Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?
I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".
För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.
Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.
Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.
I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?
Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:
I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".
För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.
Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.
Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.
I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?
Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:
I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.
"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.
Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.
Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."
