En nyårsbön av Mats Hermansson

Gud

…… ge din kyrka modet att lämna det trygga och invanda, visa oss vägen till nya relationer somkan ge församlingens liv en tydligare prägelav samtidens frågeställningar

……hjälp kyrkan att vara öppen för människorslängtan och tro uttryckt i samtidens musik, poesioch konst

…… bevara oss för en kyrka som ser sin uppgift somtraditionsbärare och språkvårdare och därför riskerar attglömma sitt gränsöverskridande uppdrag

…… hjälp oss till lyhördhet och klarsyn så att vi bättre kanhöra och se vår samtid…… låt mänsklighetens frågor och problem bli våra, så attvi kan vi tala tydligt och trovärdigt om befrielse

…… hjälp oss att trogna budskapet vara kyrka i vår tid

…… visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den…Gud, ske din vilja

…… Amen

Tankar inför biskopsvalet

Nu återstår endast dagar innan det är dags för nomineringsval i Skara. 10 januari är det dags för Skara stifts elektorer, diakoner och präster och samlas och nominera kandidater.

I facebookgruppen Mirjam eller Mose och på bloggen mirjamellermose.blogspot.com har kandidater föreslagits och diskuterats, och de som i nuläget sagt ja till kandidatur är (med reservation för att jag inte uppfattat) Carin Åblad Lundström, Leif Nordlander, Jaqueline Björnram och Åke Bonnier.De kandidater som nämndes inledningsvis, som Mikael Mogren, Fredrik Modéus, Michael Persson, Cristina Grenholm med flera, har alla tackat nej med hänvisning till utmaningar i nuvarande position eller av familjeskäl.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta motiven hos dem som tackar nej till kandidatur, men jag undrar ändå om Skara stift, med sin landsbygdskaraktär och med sitt avstånd till såväl storstad som teologisk fakultet, är attraktivt för en blivande biskop. När jag uttryckte dessa tankar på facebook för en tid sedan, fick jag ett surt meddelande från en skarabo som menade att jag, som präst, inte skulle uttrycka mig på det viset.

Men det som inte erkänns kan heller inte förändras. Har vi, som skarastiftare, gjort vårt för att "marknadsföra" Skara stift? Har vi utmärkt oss för något som får kollegor runt om i landet att höja på ögonbrynen och tänka - där skulle jag vilja verka som präst eller biskop!

Har Skara stift någon vision? Hittas verksamhetsplanen på stiftets hemsida? Räcker ideellt arbete och hållbar utveckling som visioner? Och vad är egentligen "skarastiftsandan", som det ibland talas om?Eller är det så att det är i församlingarna det händer? Och att stiftskansli och biskopsstol stenkastet från Skara domkyrka inte ses som attraktiva funktioner för den som "vill något"?

Här har avgående biskopen Erik Aurelius haft något att komma med. Hans inlägg i debatterna i Kyrkomötet har varit lysande, även om jag inte alltid delat hans uppfattning. Han har i sig själv förenat bibelvetaren, lutheranen och prästen till en biskop med humor och auktoritet. Tänk om någon i hans omgivning kunde ta för vana att twittra ut hans underfundigheter!

Sociala medier är dock på gång, även på stiftskansliet. Flera medarbetare syns nu på Facebook. Sedan behöver andra mål synliggöras. Vågar vi sticka ut? Konkurrera om de skarpaste pastorsadjunkterna? Vara stöd tid de pastorat som nu måste fundera över antalet kyrkobyggnader?

Veckans krönika i Kyrkfack

Jag minns mina första organisationsförändringar. Under ett auktoritärt styre placerades vi ut i organisationen genom lottning. Utan förhandlingar, samverkan eller gehör för avvikande uppfattningar flyttades vi runt i klassrummet, fyra bänkar tillsammans som små öar av trygghet i en osäker tillvaro. Varje ny månad lottades nya platser, så att alla skulle kunna jobba med alla, i olika omgångar. Grupparbeten kunde dock ske i tvärgrupper, då somliga elever strategiskt inledde förhandlingar med de mest ambitiösa eleverna i klassen.

Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.

För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?

Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?

Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.

Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.

Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund

En köttfri jul

"Jag firar en köttfri jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av några djur: kanske ett lamm, en åsna och en ko. Det glada julevangeliet gäller inte enbart människor utan hela skapelsen. Julgrisen har levt ett kort liv i en mörk, trång och betongklädd byggnad. Redan efter ett halvår tvingas hon in i en transportbil som kör henne mot döden och styckningen. Julskinkan berättar inte alls om den altruistiska kärleken till alla och allt. Tvärtom, den vittnar om en respektlös inställning till djuren."
Läs mer på Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening, och mitt svar på Fråga prästen.

Ny adress till Mirjam eller Mose-bloggen

Jag har bytt adress till biskopsvalsbloggen - till en enklare. Numera når du Mirjam eller Mose på http://mirjamellermose.blogspot.com.

Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!

Predikan Tredje advent /S:ta Helena kyrka

Det talas ibland om informationsbruset. All information, alla opinionsyttringar, allt och alla som vill nå oss med sina budskap om hur livet är eller borde vara. Vankelmodigheten breder ut sig. I en klassisk sketch har Hasse Alfredsson och Tage Danielsson svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen, en ganska talande bild för hur svårt det kan vara som konsument att välja.
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.

”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.

Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.

Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.

Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.

När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.

Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.

Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Amen

Fotoförbud hot mot patientsäkerheten. Krönika i Skövde Nyheter 8 december

Just nu pågår en intressant diskussion inom fältet demokrati och öppenhet, nämligen den rätt man som medborgare har att dokumentera viktiga händelser. Det gäller förstås fotoförbudet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. De som är skeptiska till att det fotas och filmas menar att personalens och patienternas integritet hotas på grund av att ingen på förhand vet om och i så fall var bilderna publiceras. I de flesta fall verkar det ändå vara så att föräldrar kan få ta några bilder av sitt nyfödda barn, eller att man kan skicka videohälsningar till anhöriga via mobiltelefonen direkt från vårdavdelningen.

Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.

Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.

Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.

Internationella frivilligdagen

Idag har vi högtidlighållit frivilliga dagen i Skövde. Ett antal organisationer samlades på eftermiddagen i Kyrkans hus och sen gick vi i fackeltåg genom Skövdes centrum.




Fredrik Hedlund från Ideellt Forum inspirerade oss under en timma. Bland annat tryckte han på att lyfta organisationer och engagemang inom Vision 2025 - att marknadsföra Skövde som en stad där vars och ens ideella engagemang uppskattas. Man trivs där man behövs, säger Fredrik. Ingen vill vara onödig.



Helt sant! Vi skövdebor är inte bara konsumenter och arbetstagare, vi är subjekt också. Näringsliv och kommun är viktiga, men den ideella sektorn får inte glömmas bort.


Efter samlingen träffade jag bibelstudiegruppen och jag bad dem tänka på bibelord som varit och är inspirerande för dem i deras ideella engagemang i kyrkan. Flera bibelord nämndes, som pojken som var den som räckte Jesus bröden och fiskarna, förvaltaren, Hanna och Symeon i templet, och människorna som bar fram en lam man till Jesus. Eller lite mer radikalt än så: bröt upp taket och firade ner honom.


Idag hade vi kanske sagt: Okej, du som är så bra på att fira ner lama människor genom taket, kan inte du göra det en gång i veckan den här terminen?


Eller inte. Läser man om idealitet i berättelserna om Jesus ser man att det finns olika typer av engagemang. Det livslånga. Eller insatsen som tog två timmar att göra, men som blev livsavgörande för den som blev hjälpt.

Skövde Nyheter

Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...


Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:























"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."
I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.



















Bästa kommentaren från Martin Garlöv, på facebooksidan Mirjam eller Mose (där vi letar ny biskop).

Nödvändiga förändringar i skolan

På onsdag ska skolnämnden i Skövde diskutera förändringar i skolområden och organisation. Nämnden gör det mot bakgrund av flera faktorer.

Vi lever i en föränderlig värld. Skolan kan, lika lite som någon annan verksamhet, leva i orubbat bo, opåverkat av samhällsförändringar i stort och smått. Vår ambition är att anpassa vår organisation för att ge så goda förutsättningar för utbildning som möjligt, utifrån de resurser vi har oss tilldelade. Situationen är komplex. Vi kan inte, som ansvariga för kommunens skolväsende i sin helhet, endast betrakta enskildheter. Vi måste väga för- och nackdelar och värdera konsekvenser och effekter. Det har vi gjort och vi har i allt väsentligt gjort det i konstruktiv dialog med Socialdemokraterna.

Billingskolan – en ny, modern cityskola
Vi föreslår att Våmbs elever från 2014 får gå i den då nyöppnade Billingskolan, som ska uppföras som en skola i pedagogisk och teknisk framkant. Den nya Billingskolan med plats för 350 elever blir Skövdes cityskola för de lägre åldrarna. Våmbsskolans elever kommer i stor utsträckning från centrala Skövde. Idag ägnar Våmbsbarnen tid åt att bussas till andra skolor för att ha slöjd och idrott, som det saknas anläggningar för på skolan. Vi anser inte att denna ständiga bussning varken är rimlig eller vettig och tycker därför att det är utmärkt att den om några år kan upphöra.

Sammanhållna låg- och mellanstadier
Sedan några år har eleverna i Skultorp, Hentorp och Våmb gått årskurs sex på Vasaskolan inne i Skövde. Orsaken var att det då var för trångt för de stora elevgrupperna på de ordinarie skolorna. Med minskat antal elever är det nu möjligt att återigen bedriva F-6-utbildning vid skolorna för de lägre åldrarna. Eleverna föreslås istället börja på Vasaskolan i årskurs sju. Vi tycker detta är positivt, eftersom stadierna nu bättre kan hållas ihop. Vi har också uppfattat detta som ett tydligt önskemål från Skultorps- och Hentorpsföräldrarna.

Utfasning av Rydskolans högstadium
En omstridd del i förslaget rör Rydskolans högstadium. Utgångspunkten är att Skövde redan idag har en för stor högstadiekostym i förhållande till antalet elever. Senast 2013 kommer en friskola för årskurserna sex till nio och med plats för 400 elever att etablera sig i kommunen. Därmed kommer problemet att bli akut! För att i tid förbereda omställningen och undvika onödigt dramatiska åtgärder för våra elever, måste vi i tid förbereda omställningen. Vi tar det ansvaret. Att inte göra något skulle medföra stora kostnader, vilka ofrånkomligen allvarligt skulle urholka resurserna för undervisningen i Skövdes skolor.Förslaget säger att Rydskolans nuvarande upptagningsområde, under ordnade former och med en årskull i taget, ska få Helenaskolan som ny högstadieskola. Bakgrunden är att elever - inom ramen för det fria skolvalet – aktivt valt bort Rydskolan till förmån för andra högstadieskolor. Ungefär så mycket som var tredje elev (det varierar något mellan årskullarna) i upptagningsområdet har valt en annan högstadieskola. Detta trots att skolan är den i nuläget mest moderna och bäst upprustade högstadieskolan i kommunen. Det är höga värden och det har fått till konsekvens att Rydskolans högstadium har kommit att bli en segregerad skola där få elever har svenska som sitt modersmål.Den svenska grundskolan ska vara en inkluderande skola där människor av olika härkomst och ursprung möts. Det är också vår uppfattning och strävan. Vi anser att vi inte lever upp till det i Skövdes kommunala skola idag. Vi menar att förslaget skulle innebära att skolan mer och bättre verkade integrerande. Vi inser också att vi mer och bättre måste arbeta med detta i de lägre åldrarna. Vi kommer därför att studera detta vidare och återkomma med förslag på åtgärder. Några sådana har vi inte idag.

Alliansen i skolnämnden i Skövde
Anders G Johansson (M)
Gunvor Kvick (C)
Karin Långström Vinge (FP)
Rolf Carlsson (KD)

Förändrad områdesindelning för skolan i Skövde

Klockan 15 håller Skövde kommun en pressträff med anledning av vårt förslag i Skolnämnden om en förändrad områdesindelning för skolorna i Skövde.

Förslaget innebär i korthet att Billingsskolans skolupptagningsområde förändras, att åk 6 återgår till Hene-, Billingsdal-, Svärtagård- och Våmbskolan från Vasaskolan, att högstadiet inom Rydsområdet flyttar till Helenaskolan med med en åldersgrupp per år med start av åk 7 ht 2012 och att skolchefen får i uppdrag att fortsatta utreda vad de lokaler som blir tomma på Rydskolan kan användas till.

Det är flera pusselbitar som faller på plats i det här förslaget. Först och främst vill Skolnämnden göra något åt den problematiska segregationen i Södra Ryd. Vi har ett fritt skolval, vilket innebär att föräldrar sedan en tid tillbaka har kunnat välja vilken högstadieskola deras barn ska gå på. Det har visat sig att de flesta barn med svenska som modersmål nu valt bort Rydskolan.

Det innebär att vi idag har en högstadieskola i vår kommun där en överväldigande majoritet har andra språk än svenska som modersmål. Dessutom ser vi en nedåtgående trend i meritvärden och andelen elever som når gymnasiebehörighet. Det innebär inte att Skolnämnden tycker att lärarna är oengagerade - tvärtom ser vi och uppskattar engagemanget för eleverna. Men det behövs något annat, och det stavas integration.

Förslaget innebär inte att högstadiet "stängs" på direkten, utan de elever som redan går på högstadiet i Ryd, kommer att gå kvar. De som nu ska välja till åk 7 har möjlighet att välja någon av de andra högstadieskolorna. Rydskolan kommer att fortsätta som skola för förskoleklass till åk 6 samt träningsskola.

Vi tillskapar platser på Vasaskolan och Helenaskolan på två sätt. Åk 6 som idag finns på Vasaskolan flyttar tillbaka till låg- och mellanstadieskolorna. Det är ett önskemål från många föräldrar, som tycker att det är för tidigt att släppa iväg sexorna till en högstadieskola. Det andra är att Billingsskolans elever kan flyttas till Vasaskolan. Helenaskolans nuvarande upptagningsområde innebär förresten att det finns fler platser än elever - men Helenaskolan har ändå fyllts tack vare det fria skolvalet och inkommande elever från Södra Ryd.

Vi bygger en ny, toppmodern låg - och mellanstadieskola. Nya Billingsskolan kommer att få plats för 350 elever, och upptagningsområdet blir Västermalm, Vasastaden och Våmb. Start 2014.

Det innebär att Våmbskolan inte blir nödvändig. Och i en intervju med Skövde Nyheter säger rektor Lena Thyberg:
- Dessutom bussar vi 85 till 95 procent av våra elever från centrum i Skövde och hit ut. Våra lokaler är små, vi har exempelvis inga slöjdsalar eller någon stor idrottssal. Den består idag av ett klassrum som gjorts om till rörelserum där sex- och sjuåringar har sin idrott.

Det kan inte anses vara försvarbart med alla bussturer som görs för att skjutsa eleverna till slöjd, musik och idrott, säger en lärare till samma tidning.

Sveriges Radio P4

Uppdaterad 13 nov: Anders G Johansson, ordförande i Skolnämnden bloggar

Eftertanke i Kyrkans tidning: Söndagen före domssöndagen


Så landar vi i kyrkoårets slutspurt och jag läser med skräckblandad förtjusning Jesu ord om den yttersta tiden. Det är lätt att fastna i talen om åtskiljande, utestängande, eld, svavel och tandagnisslan. Kyrkan har genom tiderna skrämt upp gudstjänstfirare som ängsligt undrat om sin egen status när predikanten dundrat om får och getter. Visst ska vi ta Jesu förmaningsord på allvar. Det är allvarligt att leva, att förhålla sig, ta ansvar. Men det gäller också att lyfta blicken. Det finns något bortom. Det slutar inte med eldsblixtar och mörker. Det slutar som det börjar: i kärlek.

Det faktum att allt en gång kommer att bli bra är något att benhårt hålla fast vid när det stormar. Guds verksamhetsplan är tydlig: Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Var inte rädda, säger Jesus, er fader har beslutat att ge er riket. Men det kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er, säger Jesus. Så talar han vidare till sina lärjungar om kommande prövningar, som måste genomlidas. Och jag funderar… kommande prövningar, eller pågående?

Domedagsprofetior levereras numera inte endast från predikstolar, utan ständigt i media. Det kan handla om ekonomisk undergång, klimatmässig undergång, eller moralisk undergång när människor misshandlas till döds. Barn dör av svält, därför att vi är några som äger 99% av allt. När ska vi ta ansvar för det?
Prövningarna tar slut. Jag tänker domens dag som en rättvisans och återupprättelsens dag – dagen då Jesus fullföljer sitt uppdrag och får sista ordet. Jesus, vår vän och frälsare, ska uppväcka oss på den yttersta dagen, till evigt liv. Alla oskyldigt dömda och nedtystade får göra sina röster hörda och bli upprättade.

Därför kan vi jubla. Jag slår upp Psalmboken och låter påsk-yran genomsyra domstexterna: Här var mellan mörkret och ljuset en strid. Dock segrade ljuset till evig tid! Bortom prövningarna finns en ny himmel och en ny jord. Sammanstrålningen, nyskapelsen, alltings återställelse. Efesierbrevets ord är tydliga: ”Av honom och genom honom och till honom är allting. Utanför honom är intet. Allting ska på nytt få sin rätta plats och Gud blir allt i alla, överallt.”

Och Jesus lämnar oss inte ensamma. Han är den som kommer, men också den som redan är här. Han är här nu och ständigt den som kommer med ljus, rättvisa, godhet och kärlek. Och han är den som vill ta oss igenom prövningarna och led oss in i evigheten. Om vi vill, vill säga.

.

Krönika i SN: Därför spelar vi wordfeud

Just nu är vi många som sysslar med en språklig dramatisk trend. Wordfeud heter appen som tusentals svenskar laddat ner, och naturligtvis kan jag inte låta bli att fundera över vilken funktion trender som den här kan fylla i våra liv.

Framförallt handlar wordfeud om avkoppling, och det är ett annorlunda sätt att umgås med vänner, konfirmander och arbetskamrater. Vi ordkrigar på bussen, i soffan, vid lunchen, i köer eller närhelst tillfälle uppstår. Med hjälp av wordfeud kan man göra intressanta studier av den egna personligheten. Ger du upp när du ligger under med tvåhundra poäng, eller bärs du av den svindlande tanken att mirakel är möjliga? Är du den stressade typen som lägger alla bokstäver rask takt bara för att bli av med eländet, eller kan du fundera i timmar på hur du ska lägga nästa ord?

Wordfeud speglar livet som helhet. Att fatta sig kort kan ge oerhörd utdelning, förutsatt leverans i rätt sammanhang. Knepiga bokstavssituationer ger mer poäng än enkla, och kvalitet före kvantitet är nyckelord också i verkliga livet.
Så finns det ju en nytta också. Lars-Gunnar Andersson är professor i modern svenska vid Göteborgs universitet, och han menar att wordfeud kan bidra till att folk särskriver mindre och får upp känslan för att lever pastejen är en helt annan sak än leverpastejen. Bara det är en välsignelse för oss språknördar.

Slutligen: wordfeud är inte bara nöje utan också ett sätt att avreagera sig. För visst känner man sig lite bättre till mods när man levererat SURASTE för 159 poäng?

Publicerad i Skövde Nyheter 10/11 2011

Predikan Alla helgons Dag

Jag brukar fråga konfirmanderna, ungefär i början av konfatiden, en massa saker för att se vad rätt vanliga 14-åringar har för inställning till Gud, livet och allt däromkring. En av de saker jag brukar fråga dem, är om de tror att det är enklare eller svårare att leva, om man tror på Gud. De får svara ”enklare” eller ”svårare” eller något mitt emellan. Så får de motivera sina svar.

Det är inte helt enkelt, och det tror jag inte att det är för någon av oss, ens bland de som har ägnat en större del av sitt liv i kyrkan. Svårare, säger några unga killar och tjejer, för det verkar vara så många bud att hålla reda på. Lättare, tror några, för då har man nån som alltid tänker på en.

Jag funderar också på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där?

Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockan på S:ta Birgittas kyrkogård, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.

Det är inte enkelt att leva, och tron på Gud innebär också tro på att Gud är aktiv genom sin skapelse, inklusive medmänniskor och motmänniskor.

Det är inte enkelt att leva. Det visar sig genom konfirmandernas tonårsbekymmer, i frusna händer på kyrkogården, i våra bibeltexter för dagen:

Mose har gjort sin ökenvandring och har målet i sikte, triumfen och segerjublet är snart nära – och så får han inte uppleva det utlovade landet. Gud hade sagt att han skulle dö, han skulle inte gå över dit.

Och bland Lukasevangeliets saligprisningar, där beskriver Jesus tydligt hur de som håller fast vid honom ska hatas, stötas bort och smädas. Det verkar inte alls troligt att det skulle vara lättare att leva, om man tror på Gud.

Men Jesus ger tillvaron en vändning. När vi kommit så långt ner som möjligt går, går vägen uppåt igen. Han talar om ett annat mål, som sträcker sig ännu längre fram än det som Mose hade, när han stod på gränsen till det heliga landet. Det finns något som är ännu mer heligt, än det allra mest heliga på jorden.

Helgonen, då? Det är ju deras dag idag. Helgonen brukar beskrivas som personer som levt nära Gud och som är förebilder för oss. Exempel på helgon är Jesu mor Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin. De visade genom sina liv att Gud finns.

På sätt och vis skulle man kunna säga att alla människor är helgon, därför att ingen människa skulle finnas om inte Gud finns. Liksom Paulus och Petrus, Birgitta och Elin, får vi utstå medgångar och motgångar. Och vi kan räkna med Gud, liksom Gud räknar med oss. Och genom berättelserna om helgonens liv, får vi det bekräftat.

Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, säger Jesus. Det kan vara svåra ord att ta till sig. Menar Jesus att de undernärda barnen i Somalia skulle vara lyckliga, för att de får ut sitt, sedan? Eller menar han helt enkelt att det inte går att göra så mycket åt den snedfördelning av jordens resurser som drabbar 99% av befolkningen negativt? Eller ligger poängen lite senare i talet: ve er som är rika? Menar Jesus att vi ska göra något åt orättvisorna?

Kämpa nu, vila hos Gud sen.?


Prästen Per Harling har översatt en chilensk tolkning av saligprisningarna:

Saliga de som är fattiga … inte de utan pengar,utan de vars hjärtan är fria att ta emot.
Saliga de som sörjer … inte de som vänder sin sorg inåt,utan de som höjer sina röster.
Saliga de ödmjuka … inte de som förödmjukar sig,utan de som är uthålliga och toleranta.
Saliga de som hungrar ... och törstar efter rättfärdigheten… inte de som gnäller,
utan de som kämpar. Saliga de barmhärtiga… inte de som ömkar sig, utan de som förlåter.
Saliga de renhjärtade … inte de blodfattiga,utan de vars liv är genomskinliga.
Saliga de som håller fred … inte de som undviker konflikter,utan de som ärligt konfronterar dem.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull … inte för att de lider,
utan för att de älskar.

En av årets konfirmander sa att bönen måste vara en bra grej med att tro på Gud. Jo, höll jag med.

Bönen är ett sätt att leva, ett sätt att leva sig igenom livet levande. Livet pendlar mellan ljus och mörker, men Gud är med, kanske särskilt i mörkret. Vi utlovas bättre tider, när vi befinner oss i situationer vi inte själva rår på. Herre, vänd vårt öde, ber psalmisten i Psaltaren, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. Och förväntan är stor: De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss. Jag vet fortfarande inte om det är enklare eller svårare att leva eftersom jag tror på Gud, men jag övar mig på att möta svårigheter med tillförsikt, och lättsamheter med förnöjsamhet.

Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.

Till sist, helgonet Paulus ord ur Romarbrevets åttonde kapitel: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Amen!

Amen!

(S:ta Helena kyrka)

Dagens kloka ord

"En annan sak vi känner igen från decennier av bråk om kvinnliga prästers vara eller icke vara är anklagelserna om inskränkthet kontra anpasslighet. Antingen är man bibeltrogen eller så är man bibelotrogen? Att alla i Svenska kyrkan kunde tro varandra om att ha grundat sin övertygelse i uppriktig teologisk begrundan, det vore en nåd att stilla bedja om."

Ur dagens ledare i Kyrkans Tidning

Backlash för Frimodig Kyrka

När vi fattade beslutet om äktenskapet och vigselfrågan för ett par år sen, var det en del som menade att det här är den "nya kvinnoprästfrågan". Steg för steg kommer den ursprungliga inriktningen, dvs den att det finns två lika värda inställningar, att begränsas. Så blev det med frågan om prästvigda kvinnor. Allt eftersom begränsades kvinnoprästmotståndarnas inflytande - prästvigning, möjlighet att inneha kyrkoherdetjänst eller kunna vigas till biskop.

Den här utvecklingar har ansetts befogad, därför att motståndare till prästvigda kvinnor gjort både arbetsrättsliga, praktiska och etikettsmässiga övertramp. Kort sagt: de har inte alltid skött det hela "snyggt". Det har drabbat, och drabbar, de präster som är motståndare till prästvigda kvinnor men som aldrig någonsin skulle förfördela eller uppföra sig illa mot en kollega, oavsett kön.

När så några präster valde att helt enkelt lämna tillbaka sina rättigheter att viga till äktenskap, väckte de den björn som nyss somnat. Argument som att de "inte behöver viga homosexuella" väger lätt, då det är själva principfrågan som man vill åt. Att präster inte har vigselbehörighet innebär svårigheter för arbetsgivaren. Domkapitlen i Göteborg och Växjö fick anledning att tänka till om det här.

Så motionerades i detta års kyrkomöte om att präster ska kunna få slippa. Från andra sidan motionerades om att alla präster bör ha vigselbehörighet, och det krävdes ju ingen Einstein för att lista ut vilket förslag som skulle gå segrande ur striden.

Backlash för Frimodig kyrka, alltså. Och Frimodig kyrka har sig själv att skylla. Varför inte varit nöjd med att blivit lovade att deras uppfattning skulle respekteras? De hade ärkebiskopens ord på det. Att sedan de lokala arbetsgivarna inte vill anställa präster som har förbehåll när det gäller arbetsuppgifter är en annan sak.

Men nu uppstod krångligheter - och då skärs ytterligare en skiva av korven, som en ledamot sa för några år sen. Och jag undrar om inte Frimodig kyrka skulle klara sig bättre på kommande kyrkomöten med några fler kloka, strategiska rådgivare. Annars har vi snart vigsel av homosexuella som obligatorisk punkt på våra präst - och diakonantagningskonferenser.

Kyrkomötet

Frimodig kyrka: Allt blir fel i äktenskapsfrågan
Åke Bonnier: Att viga eller inte viga
Kyrkans tidning: Vigselbehörighet för alla präster
Marta Axner: Det är inte prästen som äger vigselbehörigheten

Predikan 19 söndagen i Trefaldighetstiden

Det går en man längs vägen. Han går med en något stel gång, ungefär som om han inte visste om han kunde eller vågade fortsätta framåt. Hans kläder är smutsiga, sandalerna håller knappt ihop. Under armen bär han ett bylte, förmodligen de tygtrasor som han brukar breda ut på marken på kvällen då han ska försöka sova. Han sneglar bakåt efter sig på vägen, men riktar näsan snabbt framåt igen, mot framtiden. Mot det nya livet.

Bara att han går där på vägen är ett mirakel. Bara för några timmar sedan hade han faktiskt varit förlamad. Men hans vänner hade hört ryktas om att det fanns en mirakelman i byn. Jesus hade återvänt, och de hade varit tvungna att bryta sig in i huset för att kunna komma förbi folkmassan som hade samlats utanför hans hus.

Mannen längs vägen snubblar till över en sten. Så många gånger som folk runtomkring honom hade slängt stenar efter honom. Stenar och okvädningsord. Han var ju inte som de andra. Han rörde sig inte som de andra. Han tillhörde förlorarnas pinsamma skara. Till och med i den stund då Jesus förbarmade sig över honom, kunde de religiösa höjdarna inte låta bli att ha synpunkter angående hans ärende. Mannens nöd glömdes bort – i centrum kom diskussionen om vad Jesus kan och bör syssla med. Men vad är lättast – att hela det som är sårigt i själen, eller hela nervbanornas slingriga sammankopplingar?

Mannen längs vägen sätter sig vid dikeskanten ett slag och pustar ut. Vandringen i det nya livet tar på krafterna i hans nyväckta ben. Jesus reste honom upp. Jesus läkte hans ben, och han drog ut de taggar som andra stuckit i hans själ, och de taggar som han stuckit i andra. Res dig upp. Du är fri. Du är mitt barn. Låt ingen lägga på dig något elände igen. Du kan låta dina ben springa, men än viktigare: du kan låta dina tankar flyga fritt i en rymd där du är omsluten av kärlek och omsorg. Om Gud är för dig, vem kan då vara emot dig?

Mannen som nu reser sig upp och går vidare skulle kunna vara någon av oss. Någon av oss sträcker sig dagligen bort ifrån sammanhang av destruktivitet och usla livsmöjligheter. Någon är den som bär en sårad vän genom folkmassan, fram till Jesus. Någon är den som undrar om inte Jesus har ett alltför generöst förhållningssätt. Men kärleken gäller oss alla. Jesus tar diskussionen och visar på ett annat sätt att vara, ett annat sätt att leva. Påfallande ofta i Nya testamentet, tar sig Jesus an de människor lever i samhällets skuggsida, utanför normen. Ser du med onda ögon på att jag är god? frågar Jesus i Matteusevangeliet.

Vi kan lugnt ta våra sängar och gå. Och vi kan läsa orden ur Psaltaren 73, gång på gång.

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. (Ur Psaltaren 73)

Helgens bibeltexter





(Predikan vid gudstjänst samt regnbågsmässa i S:ta Helena kyrka. )

Forum Helena med Ulf Bjereld



Det här är en föreläsning som hölls ikväll i S:ta Helena kyrka. Ulf Bjereld är statsvetare och delar med sig av tankar om vägar till fred i Mellanöstern. De tre första minutrarna är "skrapiga" - men det blir bättre, så ge inte upp. Ulf bloggar på ulfbjereld.blogspot.com och följs på twitter som @ulfbjereld.

Prejudikat om obedövade kejsarsnitt

Dagens Nyheter berättar att förvaltningsdomstolen tagit upp ett ärende angående en kvinna som utsatts för kejsarsnitt utan bedövning. Läkarna friades av hälso - och sjukvårdens ansvarsnämnd, men får alltså en varning efter domen i förvaltningsdomstolen.

Bra. Hoppas att det nu kan ses som prejudicerande - och att doktorerna nu förstår att det inte bara är omänskligt utan också olagligt att dra igång ett kejsarsnitt utan bedövning.

DN
Aftonbladet

Människovärde oavsett

Bra att Khadaffi är avsatt. Men jag tycker fortfarande att dödsstraff är orättfärdigt, oavsett vem.


-posted using BlogPress



Uppdatering 20111023: Nya uppgifter om Khadaffis död

Om medhavd frukt i skolan. Krönika i Skövde Nyheter 13/10

Skolverkets jurist har fått uttala sig i frågan huruvida det är förenligt med skollagen att elever uppmanas att ta med frukt till skolan. Upprinnelsen till det hela är att en förälder i Jönköping menar att skolan inte alls får uppmana skolbarn att äta medhavd frukt, eftersom skolan ska vara avgiftsfri.

Enligt den alldeles färska skollagen har skolan möjlighet att ta ut avgift vid enstaka tillfällen. Är fruktstunden inte obligatorisk, kan skolan rekommendera medtag av frukt, liksom medtag av gympakläder, bänkpapper och regnkläder.

För en del är kärnfrågan att fruktrekommendationen slår mot de familjer som lever med knappa ekonomiska resurser. Givet att fattigdomsbegreppet är relativt – ett barn som i Sverige räknas som fattigt lever ändå på en nivå som ett fattigt barn i Somalia bara skulle drömma om – måste konstateras att det faktiskt innebär en viss kostnad att ha barn.

Men liksom fattigdomsbegreppet är relativt är också kostnader relativa. Bananer för en veckas behov kostar cirka femton kronor. Är du klyftig och väljer äpplen istället kommer du ner på cirka tolv kronor. I det stora hela är det egentligen ingen hög summa, utan varje familj bör kunna prioritera utgifterna på rimligt sätt och kanske skala av onödigheter.

Trenden kan dock ana(na)s: föräldrar lämnar över mer och mer ansvar för barnen till skolan. Jag fruktar det värsta: vilken skolförvaltning i landet blir först på banan att ta in offerter på klassuppsättningar av gummistövlar?

Juholt på teve

Jag fattar ju att gårdagens teveunderhållning var inspelad innan nyheten om Juholts bostadsbidrag var känd.

Däremot medverkar han inte i Agenda, officiellt därför att (s) placerades vid samma bord som (sd).

Jag förstår inte dilemmat. Att (s) inte har något med (sd) att göras ska väl avgöras av vad Juholt säger, inte av placeringen i rummet.

Tillhör man inte regeringen, hör man per automatik till oppositionen. Det behöver inte innebära att alla oppositionspartiet hör ihop. Det begriper väljarna.

Men det blir väldigt konstigt när oppositionsledaren (s) samma helg deltar i lördagsunderhållningen, men avstår att upplysa allmänheten om hur landet ligger med oppositionspolitiken.

Bordsplaceringen känns som ett svepskäl. Frågan är om Juholt är redo att möta alliansen på bästa sändningstid - bidragsfuskaktuell eller inte.


-posted using BlogPress

Svenska kyrkan som brobyggare


"Tiden har stannat ett slag. Kyrkan har fyllts till bredden av unga, sörjande människor. Orgelns stilla brus fyller rummet, och jag stämmer av det sista med de medverkande. Mina välkomstord och den första bibeltexten ur Psaltaren tolkas till arabiska av en kristen från Libanon. En imam ställer sig bredvid mig och sjunger några verser ur Koranen medan syrianska kristna kramar sina radband och håller dem hårt mot sina hjärtan."



Läs mitt bidrag i serien Vägval 22 juni på Seglora smedja.

Hägglund vs Odell

Alltså, det här idén att byta ut Göran Hägglund mot Mats Odell. Det känns lite som att byta från Arlas mellanmjölk till Falköpings mejeris mellanmjölk.
Inte fel egentligen, men rätt ospännande och förmodligen verkningslöst.
Varför inte göra som c och välja en ung, pigg och med framtiden framför sig? I gänget Fridolin, Romson, Lööf, och snart förhoppningsvis Birgitta Ohlsson behövs en ... Caroline Szyber?

SvD
-posted using BlogPress

Vegetariska världsdagen

Idag är det vegetariska världsdagen. Varför inte fira den genom att testa ett vegetariskt recept? Det finns massor att välja mellan på nätet, så det är inte svårt. Förutom att du gör en protest mot orättfärdig djurhållning, så gör du klimatet en tjänst. Och din egen hälsa - för du kan upptäcka nya ingredienser du inte hade en aning om fanns.

vegokoll.se

Ps. Nu finns det vegankorv på seveneleven på Järntorget. Gillas.

Kyrkomötet igång

Då har 2011 års kyrkomöte öppnat. I år har jag tagit time out och följer arbetet från Skövde. Det är egentligen inga större frågor som ska avhandlas detta år, med undantag från budget och tystnadspliktsutredningen som jag bloggat om tidigare.

I måndags kväll uppmärksammade Aktuellt att Håkan Sunnliden lämnat in en motion om att präster ska kunna slippa vigselrätten. Även om resultatet av den kommande voteringen blir väntat negativ för Frimodig kyrkas del, kommer frågan säkert att ta mycket tid i debatten.

Själv tycker jag, liberal till trots, att det här inte är en fråga om valfrihet för prästen. Ingen tvingas viga homosexuella par. Därför behöver inte präster avstå hela gudstjänsten vigsel. Väl medveten om att frågan är mer komplicerad än så, och väl medveten om vad konservativa prästkandidater skriver på bloggar och facebook, bör väl någon ändå ställa frågan: Hur tänker ni om att vara präster i Svenska kyrkan? Ni klagar på biskoparna och kyrkomötet. Teologiska kommittén är inkompetent. Snart kan man väl inte fira kristna gudstjänster längre. Jodå, så heter det.

Jag är stolt över Svenska kyrkan, och jag är stolt över att få vara präst där. Givetvis ska man kunna inta en kritisk hållning till Svenska kyrkan, men är du präst är gränsen mellan lojal och illojal väldigt fin.

A propos Bibeln och hbtq...


Gillar att denna bild sprids på Facebook just nu. Tror det är Kaya Ålander som är upphovsperson.

Eftertanke i Kyrkans tidning: 14 söndagen i Trefaldighetstiden

Jag smakar på orden enhet, enighet och egenhet en stund och låter tanken flyga. I skolans värld, till exempel, finns många enheter, men en vision. Det finns många enheter, men en mångfald i arbetssättet. Så tänker jag också med kyrkan. Det finns många enheter, men olika sätt att möta Gud på. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången. Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning i etiska frågorna kanske skiljer oss åt.

Någonting förenar våra olika enheter och egenheter. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.

Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.

”I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet.
Är det möjligt? Hade bröderna någonsin varit eniga i tankar och åsikter, eller har Paulus plötsligt fått en insikt om att tillvaron inte är så enkel som den vid första påseendet kan verka? Redan på Paulus tid fanns den hos människan inneboende längtan efter balans – mellan byggandet av egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.

Jesus ber att de alla ska bli ett. Visionen är klar. Metoderna olika. Viktigt är att varken metod eller missionär står i vägen för evangeliet. Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Även tilltalet präglas av mångfald: på pingstdagen hör partherna, mederna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men budskapet är detsamma.

Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten och hur visionen kan nås till fler? Då behövs kanske andra språk. Fler redskap. Och ju fler vi blir, desto svårare är det att pressa in alla inom samma ram. Det är kanske heller inte eftersträvansvärt?
Med blicken fäst vid Jesus, blir det oviktigt att tycker lika om allting eller tycker om samma psalmer. Enhet behöver inte innebära enhetlighet. Enheten i Kristus handlar inte om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.

Men vi får inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor av rädsla för att våga sticka ut är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig. Varken varm eller kall.
Tankens frihet motsätter Gud sig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar. Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.

I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.

Krönika i Kyrkfack, september 2011

För oss som arbetar i Svenska kyrkan finns emellanåt stort fokus på medlemskap i kyrkan. För somliga handlar medlemskapet om ett självklart ställningstagande, och gemenskap med andra.

Kanske ser en del Svenska kyrkan som en organisation bland många andra som känns viktig att stödja, inte minst för det diakonala arbetet. Som Röda Korset, med en touch av psalmsång och rättvisemärkt kyrkkaffe.

Så handlar det om medlemskap i facket. Varför är det nödvändigt? Även här kan det naturligtvis handla om solidaritet. Alla drar nytta av kollektiva avtal och centrala förhandlingar, men framförallt de som inte själva har förmågan, intresset eller tiden att engagera sig i frågor som rör arbetslivets former och strukturer. Och precis som med kyrkan tänker nog någon att det är bra att den finns – om och när kyligare vindar drar in.

Som arbetsgivare står Svenska kyrkans samfälligheter och församlingar inför ett par budgetmässigt besvärliga år. Underskott i budgeten i miljonklassen föranleder diskussioner om osthyvlar, neddragningar och kanske till och med uppsägningar av personal. Här måste KyrkA och de andra facken med anknytning till kyrkan vara på bettet när det gäller prioriteringar. Ska det satsas på tegel och betong, eller på kött och blod? Är det vettigt att säga upp personal och samtidigt ha kvar tomt ekande församlingshem? Tror arbetsgivarna att kyrkans grundläggande uppgift i framtiden ska kunna skötas av ideellt arbetande?

När det stormar är det som bekant en god strategi att sitta lugnt ner i båten. För mig handlar mitt medlemskap i KyrkA om att jag har tagit mig en plats i båten och väljer att lita på att mina kamrater styr. Men en än viktigare anledning för mig att vara medlem i facket, är att jag faktiskt får vara med i facket. Det är i grunden fråga om solidaritet med dem som inte får, men också om så mycket mer. Under det här året har vi upplevt en demokratiseringsprocess i världen som fått den ene diktatorn efter den andre att falla. Människors villkor blir långsamt bättre – och en av de mer betydande förbättringarna är möjligheten att få tänka och tycka fritt utan att det leder till repressalier som offentligt förnedring eller fängelsestraff. Att få bilda fackföreningar utan statlig inblandning och styrning är ett viktigt led i den processen.

Nästa gång någon har synpunkter på arbetsgivaren under lunchrasten på jobbet, så jubla. Inte för att det finns anledning att jubla över missförhållanden, men jubla över att du bor i ett land där det är tillåtet att vara sur på chefen utan att riskera uppsägning. Fackliga möten borde omramas med ballonger och Pommac. Inte för att löneförhandlingar eller centrala samverkansmöten är så festliga i sig, utan för att markera att vi lever i ett land där arbetstagare har möjlighet att ta del av information, att påverka sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter på arbetsplatsen. Det är ett drömscenario för de flesta löntagare i vår värld.

(Kyrkfack är medlemstidning för KyrkA.)

Krönika i Skövde Nyheter 15/9: Bra att Jerusalem visas i Skövde

Just nu visas fotoutställningen Jerusalem tillsammans med Elisabeths arkiv i Skövde Konsthall. I helgen hade vi vernissage med ungefär 600 besökare och Lotta Bromé från Skultorp som invigningstalare. Elisabeth Ohlson Wallin har själv varit närvarande och med sin varma utstrålning personifierar hon kampen för allas lika värde och rätt att i öppenhet kunna leva i en vuxen kärleksrelation.

Det är bra att utställningen visas i Skövde. Skövde vill i Vision 2025 profilera sig som en storstad med alla de möjligheter som ges i en sådan. Det bör också innefatta möjligheten att kunna leva öppet som hbtq-person. Är vi där? Både Lotta och Elisabeth berättar hur smalt det kunde vara i våra trakter när de växte upp, men förhoppningsvis har vi nått längre idag.

Elisabeth Ohlson Wallin har beskrivits som en skandalös provokatör. Jag har väldigt svårt att se henne så. En av de bilder som upprört i huvudsak religiösa människor mest är bilden där en man ligger på en annan man utanför Jaffaporten. Jag håller med om att folk inte bör ligga nakna på trottoarer, men det som är skandalöst och provokativt i den arrangerade bilden – som togs med livet som insats - är inte nakenheten eller den homosexuella referensen, utan det att det är livsfarligt för hbtq-personer att över huvud taget visa sin kärlek i vissa miljöer.
Skandal är också att Sverige fortfarande utvisar hbtq-personer till länder där det fortfarande innebär dödsstraff att bli påkommen med homosexuell kärlek, och att människor som önskar genomgå könskorrigerande behandling i vårt land tvångssteriliseras.

Jerusalem och Elisabeths arkiv visas på Skövde konsthall till och med 26 oktober och är ett samarbete mellan Konstenheten/Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, Sensus och RFSL Skaraborg. Välkommen!

Wejky wejky

Jaha. Börjar det kännas jobbigt på jobbet redan? Längtar du redan efter helgen/höstlovet/semestern? Börjar du känna tröttheten redan vid halv två på eftermiddagen? Är det för mycket blod i koffeinomloppet? Sitter du och använder dyrbar arbetstid till att slå dina lika slöa arbetskamrater i wordfeud?

Lugn bara. Skulle du råka somna vid skrivbordet och din chef kommer på dig levereras härmed följande tips:

"De sa på blodgivningen att det här skulle kunna hända."

"Jag testade bara tangentbordets dregelresistans."

"Wow! Jag antar att jag inte skruvade på locket på burken med det ohyggligt starka klistret."

"Jag höll på med en väldigt invecklad yogaövning som lättar arbetsrelaterad stress."

"Fan! Varför störde du mig? Jag hade nästan funderat ut en lösning på vårt företags allra största problem."

"Kaffeautomaten är sönder..."

"Jösses, den där medicinen mot förkylning som jag tog i går kväll vill helt enkelt inte sluta verka."

"Jag sov inte. Jag höll bara på och försökte plocka upp en kontaktlins utan att använda händerna."

"Någon måste ha hällt koffeinfritt kaffe i automaten."

"Amen"

Därför Jerusalem!

Jag plockar upp två kommentarer om fotoutställningen Jerusalem:





"Anonym sa...




Vad i utställningen är det som är så angeläget för Svenska Kyrkan att stå bakom?



9 september 2011 22:50



Anonym sa...



Jag har inga problem med homosexualitet eller samkönade vigslar utan står helt bakom Svenska kyrkans syn i dessa frågor, men tyvärr är flera av bilderna i Jerusalem-utställningen problematiska. På de heliga platser där vissa foton i utställningen är tagna är det högst olämpligt för någon - hetero eller h/b/t att utöva "erotiska aktiviteter". Oavsett vad man tycker om detta så är det respektlöst och djupt provokativt mot de olika religiösa traditioner som förvaltar platserna. Det finns bättre sätt att debattera dessa frågor och att skapa förståelse och acceptans för olika slags sexualiteter. Resultatet av detta blir tvärtom bara negativt och gräver ner olika sidor djupare i sina skyttegravar.



10 september 2011 13:40 "



Svar: Elisabeth Ohlson Wallin börjar så här i sin bok om utställningen: "Om du går in på nätet och tittar på de bilder som visar hur kvinnor, homosexuella, bisexuella och transpersoner dödas, torteras och fängslas kommer du att känna avsky. De allra flesta av dessa övergrepp sker i religionens namn, eller kanske ska jag säga med religionens makt. Maktens män hotar med Guds ord och lagar. Eftersom dessa hot skrämmer och hotar så många människors liv..."


Svenska kyrkan är med därför att vi gör som Jesus gjorde. Varhelst han såg en människa som tystats ner, puttats ut ur samhällets gemenskap tog han sig an den personen och ställde i mitten. Därför gör vi så, vi också. Vi har också att ta ansvar för den bok vi kallar helig skrift. I den finns texter med hat mot hbtq-personer så lång tid tillbaka som texterna och de bakomliggande tankarna funnits. Som kyrka måste vi ta ansvar för de övergrepp som genom åren gjorts med hjälp av dessa ord. Vi måste vara med och samtala om hur religion och kristen tro kan värna liv och kärlek - och inte död och hat. Vi måste berätta om hur bibeltexter kan tolkas. Därför är Svenska kyrkan i Skövde medarrangör för fotoutställningen Jerusalem och Elisabeths arkiv.

Anonym som upprörs över platser och aktiviteter: Vilka bilder och platser tänker du på? Är vardagliga kärleksbetygelser "erotiska aktiviteter", som den hastiga pussen mellan två tjejer i gravkyrkan? Är gravkyrkan heligare än andra kyrkor? Är det en förbjuden erotisk aktivitet när ett heterosexuellt brudpar kysser varandra i Uppsala domkyrka efter vigselakten? Eller tänker du på de två männen vid Jaffaporten? Kan du förstå att det skandalösa i den bilden inte handlar om två män utan om att de och hela fototeamet riskerade sina liv för att ta bilden? Jag håller med om att människor inte ska ligga nakna hur som helst, men grejen med denna arrangerade bild är att visa hur farligt det är att vara hbtq-person - särskilt i religiösa miljöer. Är inte det skandal, så vet jag inte vad som kan vara det.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2011/09/jerusalem-och-elisabeths-arkiv.html

Jerusalem och Elisabeths arkiv

Gårdagen var en fantastisk men hemsk dag. Fantastisk för att jag fått träffa Elisabeth Ohlson Wallin och höra henne berätta inte bara en utan två gånger om Jerusalem och bilderna. Hemsk därför att den här fotoutställningen behöver göras.

Igår hade vi alltså pressvisning och förhandsvisning. Ett trettiotal personer från skola, kyrka och konst kom och minglade runt bland bilderna. Tidigare på dagen träffade vi några av papperstidningarna i bygden.

I morgon är det vernissage, och jag hoppas många tar tillfället i akt att komma.

Det finns ett flertal programpunkter omkring utställningen, och om allt går att läsa på konsthallens hemsida.












Arrangörer är Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, RFSL Skaraborg och Sensus inom projektet Rosa Elefanten med bidrag från Västra Götalandsregionen.

Att vara kyrka på nätet

Idag har Helena Taubner och jag föreläst på medarbetardagen för anställda inom Skara stifts område. Vi livesände med hjälp av bambuser, och du kan se hela föreläsningen här. Enjoy!

Predikan på Tionde söndagen i trefaldighetstiden. "Nådens gåvor".

Igår var det ännu en av alla de lördagar som inte kan beskrivas som annat än festdagar i vår kyrka. Fyra barn döptes i Våmbs kyrka.
En i taget kom de med sitt dopfölje, Joel, Hannes, Nils och Edwin.

Christine, Margareta och jag tog emot familjerna och tillsammans ringde vi i kyrkklockorna, sjöng psalmer, stämde in i trosbekännelsen. Stolta faddrar läste evangeliet om Jesus och barnen, vi tände ljus, bad för barnen och deras familjer och jag öste vatten på barnens huvud. I Faderns, Sonens och den heliga andes namn, och livets Gud har uppfyllt dig med helig ande som hjälper dig att varje dag leva i ditt dop. Den som tar emot detta barn i mitt namn, tar emot mig. Den som är minst av er alla, är stor.

Kallad att vara Jesu lärjunge och upptagen i Guds familj. Inte för att någon av grabbarna hade intjänade poäng att hämta hem hos Gud, utan för att Gud vill. Dopen följes av dopkalas, och medan dopbarnen lagts för att sova middag står Lukasevangeliets ord som en gloria runt deras huvuden : Den som är minst bland er, han är stor.

Så kommer timmar läggas till dagar, och dagar läggas till år. När vi möter nya konfirmander, vet vi att de kommer med olika förutsättningar. För några familjer har bebislyckan så småningom bytts i en ständig kamp att få livspusslet att gå ihop. En del konfirmander kommer med trygghet och lugn i ögonen, andra är inte helt säkra på att de ens bör leva. Några sitter som på nålar för att rusa i väg till hockeyträningen, andra dröjer sig kvar i kyrkan för att slippa grälen hemma där orden far och träffar hjärtat som nålstick.

Vi vill gå tillbaka till dopet. Tillbaka till källan, och konfirmanderna får i läxa att gå hem och leta upp ett fotografi från dopet. Vilken kyrka, vilka är mina faddrar?
Väggen fylls av sen av de sötaste varelser med stolta föräldrar i trendiga 90-talsfrisyrer, och vi talar om hur det blev i livet. Vad tycker du om att göra? Har Gud varit med dom här åren? Går det att tro på en Gud som bryr sig nu då?
Även den struligaste tonåring får återigen höra att hon är stor och en förebild för vuxenvärlden. Ingen ska hindra detta barn att komma till Jesus, ty Guds rike tillhör de barn som sitter och väntar på Skövdes alla barnavårdscentraler, men också de barn som hänger på resecentrum eller som gråter sig till sömns för att de inte fått MVG på senaste provet.

Någonstans i allt liv har det tillkommit en ytterligare dimension. Att inte räcka till. Duga. Det räcker inte längre att bara vara. Världen utanför ställer krav, men de är ändå ljusår från de krav jag ställer på mig själv.
Flera bibeltexter tar upp förhållandet mellan att vara och att göra, det är inte konstigt eftersom bibeln handlar om livet. Berättelsen om Marta och Maria, till exempel, där Marta fixar fika medan Maria tar tillfället i akt att utveckla sitt ”vara”.

Någonstans i allt liv räcker det inte längre att vara en människa. Att skaffa sig en utbildning och börja jobba är inte problemet. Däremot om man börjar tro att ens värde som människa beror på var eller om man jobbar, på årsinkomst eller adress i folkbokföringsregistret.

Det här gäller också i det kristna livet, och det bör man hålla i minnet när Paulus berättar om nådegåvorna. Några i församlingen har fått gåvan att meddela vishet, någon kan meddela kunskap, någon får gåvan att tro, andra får gåvan att bota och göra under. En kan tala olika slags språk, andra kan tolka dem.
Det här gör anden, livskraften, som den själv vill. Gåvorna behövs, och de gäller inte bara i kyrkans liv eller i de verksamheter som ingår i församlingsinstruktionen för Svenska kyrkan i Skövde, utan för hela livet.

Alla har fått något att bidra med, ingen enda människa är utan någon nådegåva att användas till hjälp för andra människor. Utan dessa gåvor, talanger, från Gud som skapat världen och håller den i sin hand med goda händer, skulle vårt gemensamma liv i samhället inte fungera.

Men ditt värde som människa ligger inte i om du kan skriva intresseväckande insändare, om du kan baka gott fikabröd eller om du är en fena på sammanträdesteknik.

Nej, det värdet är dig givet just därför att du är en människa. Författaren till Psaltarpsalmen 8, vill besjunga Guds himmelska prakt med ett barn, ett dibarns mun, och utbrister:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.


Du är krönt med ära och härlighet, står det i Bibeln.
Det innebär inte att livet alltid är härligt. Det innebär inte att vi alltid vågar lita på Gud. I Josuas bok beskrivs hur folket sa att de aldrig skulle överge Gud. Det berättas om ökenvandringen från Egypten till det utlovade landet, då Gud hjälpte men inte alltid fick den respons han väntat. Men trots att de inte vågade tro på en Gud som inte alltid visade sig så tydligt, utan istället byggde sig en guldkalv att tillbe, förlorade Israels folk aldrig sin status som utvalt folk.

Jesus valde inte ut något folk. Han vill dra in allt folk i sin närhet, och bland dem ser han några som han särskilt vill lyfta upp.

Han ser hur barnfamiljerna närmar sig med sin önskan att få välsignelse över sina liv och sina barn. De som anser sig stå närmast Jesus visar bort dem. Jesus har väl viktigare saker på agendan? Men när Jesus ser det blir han arg. Låt barnen komma hit till mig, och hindra dem inte! Det är dom som äger Guds rike! Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer inte dit in.

Så lyfter han upp barnen i famnen, lägger händerna på dem och välsignar dem.
Det är den största nådegåvan av alla Guds nådegåvor. Och det är en välsignelse man kan leva länge på. Ända in i evigheten, faktiskt.


Psalm 87:
Våga vara den du i Kristus är, den i hans tanke, den i hans kärlek, den i hans ögas eviga ljus du är.
Intet äger du som ej han dig ger. Kravet och kraften, viljan och verket strömmar ur samma källa från bergen ner.
Skuld och rädsla trycker dig inte mer. Nu är du fri att älska och tjäna dem som du möter: Jesus som bor i dem.
Redan är du den du en gång ska bli: dömd och benådad, död och uppstånden, älskad och ett med honom som gjort dig fri.
(Anders Frostenson)

Hålls i S:ta Helena kyrka, Skövde


Partier i kyrkan. Om skillnad mellan folk och folk

Med anledning av att Moderaterna vid sin partistämma föreslås låta bli att kandidera som Moderaterna i kyrkovalet 2013, enligt DN, Kyrkans tidning med flera, har även skövdetidning SLA en ledartext med budskapet att partier i kyrkan bör förpassas till historiens skräpkammare.

Ledaren i SLA 27/8 om kyrkopolitik och moderata kyrkopolitiker innehåller några element som absolut inte bör lämnas okommenterade. Visst kan det ifrågasättas att politiska partier ”ställer upp” i kyrkovalen. I en demokrati får och bör vi ifrågasätta. Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?

Vad moderat politik har med kyrkans tro, bekännelse och lära att göra får moderaterna svara på. Däremot ser jag hur moderata kyrkopolitiker i kyrkomötet med kunskap och kompetens tar ansvar för kyrkans finanser, organisation, personal – liksom för kyrkans tro och bekännelse. Framförallt är de engagerade kristna människor. Visst kan de engagera sig ändå, utan moderat partikassa.

Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.

I ledaren framhålls moderaterna som det parti som först ut tar steget ut ur kyrkopolitiken. Det är fel. Varken Folkpartiet Liberalerna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet ställer som partier upp i de kyrkliga valen. Att ledarskribenten inte har kontrollerat vilka nomineringsgrupper som representeras i Kyrkomötet devalverar förtroendet för hela texten som sådan, och får den att framstå som tendentiös.

Visst kan moderater, socialdemokrater och centerpartister lämna sina partier i de kyrkliga valen och kandidera för POSK, partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. Men frågan är om det känns särskilt lockande efter att i åratal fått sitt kyrkliga engagemang ifrågasatt.

Svenska kyrkan behöver inte färre som engagerar sig. Vi bör vara glada för var och en som vill vara med och ta ansvar. Gud gör inte skillnad på folk och folk. Det bör vi inte heller göra.

Uppdatering 29/8: Ulf Bjereld skriver bra om det här.

Kyrkan - en klassfråga







KYRKAN – EN KLASSFRÅGA?

Arr: Seglora smedja, Sigtunastiftelsen och Sofia församling i samarbete

4 september 2011

PROGRAM

11.00 Högmässa

12.30 kyrklunch

13.00-14.30 Paneldiskussion. Medverkande: Karin Långström Vinge, Jonas Bromander, Niclas Blåder, Anna-Karin Hammar. Samtalsledare: Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein.

Plats: Sofia kyrka, Södermalm, Stockholm

Om offentliga ljud. Krönika i Skövde Nyheter idag

Skulle du vilja leva ditt liv ljudlöst? Jag skulle inte det. Jag är tacksam för att jag fötts med fungerande hörsel, även om jag skulle vilja stänga av öronen ibland.
Jag är övertygad om att ljud påverkar oss i lika hög utsträckning som ljus och dofter. De offentliga ljuden vi har i vår omgivning är därför av stor betydelse för humör och hälsa.

Fina ljud för mig är klingande barnskratt, den gurglande kaffemaskinen på jobbet, välkomnande hundskall och den älskades röst i gryningen. Musik naturligtvis, och så havsbrus och fiskmåsar vilka mina bohuslänska gener kräver visst mått av varje år.
Nervös blir jag av ljudet av inbromsande tåg som tutar. Fantasin skenar iväg. Rådjur? Ledsen människa som tror sig se sin sista utväg?
Kyrkklockor däremot gör mig varm i hjärtat och tar mig med in i en annan dimension av tillvaron. Kyrkklockorna ger bra tidsangivelser också - som en relik från tiden före modern tideräkning.

Så finns det naturligtvis irriterande ljud också. I allmänhet brukar folk störas av trivialiteter som avhandlas offentligt i mobiltelefon. För min del går det bra. Alltid kan man snappa upp några nya matidéer från samtal om kompletteringsinköp och grillförberedelser. Tänk vad duktiga folk är – fixar och ordnar för att livet ska vara så gott som möjligt.

Självklart blir jag irriterad och sänkt av vissa ljud. Vuxna människors gnäll, tystnaden som uppstår när laptopen laddat ur, sopmaskiner i centrum precis när jag ska prata i kyrkan, jodå.

Eller hissrösten på Elins Esplanad som efter att man trött åkt på självscanningsavstämning kvart i tio på kvällen med 47 varor hjälper en ner i avgrunden med orden ”kör neråt. Plan noll. Dörrarna öppnas”. Då anar man att slutet är nära.

Frälsarkransen i din smartphone


Ingen har väl missat att Frälsarkransen numera finns som app?
Jag tycker att mobilversionen av radbandet är jättebra. Jag började använda Frälsarkransen när den lanserades på 90-talet, och därefter lite då och då. Men jag tycker att radbandet som design är ganska klumpigt. Den här passar mig utmärkt!

Itunes
Verbum förlag

A propos Pride

Varje år hörs kritiska röster om Pride. I år inte så mycket om temt - öppenhet - som runt det faktum att fler heterosexuella ansluter sig. Var finns Pride, den plats där man som flata kunde få känna sig normal i betydelsen i majoritet?

Svaret ligger i att Pride har olika funktioner. Ur politisk synvinkel handlar det om att sätta fokus på de reformer som genomförts och som behöver sätta sig i folks medvetanden och attityder, samt blicka fram mot det som fortfarande behöver göras. Dit hör, i svensk kontext, naturligtvis kravet på slopad tvångssterilisering, skilsmässa och svenskt medborgarskap vid könskorrigering.

Politiska beslut är en sak. Attityder en annan, och i den bästa av världar skulle de kunna lagstiftas fram. Eftersom det inte är möjligt är valfrihet för närvarande enda vägen att gå. Stockholms läns landsting har politiker infört vårdval också inom gynekologi.

Svenska kyrkan har också mer att göra. Mer hbtq-kompetens. Valfrihet som fungerar när det gäller kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Precis som inom vården är det viktigt att få möta en präst eller diakon inom kyrkan som man har förtroende för. Och när det gäller kyrka och hbtq, är förtroendet fortfarande lågt. Det bevisas bland annat av det faktum att giftaslystna homosexuella par i högre grad väljer det borgerliga alternatiet än det kyrkliga.

Åter till Pride. Dagens Nyheters ledare är bra och påminner om behovet att rikta blicken mot dem i andra länder som fortfarande inte kan leva i öppenhet. Den internationella solidariteten är viktig, men bör kompletteras med ett mer solidariskt tänk än nu vad gäller flyktingpolitiken. Det går inte att utvisa människor som på grund av sexuell orientering riskerar dödsstraff i sina hemländer.

Men det finns de i Sverige som också kämpar med garderobsdörren. Pride handlar om såväl politisk manifestation som personligt mod. Som kristen känner jag ett ansvar att visa alla, men framförallt kristna syskon i tron hur en hbt-vänlig läsning av Bibel och bekännelse inte bara är möjlig utan helt enkelt den enda vägen. Det handlar om urval och tolkning. Biblisk samhällskunskap. Nu består tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken.


Åke Bonniers tankar i Pridetid
Helena Taubner om trångsynthet och hbt-frågor

Ps. Religion och hbt är en känslig kombo. Satirgruppen Grotescos enligt mitt tycke tänkvärda allvarligt roliga framträdande "Det är bögarnas fel" har enligt svt polisanmälts, och i kommentarsfältet hos dagen.se finns en del upprörda kristna röster.



Ps. Stort grattis, Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber. Dagen återger kritik från kristdemokraten Tuve Skånberg som menar att de inte längre har någon trovärdighet att företräda kristdemokratisk politik. Men, men. Välkomna till Folkpartiet!

Två riktiga surtweets

"Alla EU-länder måste erkänna båda föräldrarna"

14 av 27 EU-länder har infört möjligheten att ingå samkönat äktenskap eller registrerat partnerskap. Resten står passiva eller motarbetar aktivt samkönade pars rättigheter. Om inte en skarp påminnelse räcker om vilka skyldigheter alla EU-länder har, måste staterna i fråga anmälas till Europadomstolen, skriver EU-parlamentarikern Cecilia Wikström på DN Debatt."

Happy Pride!

Idag inleds Pridefestivalen, och invigningstalare är Thomas Beatie, mannen som fött tre barn. På 90-talet genomgick han könskorrigerande behandling, men behöll reproduktiva kroppsdelar.

I Sverige är det inte möjligt. Här måste människor steriliera sig innan de genomgår könskorrigering. Det är en form av tvångssterilisering som fler och fler vänder sig emot. Dags för Svenska kyrkan att uppdatera sig också.



Läs mer om Amanda, och Ulrika Westerlunds brev till KD:

"Ni ska besluta i frågan om ni som parti anser att Sverige ska ha kvar en lag som ger staten rätt att utsätta människor för påtvingade kroppsliga ingrepp, en lag som ger staten rätt att tvinga personer som vill byta juridiskt kön att sterilisera sig.
Förra veckan gav Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, ut en rapport om situationen för hbt-personers mänskliga rättigheter i Europa.
Rapporten belyste särskilt situationen för transpersoner och fokuserade bland annat på det djupt problematiska med att stater har lagar, som den svenska, som kräver att människor genomgår fysiska ingrepp för att uppnå en social rättighet. Kommissionären rekommenderar, under rubriken "Privatliv", Europarådets medlemsstater att: "Avskaffa sterilisering och andra obligatoriska medicinska ingrepp /... / som krav för att en person ska få sin könsidentitet juridiskt erkänd."


SvD
Trollhare
Om fantastiska Anna i DN

Syrlig vinbärspaj

Det finns inte mycket som är godare än en hemgjord paj med färska bär eller frukter. Idag gjorde jag en paj på vita vinbär, och den blev riktigt god! Man får vara beredd på att det blir syrligt med vinbär, men det kan ju balanseras med mera vaniljsås.Den här pajdegen är enkel och bra, och passar till det mesta.

Kolla så att du har margarin, mjöl, havregryn, socker, vaniljsocker hemma. Kolla så att ingen har lagt någonting i ugnen, och ställ sedan in den på 225 grader.

Tag fram matberedaren. Skär 150 g margarin i tärningar och lägg i matberedaren. Fortsätt med 2 dl vetemjöl, 1 dl havregryn, 1 dl socker och vaniljsocker efter tycke och smak. Mixa i någon minut, tills du får en jämn deg.

Lägg en klick flytande margarin i en ugnsfast form och smeta ut med hushållspapper. Lägg sedan degen i formen i önskad tjocklek. Jag brukar använda två skedar, för att kladda så lite som möjligt.

Sen ställer jag in formen i kylen en liten stund. Om du har vinbär på kvist, kan du använda tiden till att avkvista bären. Tänker du lägga på frysta blåbär, så är det en god idé att ha tinat dem innan. Låter du dem ligga i ett durkslag en stund, så rinner den mesta saften av, och du får en torrare paj.

Lägg sedan på bären i formen. Hur mycket bär du vill ha bestämmer du själv. En del gillar själva degen mer än bären, och om du hör till den skaran, så använd bären mer som dekoration. Själv vill jag gärna ha ett berg med bär. Och deg, haha.

Grädda i ugnen cirka en kvart. Servera med vaniljsås, glass eller vad du tycker passar.

Lycka till!

A prayer for the people of Norway and for all victims of violence and terror/ World Council of Churches

God of life, God of love:
In the face of unbearable tragedy we turn to you;
hear our cry, listen to our prayers, to our words, to our silence ...

God of healing, God of mercy:
Hear our prayers for the people of Norway;
for all in deep distress, for all who grieve, for the injured and the shocked, for those in despair.

May they be cared for and comforted.
For all in the emergency services working long hours to search, to listen, to care, to protect, to heal. May they be given strength and also find support.

God of mercy, God of peace:
Hear our prayers for all around the world facing terror and unspeakable violence;

May violence be overcome and the path to peace be found.

All human life is fragile, each of us is precious in your eyes,
Teach us to value one another as you value us.

God of justice, God of courage:
We pray for all leaders in times of crisis,
That they may act for the common good, offering hope and not fear.

God of courage, God of transformation:
We pray for our churches,
That they may be places of openness and forgiveness, planting the values of peace and justice in society.

Transform all fundamentalism and vengeance into attitudes that make for reconciliation.
May we learn to be children of your kingdom of love.

God of all grace and all thankfulness:
In gratitude we pray, giving thanks for the prayers and encouragement which come from so many people and places at this time of suffering, pain and mourning. We learn global solidarity in a time of crisis; may we not forget one another in less stressful times ahead.

These prayers and the heavy silence of our hearts we offer in the name of your son Jesus Christ who trod the path of peace in the face of violence.

Amen

Kyrkornas världsråd på Facebook

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...