Jag brukar fråga konfirmanderna, ungefär i början av konfatiden, en massa saker för att se vad rätt vanliga 14-åringar har för inställning till Gud, livet och allt däromkring. En av de saker jag brukar fråga dem, är om de tror att det är enklare eller svårare att leva, om man tror på Gud. De får svara ”enklare” eller ”svårare” eller något mitt emellan. Så får de motivera sina svar.
Det är inte helt enkelt, och det tror jag inte att det är för någon av oss, ens bland de som har ägnat en större del av sitt liv i kyrkan. Svårare, säger några unga killar och tjejer, för det verkar vara så många bud att hålla reda på. Lättare, tror några, för då har man nån som alltid tänker på en.
Jag funderar också på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där?
Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockan på S:ta Birgittas kyrkogård, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.
Det är inte enkelt att leva, och tron på Gud innebär också tro på att Gud är aktiv genom sin skapelse, inklusive medmänniskor och motmänniskor.
Det är inte enkelt att leva. Det visar sig genom konfirmandernas tonårsbekymmer, i frusna händer på kyrkogården, i våra bibeltexter för dagen:
Mose har gjort sin ökenvandring och har målet i sikte, triumfen och segerjublet är snart nära – och så får han inte uppleva det utlovade landet. Gud hade sagt att han skulle dö, han skulle inte gå över dit.
Och bland Lukasevangeliets saligprisningar, där beskriver Jesus tydligt hur de som håller fast vid honom ska hatas, stötas bort och smädas. Det verkar inte alls troligt att det skulle vara lättare att leva, om man tror på Gud.
Men Jesus ger tillvaron en vändning. När vi kommit så långt ner som möjligt går, går vägen uppåt igen. Han talar om ett annat mål, som sträcker sig ännu längre fram än det som Mose hade, när han stod på gränsen till det heliga landet. Det finns något som är ännu mer heligt, än det allra mest heliga på jorden.
Helgonen, då? Det är ju deras dag idag. Helgonen brukar beskrivas som personer som levt nära Gud och som är förebilder för oss. Exempel på helgon är Jesu mor Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin. De visade genom sina liv att Gud finns.
På sätt och vis skulle man kunna säga att alla människor är helgon, därför att ingen människa skulle finnas om inte Gud finns. Liksom Paulus och Petrus, Birgitta och Elin, får vi utstå medgångar och motgångar. Och vi kan räkna med Gud, liksom Gud räknar med oss. Och genom berättelserna om helgonens liv, får vi det bekräftat.
Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, säger Jesus. Det kan vara svåra ord att ta till sig. Menar Jesus att de undernärda barnen i Somalia skulle vara lyckliga, för att de får ut sitt, sedan? Eller menar han helt enkelt att det inte går att göra så mycket åt den snedfördelning av jordens resurser som drabbar 99% av befolkningen negativt? Eller ligger poängen lite senare i talet: ve er som är rika? Menar Jesus att vi ska göra något åt orättvisorna?
Kämpa nu, vila hos Gud sen.?
Prästen Per Harling har översatt en chilensk tolkning av saligprisningarna:
Saliga de som är fattiga … inte de utan pengar,utan de vars hjärtan är fria att ta emot.
Saliga de som sörjer … inte de som vänder sin sorg inåt,utan de som höjer sina röster.
Saliga de ödmjuka … inte de som förödmjukar sig,utan de som är uthålliga och toleranta.
Saliga de som hungrar ... och törstar efter rättfärdigheten… inte de som gnäller,
utan de som kämpar. Saliga de barmhärtiga… inte de som ömkar sig, utan de som förlåter.
Saliga de renhjärtade … inte de blodfattiga,utan de vars liv är genomskinliga.
Saliga de som håller fred … inte de som undviker konflikter,utan de som ärligt konfronterar dem.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull … inte för att de lider,
utan för att de älskar.
En av årets konfirmander sa att bönen måste vara en bra grej med att tro på Gud. Jo, höll jag med.
Bönen är ett sätt att leva, ett sätt att leva sig igenom livet levande. Livet pendlar mellan ljus och mörker, men Gud är med, kanske särskilt i mörkret. Vi utlovas bättre tider, när vi befinner oss i situationer vi inte själva rår på. Herre, vänd vårt öde, ber psalmisten i Psaltaren, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. Och förväntan är stor: De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.
Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss. Jag vet fortfarande inte om det är enklare eller svårare att leva eftersom jag tror på Gud, men jag övar mig på att möta svårigheter med tillförsikt, och lättsamheter med förnöjsamhet.
Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.
Till sist, helgonet Paulus ord ur Romarbrevets åttonde kapitel: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Amen!
Amen!
(S:ta Helena kyrka)
