För oss som arbetar i Svenska kyrkan finns emellanåt stort fokus på medlemskap i kyrkan. För somliga handlar medlemskapet om ett självklart ställningstagande, och gemenskap med andra.
Kanske ser en del Svenska kyrkan som en organisation bland många andra som känns viktig att stödja, inte minst för det diakonala arbetet. Som Röda Korset, med en touch av psalmsång och rättvisemärkt kyrkkaffe.
Så handlar det om medlemskap i facket. Varför är det nödvändigt? Även här kan det naturligtvis handla om solidaritet. Alla drar nytta av kollektiva avtal och centrala förhandlingar, men framförallt de som inte själva har förmågan, intresset eller tiden att engagera sig i frågor som rör arbetslivets former och strukturer. Och precis som med kyrkan tänker nog någon att det är bra att den finns – om och när kyligare vindar drar in.
Som arbetsgivare står Svenska kyrkans samfälligheter och församlingar inför ett par budgetmässigt besvärliga år. Underskott i budgeten i miljonklassen föranleder diskussioner om osthyvlar, neddragningar och kanske till och med uppsägningar av personal. Här måste KyrkA och de andra facken med anknytning till kyrkan vara på bettet när det gäller prioriteringar. Ska det satsas på tegel och betong, eller på kött och blod? Är det vettigt att säga upp personal och samtidigt ha kvar tomt ekande församlingshem? Tror arbetsgivarna att kyrkans grundläggande uppgift i framtiden ska kunna skötas av ideellt arbetande?
När det stormar är det som bekant en god strategi att sitta lugnt ner i båten. För mig handlar mitt medlemskap i KyrkA om att jag har tagit mig en plats i båten och väljer att lita på att mina kamrater styr. Men en än viktigare anledning för mig att vara medlem i facket, är att jag faktiskt får vara med i facket. Det är i grunden fråga om solidaritet med dem som inte får, men också om så mycket mer. Under det här året har vi upplevt en demokratiseringsprocess i världen som fått den ene diktatorn efter den andre att falla. Människors villkor blir långsamt bättre – och en av de mer betydande förbättringarna är möjligheten att få tänka och tycka fritt utan att det leder till repressalier som offentligt förnedring eller fängelsestraff. Att få bilda fackföreningar utan statlig inblandning och styrning är ett viktigt led i den processen.
Nästa gång någon har synpunkter på arbetsgivaren under lunchrasten på jobbet, så jubla. Inte för att det finns anledning att jubla över missförhållanden, men jubla över att du bor i ett land där det är tillåtet att vara sur på chefen utan att riskera uppsägning. Fackliga möten borde omramas med ballonger och Pommac. Inte för att löneförhandlingar eller centrala samverkansmöten är så festliga i sig, utan för att markera att vi lever i ett land där arbetstagare har möjlighet att ta del av information, att påverka sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter på arbetsplatsen. Det är ett drömscenario för de flesta löntagare i vår värld.
(Kyrkfack är medlemstidning för KyrkA.)
