onsdag 29 juli 2020

Cirkulär ekonomi...

I tidningar och P2 tutar folk från morrn till kväll

Om du vill fixa framgång skall din stil va rationell

Att va inne på det viset tycks ha blivit din refräng

För du har börjat leva efter mottot slit och släng!


Det är inte utan att jag fick Siw Malmkvists gamla slagdänga från 60-talet i huvudet när jag läste regeringens meddelande om att Sverige nu har inlett en process för att ställa om till cirkulär ekonomi. I korthet handlar det om ett mer hållbart sätt att organisera samhället på, till skillnad från den slit och släng-mentalitet som varit förhärskande sedan 1950-talet. Att populärmusik kan vara civilisationskritisk är inget nytt och låten med Åke Gerhards text och Siw Malmkvists stämma låg på Svensktoppen i nio veckor november - januari 1966 och 1967. 


Som den hobbysociolog jag är noterar jag att det tydligen fanns minst två sätt att hantera den tid som följde på andra världskriget och dess ransoneringar och oro inför framtiden. Uttrycket “köp, slit och släng” myntades år 1960 av inredningsarkitekten Lena Larsson och det blev en debatt om huruvida produkter skulle vara hållbara eller om det var bättre att slänga och köpa nytt. Folk ändrade sina konsumtionsmönster. En del började shoppa en massa och började med charterresor. Andra var nog glada åt den förbättrade ekonomin, men levde mer hållbart. 


Jag har sparat mormor och morfars ransoneringskort, meddelanden från statsmakten och morfars berättelser om hur det t ex förhöll sig när det tyska transportplanet, en tremotorig Junker - 52, år 1940 sköts ner av militärerna som stationerat sig på ett berg nära regementet I17. Efter varningseld avfyrades skarpa skott från Musikberget och planet som fattade eld försvann ner mot Snäckskalsbankarna vid Bräcke, där vi barnbarn fyrtio år senare åkte pulka på vintrarna och letade snäckskal på somrarna.  


I vilket fall - mormor och morfar levde inte efter devisen slit och släng. Plastpåsar sköljdes ur, fick torka och användes igen. Framlagda men oanvända servetter kunde naturligtvis läggas fram en gång till. Morfar lagade krattor och kastruller och sommartid satt mormor ofta vid köksbordet med den speciella kniv hon använde för att rensa bär och grönsaker: allt skulle tas vara på. De levde ett gott liv i samverkan med naturen och tänkte såklart inte på att deras livsstil numera hyllas av klimatexperter och dessutom är strategi i regeringskansliet. 


Experter har listat ut att mer än hälften av de globala växthusgasutsläppen kommer från hantering av material, resurser och produkter, från gruva till avfall. Om vi i högre utsträckning kunde använda produkter mer och om tillverkningsindustrin kan producera mer hållbara prylar skulle vi göra både oss och klimatet en stor tjänst. För hur många trasiga laddarsladdar ser en varje år? Trasiga hörlurar? Borde inte ett batteri till mobiltelefonen hålla lite längre? 


Konsumtion är en identitetsskapande handling. Idag finns återbrukstanken i alla loppisar som poppar upp här. Eftertanke krävs - kanske är det så att du är vad du konsumerar. 




Regeringen ställer om till cirkulär ekonomi

Wikipedia: Loppmarknad



fredag 22 maj 2020

Hemestertips inspirerade av Linnés västgötaresa. Del 1

“Riksens höglovlige Ständer behagade förordna vid riksdagen 1741, det skulle jag antaga en resa till åtskilliga orter i riket, och i synnerhet till Västergötland vid Kinnekulle, Billingen, Mösseberg, Ålleberg, Hunneberg, Halleberg.”


Det skulle ju kunna handla om sommaren 2020, då myndigheterna förordnat att vi endast får företa oss en till två timmars bilresor från hemorten, men så här inleds Carl von Linnés reseskildring om Västergötland med närliggande landskap. 


För oss som den här sommaren i högre utsträckning än vanligt kommer att “hemestra”, kan denne botaniker och geolog kanske ge oss inspiration i vad vi kan uppleva i vårt närområde. 


Carl von Linné hade alltså riksdagens uppdrag att resa ut i landet och samla information om växter och djur för att sedan klassificera dem. Tyvärr hör det till saken att han även tog sig för att klassificera människor baserat på hudfärg - han tyckte till och med att det gick att knyta karaktärsdrag till hudfärgen, vilken stolle! - men det är en annan historia. 


Nu skulle han till Västergötland, mellan 12 juni och 11 augusti,  och det kom att bli väldigt nyttigt för honom även om det var dåligt väder i princip hela tiden.  “Märkvärdiga saker lär min läsare likväl finna åtskilliga som förtjäna uppmärksamhet, såsom t ex Kinnekulle uti vilken naturen förelagt oss anatomien av jordskorpan.” Han har letat upp en hel hop med växter, in - och utländska fiskar samt inländska maskar och kräk. Han har sett getter, som på uselt bete mjölkat ett helt stop om målet. 


Många i vår tid söker sig också till Kinnekulle och även nu är det växter, geologi och kyrkor som drar. Linné kom norrifrån, via Mariestad, Orrnäs och Forshem som han beskriver i översvallande ordalag. Han noterar att växterna här kallas annorlunda än vad han är van vid: fålafötter kallas här tussilago.  Kinnekulle är en plats bland de märkvärdigaste i riket. Bergarterna beskrivs noga, lundarna av de härligaste lövträd gör orten ljuvligare än någon annan i Sverige. Linné vet att berätta att namnet Hällekis kommer från en rese vid namn Helle, och dess hustru Kjesa. Storväxta var de säkert, för hennes grav var vid pass en 9 alnars lång håla. 


Ramslöken nämns såklart, och en mängd andra växter som apotekarna letar efter, t ex sanicula som de på andra ställen med möda kan ihopsamla. 


Övrigt att notera är att åkrarna sås två år av tre. Vidare menar Linné att det är skada att lantmännen skämmer sina ängar och åkrar genom att ta upp stenbrott som går så litet på djupet: helst borde det bli ordentliga stenbrott hanterat av mästare i konsten. Den systematiske botanikern snuddar också vad som senare skulle bli systematiskt arbetsmiljöarbete när han berättar om stenhuggaren Stenhammar, “som ifrån det han varit 16-årig, hållit sig vid stenhuggningen, sågs även vid 82 året i god vigör, och med fasta lungor, såsom ett rart exempel att i så lång tid uthärda stendammet”. 


Så kom natten på, och von Linné och hans resesällskap vilade i Medelplana. Kinnekulle är verkligen en plats att vila på och samla ny energi, och avståndet dit är helt inom ramen för vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. 


lördag 14 mars 2020

Solidaritet, förnuft och hjärta

Det känns nästan omöjligt att skriva ner några tankar om det nya coronaviruset och allt som följer i farsotens spår. Varje dag kommer nya siffror, infallsvinklar och besked om att den ena efter den andra verksamheten eller evenemanget ställs in. 


Den kris vi befinner oss i ger anledning att fundera kring viktiga aspekter i livet, inte minst i relation till det samhälle och de människor vi delar livsvillkor med. Många söker kunskap om det ena och det andra, och kunskap är makt, åtminstone en källa till makt. Att veta hur det är, hur det kommer att bli, vad som gäller om det blir på ena eller andra sättet, ger trygghet.


Därför kräver vi besked från regering och myndigheter. Hur många visste för en månad sen att vi har en statsepidemiolog? Idag finns en handfull tyckare som inte tvekar att kritisera och till och med håna denne Anders Tegnell, som oförtrutet gång på gång svarar på reportrarnas frågor om varför skolorna inte stänger, eller varför fler prover inte tas eller varför det ena eller andra inte sker. 


Statsepidemiolog Anders Tegnell har inte svar på varför vi inte förfogar över livet eller villkoren för liv eller död. Men han behåller lugnet, och trots att han och hans medarbetare säkert har jobbat dygnet runt i flera veckor och tvingas ta emot både hot och hat förklarar han lugnt att rätt beslut ska tas i rätt tid och att folkhälsomyndigheten inte har alla svar ännu. Särskilt som nya frågor dyker upp dagligen. Att han  lämnade landet för några dagar i Somalia tycker jag inger förtroende och ger oss en påminnelse om att det finns länder som har det värre än vi, och som behöver vår hjälp. 
Enligt Unicef dör 15 000 barn i världen varje dag. 


Krisen sätter ljus på vilket förhållande vi har till politiker och beslutsfattare på myndigheter. I en tid då alla kan googla sig till kunskap, oavsett om det är tillförlitlig sådan eller ej, är det lätt att tycka. Sen bör vi ha i åtanke att vi redan före denna kris haft svårt med personalförsörjning och även tillgång till material på våra sjukhus. Men det är nu som flertalet reagerar: när inte bara multisjuka och utförsäkrade som länge skrikit sig hesa drabbas utan väldigt många fler.


Men i allt detta växer ett slags gott virus som också det är svårt att stoppa. Trots att vi inte har haft krig inom landets gränser på 200 år finns en inneboende längtan att hjälpa den som har det svårt. På sociala medier har grupper börjat startas där människor erbjuder sig att gå och handla till den som är sjuk eller som är satt i hemkarantän. Jag hörde precis om en hembygdsförening som med god koll på vilka äldre som finns i bygden genast börjat organisera matinköp till behövande. Alla uppmanas ta ansvar för att smittan inte sprids. De flesta av oss kommer att uppleva en rätt vanlig förkylning, men nu handlar det om att skydda dem som är i riskgrupperna.  

Angela Merkel uttryckte det så bra: "Da sind unsere Solidarität, unsere Vernunft, unser Herz füreinander schon auf eine Probe gestellt, von der ich mir wünsche, dass wir diese Probe auch bestehen." Solidaritet, förnuft och hjärta är vad vi behöver ha med i beräkningen nu. 


https://www.br.de/nachrichten/deutschland-welt/merkel-appelliert-in-corona-krise-an-das-herz-fuereinander,RsvBsOi

Någon liten tanke om det där med hamstringen. Det är verkligen inte alla som följt MSB:s rekommendation att ha förnödenheter hemma för två veckor, om jag inte minns fel. Det tar vi igen nu. Det innebär inte att folk behöver oändliga mängder mat och toalettpapper, men tillräckligt för att säkerställa att det finns hemma för att inte behöva ge sig ut vid sjukdom eller karantänsituation. Att folk fyller kundvagnarna behöver inte innebära att de själva ska ha allt. En del handlar till andra, och en del är ensamma med barn och äldre släktingar. Vi vet faktiskt inte varför den där kundvagnen är full. Tänk om vi kunde låta bli att döma. 


onsdag 12 februari 2020

Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?


pixabay.com
Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 
  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

fredag 24 januari 2020

Knutby

Jag ser henne skymta fram bland journalister och domstolspersonal. Nedböjt huvud, lite hukande hela hon, annorlunda frisyr, lite äldre och lite tröttare som dom flesta av oss blivit sedan 2004 då hon sist stod i rampljuset. Åsa Waldau. Den unga, spännande ungdomspastorn som fick Filadelfiaförsamlingen i Knutby att leva upp på 90-talet, och som det gick så otroligt snett för. Hon, som i sin person skulle rädda världen står nu åtalad för 14 fall av misshandel på personer inom sitt eget entourage, enligt vittnesmål toppen av det isberg som handlar om åratal av psykisk och andlig terror i en pingstförsamling som sakta men säkert utvecklades till en sekt. Naturligtvis går allas och mina sympatier till offren. Det räckte inte med mord och mordförsök. Gruppen slöt sig samman än mer och utvecklade de praktiska konsekvenserna av att en av deras pastorer faktiskt troddes vara Kristi Brud. Den bild som för en övertygande majoritet av kristna teologer handlar om kyrkan som helhet, blev i Knutby personifierad. Jesus skulle komma tillbaka, väldigt snart som i de flesta undergångssekter, och gifta sig med pastor Åsa. Ledarteamet som syns på bilder från femton-sexton år tillbaka visar de unga, karismatiska pastorerna. Så klart de samlar unga människor omkring sig. De, framför allt hon, har en sån kraftig direktkontakt med Gud att personerna runt omkring dem börjar tro allt hon säger. Att de genom sina handlingar har en direkt påverkan på tidpunkten för Jesu ankomst. I en normaliseringsprocess som liknar vilken destruktiv relation som helst får de utstå fysisk bestraffning om de agerar fel, allt beroende på vilket humör Åsa är på. En medpastor står åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig, allt för att blidka Gud. Så utvecklas en sjuk teologi, en sjuk kultur och kriminella handlingar. Hela historien stämmer till eftertanke. Hur det än är, påverkas människor av vad karismatiska personer säger. När Bibeln inte ses som en mångfacetterad skriftsamling där vissa element, som misshandel och mord inte längre är accepterat, om det någonsin varit det, blir det farligt. De flesta människor förstår att det inte finns något direkt samband mellan att förhålla sig sunt kritisk till kristna läror och att bli förlamad i en trafikolycka, men när pastor Åsa i en inspelad predikan (samtal mellan Stina Dabrowski och Åsa Waldau, finns på Youtube) talar om saken som om det vore den mest självklara saken i världen, kan en undra vad hon sagt när videokameran inte var på. Nu talar vittnena, och återigen står Knutbypastorer inför rätta i Uppsala tingsrätt. Nu är pingstförsamlingar fria och självständiga utan några demokratisk valda övervakande ledare, och Knutby Filadelfia finns inte längre, men när jag läser pastor Åsas brev som offentliggjorts, och när jag ser henne i teven, önskar jag av hela mitt hjärta att hon hade haft en klok biskop som med milt hjärta och fast stämma talat med henne om hur en pastor bör agera, att hon hade haft en bra kontakt på Knutby vårdcentral, samt en gedigen utbildning i teologi och religionsvetenskap.

onsdag 8 januari 2020

Dumhetens språk

God fortsättning! Det nya decenniet har inletts med välbehövlig vila för min del, men även den bästa ro i sinnet rubbas en aning med anledning av väderläget. Att det blåser en aning i Sverige är dock inget mot det nödläge som just nu råder i Australien, och även om det inte går att härleda en enskild väderhändelse till klimatförändringarna är bränder, översvämningar och även en ovanligt mild vinter i Sverige något som bör stämma till eftertanke.

Det vi bär med från 10-talet är en mängd nya insikter, välkomna som ovälkomna, men den klimatångest som många bär på behöver ges botten och bredd med såväl vetenskap som folkbildning. Därför behöver vi inför 20-talets problemformuleringar hitta språk som talar tydligt. Författaren och professor emeritus Stig Strömholm levererade härförleden en uppfriskande understreckare i Svenska Dagbladet där han utkristalliserar särskilda ord som verkar i fördumningens tjänst. Samtliga dessa kan användas i resonemang kring både klimat och gängkriminalitet och är därför vanliga i politiska sammanhang, men även på många arbetsplatser.

Begreppet utmaning har jag tidigare skrivit om i krönikeform. Globala utmaningar talas det om när det egentligen borde benämnas katastrofer, i synnerhet när det till exempel gäller att låta barn tvingas gräva efter beståndsdelar till våra klimatsmarta elbilsbatterier i gruvor med en arbetsmiljö som en vanlig svensk ingenjör inte ens hade skickat ner ett ekolod i. Men uttrycket används även för helt ordinära arbetsuppgifter som inte borde vara särskilt svåra för en för uppgiften utbildad tjänsteman.

Bäst är att uttrycka det som ska uttryckas: är det en svårighet, så låt det vara en svårighet. Ett annat uttryck som borde uteslutas med den nyordsbetydelse det fått är ordet spännande. Förr handlade det om spännande deckare där slutet för läsaren är ovisst och leder till en viss pulshöjning. Idag kan det vara en ledarens visioner som avses, och det går verkligen att fundera över om visionären har tänkt ut ett förväntat resultat, eller om det är just spänning som medborgaren med satsade skattepengar ska känna. Det ska bli spännande att se om den här miljardsatsningen faller väl ut, liksom. Riskfaktorer knutna till spänning bör kanske åtgärdas innan projektet startar. Kanske är det så att managementspråket som vi sakta men säkert marineras i gör att vi förändrar vårt sätt att tänka? 

Svensklärarna talar om eufemismer, förskönande eller förmildrande omskrivningar. Vanliga termer i den här kategorin är lokalvårdare eller att pudra näsan, men vi ser också mer sofistikerade varianter som att benämna ett hänsynslöst skövlat skogsområde med begreppet föryngringsyta eller att tala om papperslösa när vi egentligen menar medmänniskor som inget land vill kännas vid.

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en … utmaning.

fredag 8 november 2019

När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 


Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 


I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 


Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 


På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 




Cirkulär ekonomi...

I tidningar och P2 tutar folk från morrn till kväll Om du vill fixa framgång skall din stil va rationell Att va inne på det viset tycks ha b...