I wish

Lukas och Simon har gått med i gruppen SNOOZA MINST EN TIMME VARJE MORGON.

Barnvagnsmålvakt, kanske?

Läser i DN om de nya orden för 2008. Inga direkt roliga, och en del är inte ens nya. Bilmålvakt, till exempel som beskrivs som "medellös person som står som ägare till en bil som han inte kan betala skatt för eller de parkeringsböter som den egentliga användaren orsakar".

Efter att ha varit tokförbannad en liten stund på den pappa som precis intervjuades i Rapport angående förslaget att tredela föräldraförsäkringen som uttryckte att de inte "hade råd att han går hemma", funderar jag på vad en sån som han kan kallas.

Jag föreslår barnvagnsmålvakt: "en medellös person som står som förälder till ett barn som han inte har råd/tid/lust att vara hemma med eller ta hand om de behov som den egentliga användaren orsakar".

Skämmes, #¤%/%¤#!

Dagens citat

"Följ efter den där droskan."

Helena Bergström som Selma Lagerlöf där hon i en avgörande scen, efter att ha beordrat flickvännerna att hålla sams, förföljer en lurig person genom staden för att lämna tillbaka en pistol som de fått sig levererad tillsammans med en bunt brev som avslöjar författarinnans kärleksaffärer (vilka kan leda till såväl fängelsestraff som inställd karriär) till hotellrummet där de befinner sig för att invänta utdelningen av nobelpriset i litteratur.

Man inte säga att det var mindre dramatiskt förr i tiden.

(Skämt åsido. Homosexualitet avkriminaliserades år 1944, men först 1979 stryks homosexualitet ur socialstyrelsens förteckning över sjukdomar.)

Dagens bild





Manlig emancipation när den är som mest effektiv.









Verksamhetsutveckling



Man hittar ständigt nya verksamhetsområden för gamla biblar och predikosamlingar. Dosera kurvor på racerbanor, till exempel. Kyrkofadern Schartau kan stötta på olika sätt.

Dagens bild


Okej, jag äter väl lite hundmat då, bara jag får köttbullar imorgon. Glöm nu inte bort, alla hundägare, att ställa chokladen på ett säkert ställe.

Årets feministiska julklapp - en get

Kommer du inte på några bra julklappar? Eller har alla allt? Eller vill du göra en viktig insats för världen?

Liberala kamraterna Birgitta Ohlsson och Jenny Sonesson skriver så här på Aftonbladet debatt:

"Kvinnor utan ekonomiska resurser får en dräktig get eller en get och en bock för att bedriva avel. De utbildas i djurskötsel. En get ger ungefär sju liter mjölk i veckan, en viktig näringskälla för undernärda barn. När getterna har blivit tillräckligt många kan familjen äta och sälja dem för att få pengar till att investera i redskap och utsäde. Den första killingen av honkön som föds ska kvinnan skänka bort till en annan fattig kvinna som åtar sig att göra samma sak."
Getter, fruktträd och annat kan köpas via Svenska kyrkans webshop.

God jul önskas alla bloggläsare!

Jesus has left the building

"Jag har funderat på att gå ur kyrkan i trettio år. Jag tror det får vara."

DN-krönikören Lasse Granestrand tänker om efter att ha varit på familjemässa med sitt barnkörbarn. Allt är lugnt och ljust, prästen rör sig mellan miljöpolitik och familjerådgivning. Ja, det är väl så det är med religion. Att finna ett jag mitt i allt vi, ett vi mitt i allt jag. I Katarina kyrka hänger inte en blödande avrättad jesuskropp utan ett tomt kors med en slängd mantel nedanför.

Jesus må vara ute i kylan. Och vi inne i värmen. Tack Jesus. Må vi komma ut till dig emellanåt också.

Kungafamiljen firar jul

...och kungabarnens respektive får inte vara med, säger kungen. Kanske dags för snart medelålders Victoria att börja stoppa korv i sitt eget hem?

Dagens bild


Det var väl ligga till bords man skulle göra?

Helenas lussekatter

Lovade i ett svagt ögonblick min mamma att baka lussekatter. Min mamma är fantastisk. Hon jobbar heltid på sjukhuset, hjälper sin pappa och oss med barnen och åker buss till min bror och hans sambo med jämna mellanrum. Till det är hon dubbelt så fräsch som jag. Hon bakar världens godaste lussekatter och allt annat också, men i år har jag fått förtroendet.

Så jag testar fru Taubners recept (hon verkar förtroendeingivande i köksfrågor) men russinen går ju fetbort. (Haha, det enda som är nyttigt i dom tar jag bort, men visst är det för kreddigt med fullkornslussekatter?)

Till ca 30 lussekatter:
175 g smör eller margarin
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
2 dl socker
1 g finstött saffran
2 dl russin
1,5 l vetemjöl
ägg till pensling
russin till garnering

Smält fettet, häll i mjölken - värm till 37 grader. Lös upp jästen i degspadet i en bunke/degmaskin, tillsätt salt, socker, saffran, russin. Tillsätt mjöl tills degen släpper från bunken - men inte för mycket! Knåda (eller kör maskinen) läääänge! Degen skall bli trådig.
Låt jäsa i bunken under en handduk i ca 45 minuter. Ta upp degen, knåda igen. Baka ut till lussekatter och garnera med russin. Låt jäsa på plåt under handduk i minst 30 minuter. Pensla med vispat ägg. Grädda i mitten av ugnen på 225 grader i 15-20 minuter. Njut!

Hos Helena kan du också läsa receptet på spanska med fler detaljer om hur man egentligen gör. Självklart ska Storebror vara med och baka, och engagera sig särskilt i momentet "hacer un "s" con los dos extremos".

Bilden: Ja, det blev ju rätt bra får jag säga.

Skillnad

Travtränaren Åke Svanstedt åtalsanmäls av Jordbruksverket efter anklagelserna om att han använder sk grisfösare (pinne med el i) för att få bättre fart på sina hästar. Ironiskt nog har Svanstedt företaget Elon som huvudsponsor.

Det går enligt vittnen som medverkat i TV4 till så att man under snabbjobb ger hästen en elchock samtidigt som man rycker tussarna ur hästens öron eller öppnar det helstängda huvudlaget, vanliga sätt att göra hästen mer uppmärksam på att den ska spurta. Däremot verkar det inte som om hästarna blivit bättre utan tvärtom blivit mer stressade och galopperat mera.

Jag undrar bara varför det räknas som djurplågeri att använda grisfösare när det handlar om hästar, men inte när de används på grisar. Det gör tydligen skillnad om man är ett varmblod eller om man ska bli blodpudding.

Det gör också skillnad om man är en lyckad travhäst eller inte. Ödet är grymt: gränsen för om man slutar som hamburgare i treårsåldern eller om man får pensioneras som avelsdjur är hårfin och det gäller att svansa först i mål. Vad blir det, måntro, hamburgare eller grisfösare, om hästen själv får välja?

Bedrövligt är det iallafall. Och vad kommer det sig att TV4, som föredömligt gräver i travträsket, sänder trav på bästa sändningstid dag ut och dag in där vi ser hästar piskas på upploppet?

Radio Skaraborg
Andra bloggar om
, ,

Vad rätten till mitt liv borde innebära

Jag funderar en del på vad arbetsgruppen om livets slutskede (Statens medicinetiska råd) kommit fram till angående dödshjälp, eller snarare läkarassisterat självmord där det alltså ska vara möjligt för en läkare att skriva ut en mängd dödande medicin till en person som befinner sig i livets slutskede med obotlig sjukdom och förväntat stort lidande.

Jag har tidigare varit tveksam till aktiv dödshjälp, men att en patient ska kunna få hjälp att avsluta sitt liv och därmed få större inflytande över sitt eget liv och välbefinnande är en tanke som jag finner mer och mer rimlig. Mina argument är bra, men självständighetsprincipen känns viktigare. Så här tyckte jag i januari 2006:

"Men legaliserad dödshjälp kan leda till att den negativa synen på funktionshindrade förstärks. Förtroendet för läkarna och sjukvården minskar ännu mer - vem bestämmer om jag är värd att satsas på? Om jag redan uppfattar mig som en börda för samhället - kommer jag känna "trycket" på mig att begära dödshjälp? Plågorna och svårigheterna ska väl ändå kunna lösas, eller åtminstone lindras i välfärdstaten Sverige! Jag är ändå rätt övertygad om att varje människas livs värde är absolut, och därför måste alla resurser sättas in. Medicin, samtals - och krisstöd och naturligtvis en vettig hemvård."
Rådet konstaterar samma sak. Dödshjälp är dock en annan sak, påstås det, men var skillnaden består mellan dödshjälp och läkarassisterat självmord är förstår jag inte. Prästen Daniel Brattgård som sitter i rådet konstaterar att det är viktigt att patienten själv tar pillren, men vad blir den känslomässiga skillnaden för läkaren? Redan idag skrivs ut dödliga mängder medicin, men det är inte tillåtet i Sverige att vara ta sitt liv om man är psykiskt sjuk, för då blir man inlåst enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Hur man ändrar lagen så att man ska kunna konstateras vara paykiskt frisk nog att kunna få avsluta sitt liv blir en intressant nöt att knäcka.

Jag tar intryck av journalisten och författaren Cornelia Edvardsons text i Svenska Dagbladet:

"Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för­vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse."
Döden är i sanning en del av livet. Hur livet blir vet vi inte, men vi vet att vi en gång kommer att dö. I Sverige kan vi fatta beslut om det mesta som rör våra liv, så länge det inte skadar andra. Här är abortlagstiftningen kontroversiell men nödvändig och diskuteras ibland i anslutning till debatten om dödshjälp, så också Edvardson:

"I Sverige ser vi till exempel, i namn av kvinnans rätt till makten över sin kropp, abort som en rättighet. Personligen skulle jag inte vilja ha det på annat vis, men jag är också medveten om att denna rättighet kan missbrukas. Jag tvivlar inte på att det finns fall då unga flickor eller vuxna kvinnor av förälder eller barnafäder medels psykisk eller/och fysisk tortyr tvingas att genomgå en abort, som alltid är en smärtsam process, trots att de helst ville föda och behålla barnet.

Skall vi för den skull avskaffa eller inskränka aborträtten? Eller bör vi erkänna att den absoluta rättvisan och rättfärdigheten inte låter sig lagstiftas fram ens i denna ”den bästa av alla tänkbara världar”? Jag, som lärt mig att vara rädd för alla världsliga anspråk på det absoluta och deras omänskliga följder, jag väljer det senare alternativet, det ofullkomliga och bristfälliga, och därmed erkännandet av våra mänskliga villkor."
Rätten till mitt liv borde få innebära rätten också till min död. Men jag vill skyddas av samhället så att jag inte fattar beslut om jag inte är kapabel till det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag är ledsen, vill jag bli vårdad för det. Om jag uttrycker att jag vill dö därför att jag lider av en obotlig sjukdom och inte har annat än plågsamt lidande att se fram emot, vill jag få hjälp att avsluta vården. Jag är egoistisk nog att tänka så om mig själv och min egen frihet - men att någon anhörig skulle behöva sluta så är en alltför svår tanke att tänka färdigt.

Fakta och argument för och emot
Föreningen Rätten till en värdig död
Vad tycker du?
Lakarassisterat sjalvmord ska inte vara tillatet i Sverige
Sk lakarassisterat sjalvmord borde vara tillatet i Sverige
Har inte funderat klart
Annat
pollcode.com free polls


Uppdatering fredag:
Johanna Nylander: Hjälp att dö eller hjälp att leva?

Jag är inte trevlig, jag vet

"Jag ringer inte. Jag blir uppringd."


Sa jag helsurt jag när jag för sjuttonde gången denna månad känns det som jag försökte stövla förbi telefonförsäljarna utanför ICA. Dom är ju inte bara där, dom är utanför Coop också. Är det samma folk eller är dom klonade? Och vid ingången till Commerce, och går man upp mot bokhandeln så står dom där också. Jag blir galen. Jag orkar inte tänka efter vad jag ringer med för abonnemang. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket jag ringer för. Jag vill inte ha något trådlöst bredband heller. Jag surfar med mobilen när jag vill surfa trådlöst, så jag vill inte byta abonnemang heller. Och hur stavar man till abonnemang egentligen *wiki på det* och jag hade rätt och om NÅGON ringer en gång till och vill få mig att byta försäkringsbolag eller beställa trädgårdsgödsel till nästa år kommer jag att slänga mobiltelefonen eller iallafall aldrig mera svara på den.

Alltså, kan jag inte bara, snälla, få gå in på ICA i fred och köpa hushållspapper och bajspåsar?

(Det här klagade jag på redan 2006 och det har verkligen inte hänt nånting.)

Uppdatering 22:56: Nu har jag tagit ett långt och avslappnande bad och därvid reflekterat över frågan jag brukar ställa till människor som sitter vansinniga och hoppar i min besöksfåtölj på jobbet, nämligen: "Jaha, och vad gör det här med dig?"

Bra fråga. Varför denna irritation? Jag tror det beror på att jag inte VILL vara otrevlig mot någon, när någon söker ögonkontakt vill jag inte titta bort och låtsas som jag inte ser. Frågar någon vad jag ringer med för abonnemang vill jag artigt svara vad jag ringer med för abonnemang. Jag kan till och med ta med fakturorna så dom ser exakt hur och när jag ringer, så att dom på sina anteckningsblock kan räkna ut vad jag skulle vinna på att byta till deras abonnemang.

Men det går ju inte. Som konsument kan man inte vara gränslös och prenumerera och abonnera på allt man träffar på när man är ute på stan. Det räcker med ett privatbredband. En digitalbox (eller två), en jobbmobil, en privatmobil, en jobbdator, ett vaktbolag, ett försäkringsbolag. Förresten, det är aldrig nån som ringer och frågar om jag vill abonnera på en annan vårdcentral. Det skulle jag köpa DIREKT.

Iallafall: eftersom jag är trött på finanskrisen också har jag ett bra tips till Anders Borg. Förbjud telefonförsäljarna på Commerce, så kommer köpindex att stiga minst trehundra procent i Skövde. Jag lovar. Jag kan tänka mig att själv åka dit en gång extra bara för att. Finns det verkligen inga prejudikat för sånt här?

Dagens sötchock: shiba inu-valparna

Live Broadcasting by Ustream

Shiba Inu Puppy Cam är den mest populära strömmen på live-videosajten ustream. De finns någonstans i San Francisco och ägarna satte upp camen för att hålla koll på valparna när de är på jobbet. En och en halv miljon människor följer dem! Som valpar är, sover de nästan jämt. Ibland leker dom, ibland kommer matte in. Är de off air, så är dom hos veterinären eller någon annanstans.



Andra bloggar om .

Hur man gör det svårt för sig

När en ny liten människa har registrerats hos Skatteverket ska försäkringar, blöjor, föräldratidningar och annat oumbärligt krängas via direktreklam till de förmodat konsumtionshysteriska understimulerade vårdnadshavarna. Häromdagen kom en ny tidning, en "gratis specialtidning till dig som just fått barn". Vad kul, det kan vara roligt att läsa om något roligare än finanskrisen och nobelfesten, tänkte jag och blev glad. Jag borde ju ha fattat misstankar eftersom prenumerationspremien var boken "Barnakuten, en handbok om små och sjuka barn", men jag tände två adventsljus och slog upp första sidan för att se vad jag som just fått barn behöver få för inspiration.

Jätteannons från apoteket om piller och crémer mot järnbrist, illaluktande flytningar, hemorrojder och hudbristningar. Vad...piggt det känns. Och under rubriken "56 coola saker din bebis kommer att göra det första året" handlar inte mindre än 39 punkter om hur och på vilka ställen bebisen kräks, bajsar, skriker och hur lite man får sova.

Symptomatiskt. Jag har precis läst Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma där hon skarpsynt och effektivt gör upp med moderskapets myter och den lidandekultur som föräldrar i världens bästa land att vara föräldrar i så ofta upprätthåller.

Disclaimer: Jag gnäller också emellanåt, jag har mina issues även om jag försöker isolera dem och inte låter dem påverka hela min tillvaro.

Nej, det behöver inte vara så svårt, men vi gör det svårare för oss än vad det behöver vara. Den här veckan är det säkert många föräldrar som står och svär över att behöva stryka luciaklänningar kvart över sex på morgonen. Men måste man stryka dem då? Eller varför inte sätta på ungarna könsneutrala tomte - eller pepparkaksdräkter? Hade jag haft döttrar hade jag tyckt att det skulle vara mycket enklare med tomtemysbyxor än tomtekjol med tights som håller i en kvart. (Varför man klär småtjejer i kjol och tights på dagis överhuvudtaget är för mig en gåta. Det blir svårt både att åka rutschkana och klättra i träd. Är det kanske inte meningen att tjejer ska leka aktivt utomhus?)

Det finns mycket att säga om Hanne Kjöllers bok, hon tar upp så mycket som jag så ofta tänker om roller och förväntningar. Attityder! Inte minst från mödravården, som hon skriver så här om:

"Mödravården är, till skillnad från annan vård som ska präglas av vetenskap och beprövad erfarenhet, genomsyrad av lull-lull och livmodersmysticism."

Själv blev jag till exempel avrådd från att bada bubbelpool under graviditeten, eftersom det kan "bubbla in bakterier". Den svenska amningsdoktrinen är ett annat exempel där vetenskapen sätts åt sidan. Amning är inte dåligt, men proportionerna när det inte fungerar blir fel. En tredjedel av alla nyblivna mammor har problem med att amma, skriver Hanne. Jag försökte i tre dagar med vårt första barn. En förståndig barnmorska sa till mig att jag skulle börja med bröstmjölksersättning ("för du anar inte hur många som sitter här på BB och försöker vara duktiga, och på vägen hem köper dom flaska och ersättning så att bebisen äntligen blir mätt"), och när jag meddelade beslutet kom en delegation av sjukvårdspersonal in på mitt rum för att kontrollera att jag verkligen hade förstått vilka konsekvenser mitt beslut kunde få.

Nu har Storebror varken blivit allergisk eller extra infektionskänslig, trots sin uppväxt med flaskmatning och två långhåriga hundar. Och antalet dagar jag vabbat kan räknas på ena handens tumme.

Den svenska doktrinen om helamning är den största och mest avgörande bromsklossen för jämställdheten, funderar Joanna Rubin Dranger i en radiokrönika. Komplettera med och släpp in flaskorna och den andra föräldern.

Politik bedrivs inte bara på BB utan också hos Livsmedelsverket och WHO. Livsmedelsverket rekommenderar helamning fram till sex månaders ålder, men barnläkaren Hugo Lagercrantz menar att WHO inte kan ge olika råd för olika delar av världen och "eftersom det är bra att fattiga kvinnor som lider brist på mat och rent vatten ammar så länge barnet klarar sig på bröstmjölk måste man råda svenska kvinnor till samma sak."

Trots att vi i Sverige varken har problem med matbrist eller rent vatten i kranarna, ska vi förväntas ha samma (moraliska) attityd till bröstmjölksersättning som de kvinnor som tvingas blanda sitt pulver i giftvatten. Syna argumenten, men tänk själv och bestäm själv över din kropp.

Livsmedelsverket har dock kommit med vetenskapligt grundade rekommendationer om amning och alkohol. Måttlig konsumtion av alkohol är inte farligt för det ammade barnet, men det struntar barnmorskorna i. Rådet att ammande kvinnor inte får dricka vin är moraliskt och inte medicinskt motiverat. Ett glas vin på en fest är visserligen inte farligt - men det är föräldrarnas beteende man vill komma åt. På Livsmedelsverket är man dock kritiska enligt Sveriges Radio.

Det finns en hel del myter och fördomar som vi skulle må bättre av om vi kunde slippa ifrån. Men det krävs en hel del för att våga bryta mönster och leva det liv man faktiskt vill, och inte det man kanske borde. Jag är också trött på att småbarnsperioden förväntas vara ett ständigt suckande över dagistider, sömnbrist och bajskonsistens. Föräldraledigheten behöver inte innebära ett halvår i total sunkighet. Vissa dagar hinner man inte duscha, men de flesta dagar gör man faktiskt det. Börjar man klättra på väggarna av att "gå hemma", så är utomhus bara på andra sidan ytterdörren. Somliga nätter sover man inte, men å andra sidan behöver man inte vara pigg och utvilad på jobbet klockan kvart över åtta. Den allmänna förskolan börjar inte förrän halv nio, och personalen där dör inte av att du lämnar barn utan att ha hunnit borsta tänderna, plattångat luggen eller om du har kräk på tröjan. Njut istället av att du har barn överhuvudtaget, att storebror kommer att få tre härliga timmar med kompisarna och att du har en ny dag framför dig. Det kan ju faktiskt bli en härlig dag.

Tidigare bloggat om kvinnosjukvård:

Vad sjukvården ska hantera och inte
Svar till Mats Selander
Vad är det som händer egentligen?
I jämställdhetens namn

Coachar

Jag: Jaha, idag ska ni till domkyrkan på julvandring med femårsgruppen. Kommer du ihåg vem som var i stallet i Betlehem?

Storebror: Krösus Sork. Han fick guldpengar.

Lillebror: Höö-höö.

Coachad

Jag: Jaha, är jag smalare om rumpan nu då?

Storebror: Nej, men din näsa är större.

Lillebror: Höö-höö.

Award



Jag har fått en award från Eva - tack, tack! Det finns så många bra bloggar jag läser och tycker om, så jag skickar awarden vidare till sju slumpvis utvalda:

Marcus, Sara, Helena, Jeez, Miriam, Andelieb och Johnny.

1. Den som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den blogg du fick awarden ifrån.
3.Ge den vidare till sju andra bloggar och länka till dom.
4. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de fått en award.

Sluta tänk. På med överdragsbrallorna bara.

Trodde först att jag läste fel i platsannonsen i Kyrkans tidning där en stockholmsförsamling efterlyser en präst som "gillar ungdomar och konfirmander, men som också vill vara vanlig präst med dop, begravningar och gudstjänster.." men det står faktiskt så.

Av detta kan man dra minst två slutsatser. För det första är det tydligen ovanligt att vara präst som gillar ungdomar och konfirmander. Det blir vanligare att präster deklarerar att de inte "vill ha" konfirmandarbete i sin tjänst, på grund av att de är för gamla, att de inte orkar med läger, att de haft så många konfirmander redan, eller att de inte tycker att det är roligt. Detta har flera biskopar reagerat på och de tycker inte att det synsättet är okej.

En liten påminnelse som vad som står i Kyrkoordningens portalparagraf:

"I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”

Då är frågan: vilka är det som ska uppmärksamma, då? Är det i huvudsak präster (och församlingspedagoger) mellan 25 och 40 som ska ansvara för majoriteten av församlingens konfirmander? Med tanke på att det blir rätt många dagar att vara borta från barn och familj (fyra lägerdygn per konfirmandgrupp) är det inte underligt att arbetsgivarna letar efter präster som kan tänka sig ungdoms - och konfirmandprofil eftersom redan anställda backar ur en efter en. Det är ju bara det att det är svårt att rekrytera komministrar överhuvudtaget. Att dessutom rekrytera en ung (?) präst som lätt är borta en sådär 12-16 nätter (förutom beordrad och egenvald fortbildning och gudsigbevare självvalda fritidsaktiviteter) är nästan en omöjlighet. Kom igen när jag är 57 år, då kan jag åka på läger varje helg utan att logistiken hemma brakar ihop. Men då är det väl inte någon som vill anställa mig som ungdomspräst.

För det andra drar jag slutsatsen att man ska gilla ungdomar och konfirmander för att jobba med dem. Ja, det kan ju vara klädsamt att präster tycker om människor oavsett ålder. Men det har skett en förskjutning i attityden till konfirmandarbete. Från att ha varit en arbetsuppgift vilken som helst är det nu specialiserade, superengagerade, "brinnande" ungdomspräster som ska ansvara för kunskapsförmedling och kulturbärande. Risken är att de som inte känner sig lika brinnande inte känner sig hemma eller välkomna i konfirmandarbetslaget.

Ponera ett liknande resonemang om man söker diakon för arbete bland äldre: (Jo, det är väl mest diakoner som arbetar med äldre?) Vi söker en diakon som gillar pensionärer och sjuka människor. Vad? Det gör väl alla? Eller vem erkänner att man får panik av syföreningsauktioner? Eller att man inte vet hur man ska hantera att dementa drägglar på en?

När det gäller barn och ungdomar däremot är det helt okej att tacka nej. Bara för att man inte gillar dem. Eller känner sig tillräckligt engagerad. Eller för att man inte har någon sovsäck. Eller för att man inte vet hur man sätter upp tält eller för att man får svamp mellan tårna av att ha gummistövlar på sig.

Inte undra på att konfirmandstatistiken ser ut som den gör i vissa delar av vårt land. Det är dags för en attitydförändring när det gäller våra barn och ungdomar. Dom är inte "framtiden" som med sina kyrkoavgifter ska bekosta våra löner och lokaler, utan dom är NU.

Nu råkar jag tycka att det är en god metodik att åka på läger, sova i tält och uppleva Guds närvaro i solstrålarna som glittrar i flodens vatten som vi sen döper någon konfirmand i, men tycker man att det är besvärligt kan man ha läger på en ombonad lägergård eller konferensanläggning. Huvudsaken är snart att vi har konfirmandläger alls.

Bilderna är från Kyrkekvarn.

Andra bloggar om: , ,

Till Lukas

Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.
(Psaltaren 121)

Fokus

När jag är dop-präst försöker jag inspirera föräldrarna att fundera på ceremonins insida plus praktiska detaljer som vem som ska läsa tackbönen, hälla upp vattnet och vilka psalmer vi ska sjunga.

Men nu när jag är dop-mamma funderar jag mest på om maten ska räcka till alla gästerna, vilken färg jag ska ha på servetterna samt hur lillebror, två månader och femochetthalvt kilo, ska komma i dopklänningen gjord för tvåveckorsbebisar.

I vilket fall tror jag bestämt att Gud kommer att bli glad för murgrönan som jag kommer att dekorera dopfunten med.

Gästbloggare: Johanna Fredriksson

"Det kunde varit du...men då säger jag att det är jag.

Så började jag mitt tal i Skövdes svenska kyrka den 1:e december på WAD. Jag är en 23 år gammal, relativt bortskämd svensk tjej som pluggar till bagare, extra knegar som det via nattshift, jobbar med hiv prevention m.m. och har mitt egna soul band samt lever som de flesta "Svenssons" i Sverige.Och ingen kan väl tro att en icke homosexuell, intravenös missbrukar eller person som inte har afrikanskt ursprung och inte ligger runt så mkt kan få hiv??

Men Hiv bryr sig inte om din hudfärg, om du delar spruta med ngn, var du kommer ifrån, om du har en fast relation eller vad du har för sexuell läggning. Det betyder att vem som helst kan drabbas då viruset är ett humant immunbrist virus! Det handlar om en gång, ett enda misstag. Man brukar prata om risk grupper men det är själva risken i sig att tro att man inte är en risk. År 2005, då jag var 20 år, hade haft en fast relation i ca.2 år, pluggade, reste, arbetade som en tok och levde livet, damp det plötsligt ner ett vitt brev från Sahlgrenska ner i min brevlåda en tidig morgon. Jag hade inte varit sjuk eller visat några symptom på att ngt fysisk var fel med mig...som jag relaterade till hiv. Där emot hade jag jobbat mkt under en period så jag var lite trött och hängig. Dock så valde jag konstigt nog att inte öppna detta brevet förrens tre dagar efter att jag fått det då min intuition sa mig att ngt inte stämde. Det är ju inte var dag som man får ett brev från sjukhuset, när det gäller mitt fall, jag trodde inte heller att det var ngt allvarligt. Dagarna gick och efter tre dygn så en morgon rev jag upp brevet och där stod det mkt riktigt,-"Vänligen kontakta oss så snarast som möjligt............................"

Jag slog numret som stod nerskrivit vid slutet av det vita arket under kuratorns handstil och efter några minuter svarade en röst i andra ändan med timid ton. Efter en presentation av vad jag hamnat, nämligen på hud och könsmottagningen, förstod jag att inte allt var som det skulle. Jag sa vad jag hette och att jag hade fått ett brev hem i brevlådan där det stod att jag så fort som möjligt skulle kontakta dem på sjukhuset. Rösten på andra linjen blev direkt mkt allvarligare och frågade om jag kunde komma redan idag vid tolv snåret? Irreterat svarade jag att jag skulle till jobbet, men om det gick snabbt vore det ok. Jag frågade också vad det var det gällde eftersom hon hade sagt att det behövde ta några blodprover på mig, men då svarade damen i andra ändan att det är bättre att vi tar det när du kommer hit istället.

Magen knöt sig på mig men jag var fortfarande samlad medans jag tog mitt pick och pack, knöt skorna och ställde ifrån mig kaffet på bordet brevid tvn hemma. 20 min. hem ifrån mig gick snabbt med spårvagnen och plötsligt var jag där, utanför den stora entrén. Jag gick med bestämda steg upp för den dunkla sten trappan, mot till kuratorns rum och knackade på. En allvarlig och ödmjuk kvinna i 60 års åldern öppnade dörren och bad mig stiga på. Hon hade glasögon, korpsvart hår och kanon rosa läppstift samt såg väldigt elegant ut.Jag satte mig ner vid sidan av hennes kateder, medans hon satt brevid mig och kollade sorgset för att sedan fråga vad jag trodde ärendet gällde?Jag sa att jag som tonåring hade haft problem med mina njurar så de kanske behövde göra ett kontroll prov för att se så att allting var ok....det kanske skulle komma att behöva göra ett cancer test? Eller så behöver det göra ett hiv test sa jag och flinade lite för det var inte en verklighet som fanns för mig. Hiv drabbar väl bara speciella, säregna personer...jag har ju pojkvän och är som vem som helst, hyffsat skötsam och rekoderlig, inte kunde jag ha hiv? Eller?? Kuratorn kollade på mig med ledsam blick och sa att det var det sistnämda som jag nämt...det hade nämligen varit en kille här och testat sig och det visade sig att han var hiv positiv.Jag blev tyst, grät inte ens....och satt så en lång stund, tills tårarna började rinna då jag frågade vad som behöver göras, vad händer nu?-"

Vi behöver som sagt ta några blodprover på dig och sedan så kommer du få komma tillbaka rätt snabbt för att få provsvaren."-"Då gör vi så, sa jag", och sedan var det som att trycka på en röd stopp knapp där efter, jag fullföljde allt likt en organiserad robot. Jag tog mina prover, gick tillbaka till spårvagnen, ringde min mamma som blev helt skärrad men sa precis som jag hade sagt uppe på sjukhuset att jag vill inte planera eller prata mer om det här förrens jag har fått provsvaren, tills dess finns det inget vi kan göra åt saken. Mina vänner och resterande av familjen ringde jag likaså och förklarade situationen för då det chockat inte förstod vad det var som hände. Tre dagar gick, jag hade jobbat på som vanligt, umgåts med mina vänner...och slagit upp fakta om hiv på nätet samt läst på för att förbereda mig på vad eventuellt komma skulle, men det var inte så lätt. Fördomarna och all stigmatisering var ngt som jag inte i min vildaste fantasi skulle kunnna förbereda mig inför känslomässigt, sjukdomen har sin gång dock med medecinering och tillsynes relativt normalt levene för många i dagens samhälle. Men vad är ett liv utan att leva till fullo? Mina första tankar var hur min pojkvän skulle reagera? Skulle jag få leva ensam resten av mitt liv? Den enda tanken som inte infann sig i denna stund var när jag skulle dö. Utan hur skall jag fortsätta leva det liv jag har kvar, jag är ju bara 20 år.Och plötsligt satt jag där, med min mamma och min moster på sjukhuset vid tolv tiden en kall augusti förmiddag och väntade på doktorn....i 15 min.Sedan så kom hon, en blond kvinna i 30 års åldern med glasögon och vit rock samt med ett A4:a papper i handen. Hon skakade kraftigt och allvarligt hand med oss alla tre och ledde mig och min mamma in till undersökningsrummet tär vi fick sätta oss ner framför en gammal kateder med henne framför oss, knappandes på datorn med pappret i handen. Hon fortsatte trycka på tangenterna, kollade på pappret ett par ggr och vek det sedan för att sedan föra vidare blicken till min mor och sedan till mig.-"Vad tror du att svaret är, Johanna?" Då sa jag att jag inte visste....trotts att mag känslan sa ngt annat. 1/5000 hindras från att bli smittade av hiv vid eventuell risk av smitta, men det kunde omöjligt vara jag.Till slut så löd orden att jag måste tyvärr säga att du är hiv positiv.

Detta var för 3 år sedan och efter att min familj, mina vänner och min dåvarande pojkvän hade fått gråta sina tårar och jag förklarat för dem att jag är fortfarande Johanna och jag vill inte att ni behandlar mig som ett offer då jag har möjlighet till att leva ett liv som jag vill leva, som frisk med en för stunden i ett visst avseende kronisk sjukdom. Fördomar och okunskap kommer jag få stöta på, men jag hanterar det när det kommer i min väg, jag vill fortsätta leva som jag levat innan med studier, min musik och arbete. Jag tänker inte isolera mig eller ge upp, döden vet jag inte när den kommer men leva vet jag att jag kan så varför bör jag inte göra det?Detta var enormt viktigt för mig just då, där jag stod med tårarna nere på kinderna och gråten i halsen. Men trotts denna livsomvändning har jag aldrig känt mig så mänsklig.
Är det inte konstigt, att så fort en människa står vid en avgrundskant, det är då man helt plötsligt, allt som oftast börjar ta vara och prioritera sitt liv? Mina vänner finns kvar, min familj likaså..de som vet om min livssituation. Den enda som i rädsla, chock och okunskap vände mig ryggen för ett år var min pappa, som sa att han inte visste någonting om det här, för honom var det här som pest eller kolera, kunde vi ens äta på samma tallrikar?? Jag skickade upp fakta om hiv i broshyr form till honom, men han lät dem ligga olästa. En dag så fick jag ett brev hem i brevlådan där han förklarade mig som dumdristig och naiv som dragit på mig denna sjukdom och han inte kunde ta ansvar för om jag kom och hälsade på honom och smittade ner mina syskon samtidigt. Ett år gick och en dag så fick jag ett sms om att han gärna ville träffas samt kunde åka ner till Gbg...detta skedde också och jag satt tyst i 2 tim. på en restaurang i centrum med lunch tallriken framför mig då han förklarade varför han reagerat som han gjort. Efter en stund sa jag,-"Det är ok, vi har pratat om det här nu och det är förlåtet men inte glömt." Så förblev det också. Idag har vi en hyffsat bra relation, vi pratar iaf med varandra på ett neutralt och sansat sätt. Vi är alla människor som reagerar på olika sätt samt drabbas av tillsynes mindre eller större problem flera gånger i livet, det viktigaste är hur vi väljer att leva med dem dock och vad vi gör av dem, att vi vågar känna samt föra en kommunikation för att lösa de som vi inte förstår, i den eventuella okunskap vi har, att tårar och ilska får komma ut när det finns möjlighet för det. Det är trots allt kontrasterna som ger liv, har ni tänkt på det? Hur skulle livet vara om varje dag var den samma, då skulle man aldrig uppskatta det som kom i ens väg eller ta lärdom av de erfarenheter som tittade fram då varje upplevelse är unik och betydelsfull för ens utveckling. Allting i livet har en baksida och en framsida, detta bör uppskattas mer, men det är inte förrens man får en ny chans eller är sårbar som detta görs, vi kanske skall börja fundera lite mer över varför vi beter oss så här och hur vi lever? Som sagt det kunde varit du, det kanske är du och det är jag."
Johanna Fredriksson talade i S:ta Helena kyrka på Världsaidsdagen den 1 dec 2008.


Andra bloggar om: , ,

Jaha

Har ni också fått brev från ICA med rabatt på varor ni köper ofta? Själv får jag numera billigare hushållspapper, hundbajspåsar och tvättmedel. Och jag som trodde på riktigt att jag är en sån där glamorös lattemamma. Mohaaa.....


Andra bloggar om , .

Dagens bild


Höjden av lycka.

Monica Greens tal...

"Vi måste återigen upplysa om riskerna för smitta och påminna om faran med hiv/aids. Man kan inte ta för givet att ens partner är hiv-negativ. Varje människa har ett eget ansvar för att skydda sig själv och andra. Kondom skyddar mot hiv; fromma förhoppningar eller moralism gör det inte."
...på världsaidsdagen hittar du här.

Värderat

"Det är ju svårt att villkora rätten att söka asyl med att man skriver på ett kontrakt. Men syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare."
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann berättar i Ekots lördagsintervju om förslaget om kontraktskrivning med invandrare. Det är ju bra med svenska värderingar om jämställdhet, men vilka då? Att det är ok att mammor tar 80% av vabbandet, att tjejer med invandrarbakgrund slipper gympan och att prinsessan Madeleine inte får förlova sig förrän kungen och riksdagen officiellt har godkänt kronprinsessans pojkvän?

Andra bloggar om:, ,, intressant

Världsaidsdagen: Det kunde varit du!

Den 1 december uppmärksammar vi World Aids Day med en musikgudstjänst i S:ta Helena kyrka i Skövde. Medverkande är Johanna som lever med hiv, Monica Green som berättar om hiv - och aidspolitik idag, Anna Bohman spelar flöjt, Andreas Berglund och kören Dissonans sjunger. Christine Ödell Bellino spelar orgel och piano och jag själv leder gudstjänsten.
Arrangeras av Svenska kyrkan i Skövde och RFSL Skaraborg. Välkommen kl 18.30, då bjuder vi på fika. Gudstjänsten börjar kl 19.00.

Vi är här för att visa solidaritet och empati. I år har vi valt att fokusera på situationen i Sverige. Det står alls inte i motsats till engagemanget mot hiv och aids i Afrika eller Centraleuropa, för Sverige, Skaraborg och Skövde är en del av världen. Och hiv och aids finns också här.
"Det kunde varit du" är vårt tema. Och det är du, och jag. Ingen av oss kan säga att vi inte är drabbade av hiv och aids, eftersom världen är drabbad av hiv och aids. Idag får vi bryta tystnaden, tänka efter och visa vår solidaritet.

Jag tror på Gud. Jag vet inte hur du tänker dig Gud - som kärleken själv, källan till allt liv och godhet. För mig har Gud visat sitt ansikte när Gud föds som ett barn, som vi pratar om i jultiden. Ett barn som ser oss rakt in i ögonen och möter vår blick. Gud på jorden retade upp en hel del och jag tror Gud gör det fortfarande. Gud bryter sönder gränser, upprättar de som ställts utanför gemenskapen, upphäver diskriminering.

Jesus säger: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa som är mina minsta bröder och systrar, det har ni gjort för mig."

Det kunde varit du. Och det kan vara du som är medmänniskan för en annan människa. Underskatta inte dig själv! Det kan vara tack vare dig som någon annan människa orkade ta sig upp ur sängen i morse. Och det kan vara tack vare din gåva till Svenska kyrkans internationella arbete som någon kunde äta frukost i morse.

Det kan vara av ditt ljus som någon tänder sitt ljus!


Andra bloggar om: , ,

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...