som inget land vill kännas vid.

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en … utmaning.

fredag 8 november 2019

När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 


Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 


I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 


Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 


På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 




tisdag 29 oktober 2019

Motkrafter i ett kyligt samhälle

"Du måste be för Syrien, Karin. Turkiet har gått in och invaderar vårt land. Jag är orolig för mina anhöriga."

Jag står utanför folkhögskolans kapell tillsammans med kyrkvärdarna. Kyrkklockan i klockstapeln utanför ringer och det är dags att samlas till vår vanliga morgonbön. Andrum, som vi kallar det, en lugn start på dagen tillsammans. 

Hen som kommer fram till mig skiljer sig från de andra den här dagen. Blicken är orolig och ansiktsmusklerna spända. Jag tror att hen är kurd. Av just det folk som räddat världen från IS.  Jag försöker minnas vad jag läste på mobilen samma morgon: Erdogan bekräftar att Turkiet gått in med stridsflyg i nordöstra Syrien och tiotusentals är redan på flykt. 

Alla har gått in och satt sig, jag går fram och ber: Gud, nu ber vi för Syrien. Igen. 

Men, tänker jag under psalmen som Hanna leder från, det var ju inte länge sen vi hörde att det skulle kunna gå att återvända till delar av Syrien igen. De flesta IS-soldater är tillfångatagna, regimen är fortfarande brutal men det skulle kunna gå att leva. 

Nu kommer allt tillbaka. Oron för släktingarna. Rapporter om döda och sårade. Och flera börjar fundera: säljer inte Sverige vapen till Turkiet? Genast kom kraven från politikerhåll och samtidigt svarar Erdogan med att hota att skicka flyktingar till Europa om inte kritiken mot hans invasion stoppas. 

Filip går fram och läser ur Första Johannesbrevet om kärleken som fördriver rädslan. Vi ber  för världen och för oss själva, Hanna sjunger en sång och sedan fortsätter vardagen. 

När jag sedan skriver ner de här orden flashar det till på mobilen. Liberalerna vill förbjuda bönestunder på rasterna i skolan. Vilken tur att folkhögskolorna är fria, tänker jag. Be och arbeta, lyder en paroll från klosterlivet, och jag tänker att båda behövs i vårt samhälle.  Bönen kan beskrivas på många olika sätt, men är en form av den kärleken som fördriver rädslan, i kombination med arbete, konkret arbete för fred och mänskliga rättigheter. 

Vi behöver motkrafter i ett kyligare samhälle. Det kan vara så enkelt. Det kan vara att Skövde kommun fortsätter att sponsra sina lärare med kaffe under de tuffa arbetsdagarna. Ett litet tecken på uppskattning av dem som tar hand om det allra mest dyrbara vi har. Varje gång en lärare, eller förskollärare, eller barnskötare eller vem som helst säger upp sig i vår kommun borde vi tillsätta en haverikommission. Vad har hänt? Hur kan vi förändra? Kom tillbaka, ta tillbaka din uppsägning, vi behöver dig!

Att kunna leva med flera perspektiv samtidigt

Ibland öppnar sig en helt ny värld för ens ögon och en ser saker på ett sätt som en inte gjort förut. Jag har nyligen gjort den upptäckten i och med att jag har skaffat mig multifokala kontaktlinser, eller progressiva som samma fenomen heter i glasögonsammanhang. Den som inte är med i de skumsyntas förening vet med all säkerhet inte vad detta är, och då kan meddelas att multifokala linser är linser med flera olika styrkor i en och samma lins. Ungefär som progressiva glasögon, men skillnaden är att det går mycket snabbare för hjärnan att fokusera om från att titta på nära håll och att titta på långt håll, vilket kan bli ett problem i takt med att människan blir mer årsrik. 


Alltså behöver jag inte fundera på att komplettera min kraftiga närsynthet med läsglasögon och det är oerhört praktiskt. Men jag tänker också att det finns fler djup i det multifokala. Om nu hjärnan kan härbärgera flera synperspektiv samtidigt så borde det ju fungera på liknande sätt med våra värderingar? Det verkar ju som att vi är konstruerade för att fixa det. 


Sedan några år tillbaka är det som att den goda sekulariseringen av samhället (att en specifik kyrka inte ska ha någon politisk makt utan endast politiskt inflytande precis som andra organisationer i civilsamhället har politiskt inflytande) har övergått till någon slags religionsfobi. En behöver inte vara särskilt analytisk för att se hur tonen mot muslimer har skärpts. Detta gör att även andra utövare av religion får slängar av samma slev, och att religiösa inte bara utövar sin religion via mentala processer i hjärnan utan att det också kan få konsekvenser i vardagslivet är något som inte alla riktigt greppat. 


I en del fall kan kunskapsluckorna leda till historielöshet. Nu är det väl ingen som med allvar skulle framkasta idén att själva Skolverkets skulle lida av kunskapsbrist, men när de kommer med förslag till nya kursplaner för grundskolan fanns till en början med en avsaknad av t ex antiken samt minoriteternas situation med i historieämnet och nu uppdagas att referenserna till Bibeln strukits. 

En del debattörer menar nu att statsateismen går för långt, särskilt som sociologerna sedan länge förstått att vi inte lever i ett sekulariserat utan postsekulärt samhälle. Religionen har alltså kommit tillbaka, eller låt oss säga människor som inte ser något konstigt i att religiöst eller andligt orienterad. 


De frågor som religionskritikerna på 1900-talet tog upp är nu passé. Det är helt möjligt att vara religiös och demokrat samtidigt. Och Vi kan tänka att en Gud ligger bakom allt det vackra i naturen samtidigt som vi håller naturvetenskapens teorier för sanna. 


Det är kanske detta som är det multifokala: att kunna se vår närtid i ljuset av vår historia. Vad de gamla grekerna tänkte har betydelse också för oss idag. Och det blir alldeles omöjligt att få någon förståelse för mycket inom bildkonst, litteratur, film osv om vi inte har bakgrunden i bibliska berättelser och ordspråk. Det handlar om bildning att förstå varför vi firar våra högtider och varför kyrkor och kyrkogårdar ser ut på ett visst sätt och kunna se dem som mer elle mindre levande kulturarv, även om vi inte knyter någon andlighet till byggnaderna.

Solidaritet, förnuft och hjärta

Det känns nästan omöjligt att skriva ner några tankar om det nya coronaviruset och allt som följer i farsotens spår. Varje dag kommer nya s...