Nu återstår endast dagar innan det är dags för nomineringsval i Skara. 10 januari är det dags för Skara stifts elektorer, diakoner och präster och samlas och nominera kandidater.
I facebookgruppen Mirjam eller Mose och på bloggen mirjamellermose.blogspot.com har kandidater föreslagits och diskuterats, och de som i nuläget sagt ja till kandidatur är (med reservation för att jag inte uppfattat) Carin Åblad Lundström, Leif Nordlander, Jaqueline Björnram och Åke Bonnier.De kandidater som nämndes inledningsvis, som Mikael Mogren, Fredrik Modéus, Michael Persson, Cristina Grenholm med flera, har alla tackat nej med hänvisning till utmaningar i nuvarande position eller av familjeskäl.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta motiven hos dem som tackar nej till kandidatur, men jag undrar ändå om Skara stift, med sin landsbygdskaraktär och med sitt avstånd till såväl storstad som teologisk fakultet, är attraktivt för en blivande biskop. När jag uttryckte dessa tankar på facebook för en tid sedan, fick jag ett surt meddelande från en skarabo som menade att jag, som präst, inte skulle uttrycka mig på det viset.
Men det som inte erkänns kan heller inte förändras. Har vi, som skarastiftare, gjort vårt för att "marknadsföra" Skara stift? Har vi utmärkt oss för något som får kollegor runt om i landet att höja på ögonbrynen och tänka - där skulle jag vilja verka som präst eller biskop!
Har Skara stift någon vision? Hittas verksamhetsplanen på stiftets hemsida? Räcker ideellt arbete och hållbar utveckling som visioner? Och vad är egentligen "skarastiftsandan", som det ibland talas om?Eller är det så att det är i församlingarna det händer? Och att stiftskansli och biskopsstol stenkastet från Skara domkyrka inte ses som attraktiva funktioner för den som "vill något"?
Här har avgående biskopen Erik Aurelius haft något att komma med. Hans inlägg i debatterna i Kyrkomötet har varit lysande, även om jag inte alltid delat hans uppfattning. Han har i sig själv förenat bibelvetaren, lutheranen och prästen till en biskop med humor och auktoritet. Tänk om någon i hans omgivning kunde ta för vana att twittra ut hans underfundigheter!
Sociala medier är dock på gång, även på stiftskansliet. Flera medarbetare syns nu på Facebook. Sedan behöver andra mål synliggöras. Vågar vi sticka ut? Konkurrera om de skarpaste pastorsadjunkterna? Vara stöd tid de pastorat som nu måste fundera över antalet kyrkobyggnader?
