Varje år hörs kritiska röster om Pride. I år inte så mycket om temt - öppenhet - som runt det faktum att fler heterosexuella ansluter sig. Var finns Pride, den plats där man som flata kunde få känna sig normal i betydelsen i majoritet?
Svaret ligger i att Pride har olika funktioner. Ur politisk synvinkel handlar det om att sätta fokus på de reformer som genomförts och som behöver sätta sig i folks medvetanden och attityder, samt blicka fram mot det som fortfarande behöver göras. Dit hör, i svensk kontext, naturligtvis kravet på slopad tvångssterilisering, skilsmässa och svenskt medborgarskap vid könskorrigering.
Politiska beslut är en sak. Attityder en annan, och i den bästa av världar skulle de kunna lagstiftas fram. Eftersom det inte är möjligt är valfrihet för närvarande enda vägen att gå. Stockholms läns landsting har politiker infört vårdval också inom gynekologi.
Svenska kyrkan har också mer att göra. Mer hbtq-kompetens. Valfrihet som fungerar när det gäller kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Precis som inom vården är det viktigt att få möta en präst eller diakon inom kyrkan som man har förtroende för. Och när det gäller kyrka och hbtq, är förtroendet fortfarande lågt. Det bevisas bland annat av det faktum att giftaslystna homosexuella par i högre grad väljer det borgerliga alternatiet än det kyrkliga.
Åter till Pride. Dagens Nyheters ledare är bra och påminner om behovet att rikta blicken mot dem i andra länder som fortfarande inte kan leva i öppenhet. Den internationella solidariteten är viktig, men bör kompletteras med ett mer solidariskt tänk än nu vad gäller flyktingpolitiken. Det går inte att utvisa människor som på grund av sexuell orientering riskerar dödsstraff i sina hemländer.
Men det finns de i Sverige som också kämpar med garderobsdörren. Pride handlar om såväl politisk manifestation som personligt mod. Som kristen känner jag ett ansvar att visa alla, men framförallt kristna syskon i tron hur en hbt-vänlig läsning av Bibel och bekännelse inte bara är möjlig utan helt enkelt den enda vägen. Det handlar om urval och tolkning. Biblisk samhällskunskap. Nu består tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken.
Åke Bonniers tankar i Pridetid
Helena Taubner om trångsynthet och hbt-frågor
Ps. Religion och hbt är en känslig kombo. Satirgruppen Grotescos enligt mitt tycke tänkvärda allvarligt roliga framträdande "Det är bögarnas fel" har enligt svt polisanmälts, och i kommentarsfältet hos dagen.se finns en del upprörda kristna röster.
Ps. Stort grattis, Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber. Dagen återger kritik från kristdemokraten Tuve Skånberg som menar att de inte längre har någon trovärdighet att företräda kristdemokratisk politik. Men, men. Välkomna till Folkpartiet!
