Jag läser söndagens texter och känner mig mer och mer stressad. Det är så mycket som är på gång. Livet fylls på med spännande projekt och intressanta uppgifter och dessutom är det snart jul. E-posten ska kollas, sms skall svaras på, mobiltelefonen ringer och tiden tickar iväg som om det vore den sista timman i evigheten. Vad ska vi göra med vår tid?
Dessutom ber Jesus oss att fästa upp våra kläder och hålla lamporna brinnande. Vi ska vara vaksamma tjänare som väntar på vår Herres återkomst från bröllopet. Saliga är de tjänare som håller sig vakna när han kommer och bultar på porten. Saliga är vi som aldrig någonsin stänger av mobiltelefonen eller låter bli att kolla e-posten en sista gång innan lampan släcks på kvällen. Eller hur?
Livet flyter på. Vi firar gudstjänst och undervisar konfirmander. Vi hämtar på förskolan och vattnar krukväxterna. För oss som är kristna finns också en djupare dimension i tillvaron som ska vara till hjälp för oss. Det är Jesus vi väntar på. För några av oss är väntan på Kristi återkomst ständigt levande. Tid och energi går åt till att tyda tidens tecken och räkna ut när den stora dagen infaller. Jag tänker att det måste vara oerhört stressande. Kan den här jordbävningen vara ett tecken på att den yttersta tiden nalkas? Och hur är det med utträdesstatistiken?
Men även om vi spanar framåt, kan det vara så att Gud är oss närmare än vad vi ens kan ana?
Jag lugnar ner mig en aning och går ut och ser mig vaksamt omkring i min egen stad. Går folk omkring på köpcentrat med uppfästa kläder? Funderar de på om kläderna de tittar på fungerar praktiskt den dagen Människosonen kommer tillbaka?
Jag går ner till järnvägsstationen. Här finns många väntande människor och här kan jag kanske lära mig något om hur vi som kristna och som kyrka kan förhålla oss till Kristi återkomst. Några eleganta herrar vankar rastlöst omkring och verkar tro att tiden går fortare om de oavbrutet tittar på sina klockor och på skärmen där det framgår vilka tider och spår tågen ska rätta sig efter. Andra njuter av en stunds egentid och sitter snällt på bänkarna och läser tidningen. Hur är det med oss då? Är vi rastlösa och tror att vi själva kan mana fram gudomliga ingripanden? Tror vi att vi kan hämta hit framtiden lite snabbare om vi bara anstränger oss? Försöker vi skapa nya himlar och en ny jord av ren viljestyrka? Eller ska vi bara som de väntande människorna sitta och vänta och hitta på något annat under tiden?
Jesus ber oss att hålla lamporna brinnande. Hålla ljuset tänt, om det skulle komma någon som behöver vår hjälp. Vi skulle ju faktiskt kunna hjälpas åt, under tiden.
Men framförallt tror jag att det handlar om att vi ska hålla hoppet vid liv - hoppet om att varken skapelsen eller vi är bortglömda. Den vi väntar på har inte glömt bort oss. Så länge vi håller våra lampor brinnande tror vi att den vi väntar på verkligen ska komma och att han redan är här.
Vi kanske ser tecken på att yttersta tiden närmar sig, men jag är inte särskilt intresserad av att analysera världshändelser utifrån eskatologiska perspektiv. Däremot är jag oerhört fascinerad av tecken i vår tid som visar att Gud inte är bortglömd, eller att Gud inte har glömt bort oss. Jag tittar mig noggrant omkring på köpcentrat. Människor ler mot varandra. Någon håller upp en tung dörr åt en höggravid kvinna med tunga kassar. På järnvägsstationen köper någon en korv till en hungrig medvandrare. Stanna tiden. Gud är på sätt och vis redan här. Men kunde han inte ha sms:at först?
Denna krönika publicerades i Kyrkans tidning denna vecka.
