Förutsättningar för beslut. Krönika i SLA 9 maj 2022

Odlingssäsongen är i full gång, köksbordet och samtliga fönsterbrädor mot söder är fulla med plantor och fuktig blomjord ackompanjerar doftupplevelserna från familjens måltider. Jag tänkte egentligen att jag inte skulle ha så mycket i år, men det är ju så roligt! Efter två års delvis hemarbete där köket fått tjäna som arbetsyta och klassrum finns det ju ingen hejd på hur mycket som kan förodlas. 

pixabay.com














Nuförtiden sitter ju folk inte bara i hemmets lugna vrå och funderar över sina plantor, utan också i de diskussionsgrupper på nätet som behandlar alla möjliga frågeställningar, bland annat odling. Gemensamt för många av grupperna är att det finns experter som gärna delar med sig av sina erfarenheter. När någon i gruppen lägger ut en bild på en halvvissen tre centimeter hög planta och undrar vad det är som fattas vederbörande, fylls snabbt på med tips och råd. En del berättar utförligt, gärna med anekdotisk bevisföring, om hur de till exempel varit borta över helgen och att hela odlingen liknade hö, men uppstått igen efter en liten runda med vattenkannan, tack vare såjorden från en viss butikskedja. Andra beter sig rent oförskämt: alla borde väl förstå det mest grundläggande inom förkultivering: håll en jämn fuktighetsnivå i krukorna, för sjutton! En tredje grupp är mer empatisk och inkännande. Ledsamt, försök vattna lite försiktigt, kolla om det händer något, annars är det bara att börja om från början. Inte ska man sörja växtkraft som flytt, utan på´t igen med nya fröer. 


Genomgående för generella råd är att hänsyn måste tas till aktuella förutsättningar. Odling sker på likartat sätt, men alla råd är relativa. Det ska vara rätt jord, lagom med vatten och ljus, jämn värme. Här får var och en prova sig fram. När plantorna sedan skolas ut, beror väldigt mycket på plats, tillgång till sol, värme och vindskydd. Förutsättningarna skiljer sig åt. Den som inte har tiolitershinkar till tomaterna får leva med att få vattna oftare. 


För alla rådgivare i alla sammanhang gäller att ge rätt råd i rätt tid, och att lyssna in och känna in förutsättningarna. Vad är det för klimatzon? Hur ser det ut runt omkring? Vad finns det för erfarenheter, förväntningar, svårigheter? 


Just därför blir det så svårt med den här Natodebatten. Fram till slutet av februari var detta med anslutning till en försvarsallians troligen något som de flesta inte har funderat särskilt mycket på. Nu ringer dom från opinionsföretaget Novus och undrar hur vi ställer oss. Utan att ha några exakta tankar om folkomröstningar, valfrågor eller annat kan jag bara konstatera att det är svårt att ta ställning i en svår fråga utan att ha alla förutsättningar på bordet, vilket i det här fallet är säkerhetsmässigt dumt att få. Samtidigt kan man undra om vi egentligen har varit alliansfria någon gång. Per Albin hade inga lätta beslut att ta på sin tid, han heller. 


Jag beundrar våra politiker som dag efter dag brottas med de svåra frågorna. Själv är jag ganska nöjd med att mitt beslutsfattande denna dag sträcker sig till att ta ställning till om jag ska plantera om luktärtorna nu eller om det kan vänta till imorgon. 


Önskar dig en fin vecka, med stora och små beslut! 


Bilprovningen. Krönika i SLA 2 maj 2022

Så här års brukar det komma fina, färgglada och påkostade inbjudningar i kuvert med lockande erbjudanden om att komma till just deras evenemang. Det erbjuds fräscha lokaler, trevlig atmosfär, gott bemötande och service utan krångel. Läsaren kanske nu tror att jag kommit i en medelålderskris och nu efter pandemin börjat springa på en massa fester och tillställningar, men nej, det är ju den kära bilen som ska besiktas. Eftersom marknaden nu är fri, behöver de olika bilprovningsföretagen tänka på sina marknadsandelar och skickar därför ut små pamfletter redan kvartalet före sista besiktningsdag.  


De trevliga inbjudningarna till trots, med motiveringar som “din säkerhet är viktigast för oss”, är ju detta inget frivilligt. Några av er läsare minns säkert hur det blev på sextiotalet, när periodisk kontrollbesiktning infördes. Den som klarade sig fick ett fint klistermärke med den statliga loggan för Svensk bilprovning att klistra fast på vindrutan. Med tiden har det statliga intresset för landets bilpark förändrats, och från sjuttiotalet har miljöfaktorer som avgasrening blivit viktigare, på 2000-talet har bilprovningen miljöcertifierats och alla förare uppmanas numera att tänka på att köra miljövänligt och sparsamt, vilket är bra för både klimat och plånbok. Andra viktiga förändringar i verksamheten är att det numera går att boka tid (förr satt folk och väntade i emellanåt långa köer), allt finns i datorer och det går till och med att besikta bilen kvällstid. Och såklart, det finns ett antal anläggningar att välja mellan. Redan i januari började de första inbjudningskorten att trilla in och jag har dem alla samlade i en liten hög, i tacksamt minne bevarade som en liten påminnelse om hur viktigt det är för samhället, mig och mina medpassagerare att Forden är i gott skick. 


Genom alla förändringar kvarstår dock det läskigaste. Likt stunden i väntrummet hos tandhygienisten när en bittert ångrar att en inte var lite mer ambitiös med tandtråden och därmed ser slutsumman på tandvårdsofferten lysa i fyrsiffrigt för sin inre syn, står en där på bilprovningsanläggningens parkering och undrar hur mycket rost det egentligen är på de där bärande balkarna. Så gammal är ju bilen inte än, men vem vet? Likt en överentusiastisk tandhygienist skrapar, rotar, krafsar bilprovningshandläggaren runt hjul och bromsar, och som den mest omsorgsfulla distriktssköterska mäts alla invärtes och utgående värden med slangar och datorer. 


Tänk vad praktiskt det vore förresten på närhälsans hälsokontroller, bara att koppla upp sig mot en dator och sen ser en vilka felkoder som kommer upp. Det är bara att gilla läget och dra igång med åtgärdsprogrammen. 


Det ligger naturligtvis oändligt mycket omsorg bakom det här med obligatorisk bilprovning. Det är oerhört viktigt att alla lampor fungerar som de ska så att du ser och blir sedd, att däckens mönsterdjup är tillräckliga för att du inte ska sladda av vägen och därmed riskera din och andras säkerhet, att bilbälten och tuta fungerar och att det finns spolarvätska ifyllt. 


Som en jagad duva. Krönika i SLA 25 april 2022

En gång som en jagad duva… Det var inte utan att jag började gnola på andra versen på psalmen Pärleporten, när jag för andra gången samma dag plockat bort de pinnar som var avsedda att utgöra grunden för ett nytt duvbo på min balkong i stan, samt avvisat två inflygningsförsök med Werner Aspenströms Samlade dikter som bästa försvar. 


Efter förra årets kamp mot duvan var jag naturligtvis lite nervös för hur årets bosättningsplan skulle se ut, och när jag förra veckan noterade att duvan satt på grannens balkongräcke trodde jag att saken var klar.  


Men nej. Jag kan på ett vis förstå duvan. Jag har de ljuvligaste penséer i klargult planterade i alldeles lagom stora krukor. Det finns en hel del annat att gömma sig bakom, och vem vill inte bo i en härlig blomsterhylla? 


En och annan läsare kan nog tycka att jag borde låta duvan få bygga bo i fred. Men flera saker kan anföras till mitt försvar. Det första är att duvan inte har hela bilden klar för sig, vilket naturligtvis inte kan läggas duvan till last. Hade duvan varit en person hade den kunnat lagföras för hemfridsbrott, vilket regleras i sjätte kapitlet i brottsbalken. Duvan har dock olovligen inträngt och kvarstannat där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus , gård eller fartyg. Normalstraffet är böter. Men det duvan bidrar med är inte klirr i kassan hos mig utan annat otrevligt; den är ju inte direkt rumsren om ni förstår vad jag menar. Duvan skulle kunna flaxa fram allemansrätten som grund för sitt agerande, men den mycket specifika frågeställningen “får jag sitta i någon annans blomkruka” är hittills inte behandlad inom juridiken, vad jag förstår. 


Den störning av allmän ordning som drabbat flera städer under påskhelgen är av en helt annan dignitet än oredan på min balkong. Det är förfärligt och oacceptabelt att bete sig på det där viset. Poliser har vittnat om att det kommit bilar med gatsten i bagageutrymmet,     färdiga att kasta. Och inte bara unga män den här gången, utan också kvinnor och barn. Hur vi som samhälle ska få stopp på detta är inte enkelt. År av upplevt utanförskap och meningslöshet spär naturligtvis på det hela. Somliga menar att det förutom den danske högerextremisten också är andra utsocknes krafter som ligger bakom, och det är väl bara att konstatera att Natofrågan och Ukraina fått mindre utrymme i media senaste dagarna. 


Våldsamma upplopp är inga nya fenomen, men kusliga. Någon läsare kanske minns Berzeelikravallerna från 1951, där polis och militär fick styra upp. Påsken 1948 handlade det om kravaller på Södermalm i Stockholm. Tusentals ungdomar, trötta på tristess och trångboddhet samlades på Medborgarplatsen, började slänga flaskor och sten på polisen och sedan var det ju igång. Den gången var det svenskfödda svenskar. Likaså vid Kungsträdgården 1987. 


Nu diskuteras vilka metoder polisen får ha och borde ha när det gäller folksamlingar som spårar ur. Vattenkanoner? Gummikulor? En klok polis förordade dialogen som bästa demokratiska metod, men när det blir våldsamt behöver polisen sätta in andra metoder. Mina egna metoder för att balkongen inte ska falla i duvans klor är naturligtvis bara fredliga. 

Jag önskar dig en fin vecka!


Påskhelg. Krönika i SLA 18 april 2022

Så är ytterligare en stilla vecka och påskhelg över. I år har vi äntligen kunnat samlas som vanligt, även om det aldrig riktigt verkar vara som vanligt längre. Glädjen över att pandemin verkar släppa taget grusas ju av vad som händer i öster. Men hoppet lever. Det blir fred igen, även om det är svårt och rent helvetiskt nu. 

 

Påskhelgens drama, från död till liv, är för många en modell för hur livet kan fungera. Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare än en dag då en inte får göra något.  

 

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och de skoningslösa avrättningar som sker i krigets namn är inget annat än helvetiska.  

 

Så kommer påskafton.  En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades som barn åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men kunde inte uppståndelsen hända med en gång?  

 

Det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

 

Alla som är intresserade av politik och det militära går nu i väntans tider. Ska Finland och Sverige gå med i Nato eller inte? Det som för bara några veckor sen knappt var en aktuell fråga för de flesta av oss, är nu stående inslag i snart varje nyhetssändning. Det gäller att hänga med i tanken. Det finns fördelar med att vara alliansfria, inte minst med tanke på den diplomatiska roll som Sverige ofta haft, men frågan är ju ändå om vi varit så särskilt alliansfria i alla fall. Under andra världskriget kämpade Per Albin för att hålla landet utanför kriget, men med de eftergifter som gjordes mot det krigförande landet i söder kan frågan verkligen ställas. Gråzonerna var inte tydligare förr. 

 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman ger vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! Jag önskar dig en fin vecka!

 


Faunadepåer och isbjörnar. Krönika i SLA 11 april 2022

Jag googlar på ordet faunadepå: en faunadepå syftar vid skogsavverkning på kvarlämnad död ved med syfte att öka den biologiska mångfalden genom främjandet av vedlevande arter, till exempel insekter och svampar.  

Jag har nämligen varit på kurs igen. Eftersom vi under två års tid inte haft några kurser med fysiskt deltagande, så finns en hel del att ta igen. Härförleden var det två dagars duvning i kyrkobokföringens alla konster. Nuförtiden handlar det inte om att med bläck och snirklig skrivstil notera födda, avlidna, inflyttade, utflyttade, döpta och vigda bland tummade blad mellan vackra skinnpärmar, utan naturligtvis är allt datoriserat. 


Men den här gången handlade det om klimatet. Det känns väl lite som att det har glömts bort nu några veckor när allt ljus är på Ukraina, men vi behöver ju kunna hålla flera teman i huvudet samtidigt. Det är viktigt med färdplaner, klimatneutralitet, utsläppsnivåer och kemiska formler. Jag blir lite missmodig, tänker att det kostar tillräckligt att hålla kyrkans kulturarv i hyfsat skick och att vi nog kunde ha solceller på församlingshemmet och pendlar i känslan mellan hopp och förtvivlan.  


Eländigt, tänker jag och vänder blicken mot det som faktiskt är bra. Det finns hopp. På en kyrkogård utanför Herrljunga har de lagt några stockar, stubbar och grenar i en hög, som vid första anblicken kan tyckas vara lite oorganiserad. Folk undrar vad det är för något. Det gör de rätt i. Här lever hundratals små individer i paradiset och det rätta namnet i landskapsarkitekternas värld är just faunadepå. Här har vi långhorningar och ekoxbaggar. Här huserar bin och rovsteklar. Hit kommer hackspetten och får sig dagens lunch serverad som buffé och livets eget kretslopp cirkulerar och surrar. 


För den som har en egen trädgård är det snällt mot igelkottarna att ha en liten sådan här hög i något hörn. Tyvärr är det väl också gynnsamt för de där små sötnosarna som gärna tar sig inomhus också, rumsrena är de ju inte och vill det sig illa kan de gnaga sönder både tapeter och strömsladdar. 


Naturligtvis var Bengt-Åke Öhgren, prästen och fotografen inbjuden när det handlar om förundran inför naturen. Den som ännu inte har sett hans bilder rekommenderas ett besök på Stengärde i Ottravad eller att hålla utkik efter nästa utställning eller föredrag någonstans i bygden. Under sina expeditioner till Svalbard tar han de finaste bilderna på naturfenomen, växter, fåglar, valrossar och inte minst isbjörnar. I Longyearbyen, världens nordligaste stad, märks klimatförändringarna på ett dramatiskt påtagligt sätt. Mer än halva landytan är täckt av inlandsis. Det regnar mer nu, vilket leder till skred som hotar bebyggelsen. Permafrosten börjar tina upp. När tjälen går ur marken frigörs växthusgaser. Och isbjörnar riskerar att bli strandsatta. 


Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Framförallt tänker jag att det finns så mycket i naturen att ta vara på och förundras över. I skrivande stund har snön täckt Skövde stad, men så fort det är möjligt ska jag nog uppsöka en sån där faunadepå, spontant arrangerad eller inte, och bara sitta och studera krypens aktiviteter.

Från Husaby till Kyiv. Krönika i SLA 4 april 2022

Förra veckan skrev jag i krönikan om svenskbyborna i södra Ukraina, en viktig anknytningspunkt mellan våra länder som kanske inte så många känner till. Idag tänker jag att vi tar oss tillbaka till vikingatiden och norrut i Ukraina, till huvudstaden Kyiv (transkriberat från ukrainska) och den vackra Sofiakatedralen med dess karakteristiska lökkupoler.  


För nordborna, som hade livliga handelsförbindelser med folk i området, gick staden under namnet Könugård. Arkeologiska fynd visar att det varit aktivitet här sedan åtminstone 600-talet. Nordbor fanns här som köpmän och krigare tillsammans med stormän och vanligt folk. När det första rusiska eller ryska riket grundades, blev det här som storfursten residerade.  Det var här som man skulle vara, om man var en global människa vid den här tiden. Båda norska kungarna Olof Haraldsson och Harald Sigurdsson vistades här långa perioder. 


Men var kommer Skaraborg in i bilden? Jo, runt år 1000 firades den dopgudstjänst vid Sankta Brigidas källa i Husaby vid foten av Kinnekulle som senare skulle ta plats i historieböckerna. Det var Olof Skötkonung och drottning Estrid med familj, som räknas som den första kristna kungafamiljen i vår del av världen. Med fanns alltså dottern Ingegerd med efternamnet Olofsson. Enligt historieskrivaren och skalden Snorre Sturlasson skulle hon först giftas bort med Olof Haraldsson, norske kungen, men istället blev det fursten Jaroslav av Novgorod som fick bli hennes man, hon flyttade dit och tog namnet Irina som betyder “fred”.


Ingegerd, eller Irina, kom att få stort inflytande. Hon var inte mer än 20 år när hon blev en viktig rådgivare i det politiska spelet. Bland annat beskrivs i en isländsk källa hur hon lyckades fredsmäkla mellan Jaroslav och hans bror. Snart hade paret manövrerat ut konkurrenterna och blev härskare i Kyiv. Landet blomstrade! Redan då var jordarna goda och kända vida utanför gränserna, och det var ständig högkonjunktur när det gällde handel och hantverk. 


År 1037 lade Jaroslav och Ingegerd grunden till Sofiakatedralen. Från början tegelbelagd, sedan ändrad, men invändigt finns fresker och mosaiker från denna tid ännu kvar. Katedralen är ett av Unescos världsarv och många lever nu i skräck för att en bomb ska ödelägga detta vackra kulturarv. 


Ingegerd fick sju söner och tre döttrar och genom döttrarnas giftermål fick familjen stort inflytande i Europa: Elisabet gifte sig med den norske vikingen Harald hårdråde, Anastasia med Ungerns blivande kung Andreas, Anna gifte sig med Henrik I av Frankrike. Att även döttrarna var bildade, kunde läsa och skriva, var ovanligt och häpnadsväckande vid denna tid. 


Ingegerd grundade också ett kloster, som änka blev hon nunna och gjorde ett andra namnbyte till Anna av Novgorod. Tillsammans med Jaroslav fick hon sin sista vila i Sofiakatedralen. Bland ortodoxa kristna vördas hon som helgon och är naturligtvis mycket viktig för den svenska ortodoxa kyrkoprovinsen. 


Husaby kyrka och och Sankta Brigidas källa är fina utflyktsmål som verkligen kan rekommenderas. Att vandra runt där, på samma plats som Ingegerd och hennes familj är att känna historiens vingslag. Och det är inte långt mellan Skaraborg och Kyiv. 


Spår i snön

Tisdagstankar….

Denna morgon vaknade vi åter till ett snötäckt landskap! Utanför vårt hus fanns denna spännande skådeplats, full av spår. Någon individ har traskat rakt igenom, förmodligen omedveten om det livsberikande fynd en annan individ funnit på platsen. Titta noga på bilden, så ser du att det ligger en gurkskiva och paprikabit på marken och förmodligen är det en av traktens skator som fått sig en god frukost! Men kanske är det den person som lämnat spår, som också tappade grönsakerna på sin frukostfralla?

En viktig påminnelse om livet. Vi gör olika spår i varandras liv, vi bidrar till gott för någon annan även om vi inte alltid är medvetna om det. Min tappade gurkskiva kan vara någon annans lyckostund! Min enkla handling, medveten eller ej, kan vara någons bönesvar!




Denna kyliga dag får jag dela en dikt av Olof von Dalin (1708-1763), och den passar bra både på meteorologiskt och samhälleligt klimat.
Skall aldrig vintern taga slut?
Kom, ljuva sol igen,
om du har strålar än.,
och driv all köld ifrån oss ut!
Låt källors sorl och fåglars sång
få lätta mitt förtret,
att ej min enslighet blir för lång!
Men tänk, om ock din värme dreve bort
ett hjärtas köld och is.
Hur då var årstid skulle vara kort och som ett paradis!

Förutsättningar för beslut. Krönika i SLA 9 maj 2022

Odlingssäsongen är i full gång, köksbordet och samtliga fönsterbrädor mot söder är fulla med plantor och fuktig blomjord ackompanjerar doftu...