Så började jag mitt tal i Skövdes svenska kyrka den 1:e december på WAD. Jag är en 23 år gammal, relativt bortskämd svensk tjej som pluggar till bagare, extra knegar som det via nattshift, jobbar med hiv prevention m.m. och har mitt egna soul band samt lever som de flesta "Svenssons" i Sverige.Och ingen kan väl tro att en icke homosexuell, intravenös missbrukar eller person som inte har afrikanskt ursprung och inte ligger runt så mkt kan få hiv??
Men Hiv bryr sig inte om din hudfärg, om du delar spruta med ngn, var du kommer ifrån, om du har en fast relation eller vad du har för sexuell läggning. Det betyder att vem som helst kan drabbas då viruset är ett humant immunbrist virus! Det handlar om en gång, ett enda misstag. Man brukar prata om risk grupper men det är själva risken i sig att tro att man inte är en risk. År 2005, då jag var 20 år, hade haft en fast relation i ca.2 år, pluggade, reste, arbetade som en tok och levde livet, damp det plötsligt ner ett vitt brev från Sahlgrenska ner i min brevlåda en tidig morgon. Jag hade inte varit sjuk eller visat några symptom på att ngt fysisk var fel med mig...som jag relaterade till hiv. Där emot hade jag jobbat mkt under en period så jag var lite trött och hängig. Dock så valde jag konstigt nog att inte öppna detta brevet förrens tre dagar efter att jag fått det då min intuition sa mig att ngt inte stämde. Det är ju inte var dag som man får ett brev från sjukhuset, när det gäller mitt fall, jag trodde inte heller att det var ngt allvarligt. Dagarna gick och efter tre dygn så en morgon rev jag upp brevet och där stod det mkt riktigt,-"Vänligen kontakta oss så snarast som möjligt............................"
Jag slog numret som stod nerskrivit vid slutet av det vita arket under kuratorns handstil och efter några minuter svarade en röst i andra ändan med timid ton. Efter en presentation av vad jag hamnat, nämligen på hud och könsmottagningen, förstod jag att inte allt var som det skulle. Jag sa vad jag hette och att jag hade fått ett brev hem i brevlådan där det stod att jag så fort som möjligt skulle kontakta dem på sjukhuset. Rösten på andra linjen blev direkt mkt allvarligare och frågade om jag kunde komma redan idag vid tolv snåret? Irreterat svarade jag att jag skulle till jobbet, men om det gick snabbt vore det ok. Jag frågade också vad det var det gällde eftersom hon hade sagt att det behövde ta några blodprover på mig, men då svarade damen i andra ändan att det är bättre att vi tar det när du kommer hit istället.
Magen knöt sig på mig men jag var fortfarande samlad medans jag tog mitt pick och pack, knöt skorna och ställde ifrån mig kaffet på bordet brevid tvn hemma. 20 min. hem ifrån mig gick snabbt med spårvagnen och plötsligt var jag där, utanför den stora entrén. Jag gick med bestämda steg upp för den dunkla sten trappan, mot till kuratorns rum och knackade på. En allvarlig och ödmjuk kvinna i 60 års åldern öppnade dörren och bad mig stiga på. Hon hade glasögon, korpsvart hår och kanon rosa läppstift samt såg väldigt elegant ut.Jag satte mig ner vid sidan av hennes kateder, medans hon satt brevid mig och kollade sorgset för att sedan fråga vad jag trodde ärendet gällde?Jag sa att jag som tonåring hade haft problem med mina njurar så de kanske behövde göra ett kontroll prov för att se så att allting var ok....det kanske skulle komma att behöva göra ett cancer test? Eller så behöver det göra ett hiv test sa jag och flinade lite för det var inte en verklighet som fanns för mig. Hiv drabbar väl bara speciella, säregna personer...jag har ju pojkvän och är som vem som helst, hyffsat skötsam och rekoderlig, inte kunde jag ha hiv? Eller?? Kuratorn kollade på mig med ledsam blick och sa att det var det sistnämda som jag nämt...det hade nämligen varit en kille här och testat sig och det visade sig att han var hiv positiv.Jag blev tyst, grät inte ens....och satt så en lång stund, tills tårarna började rinna då jag frågade vad som behöver göras, vad händer nu?-"
Vi behöver som sagt ta några blodprover på dig och sedan så kommer du få komma tillbaka rätt snabbt för att få provsvaren."-"Då gör vi så, sa jag", och sedan var det som att trycka på en röd stopp knapp där efter, jag fullföljde allt likt en organiserad robot. Jag tog mina prover, gick tillbaka till spårvagnen, ringde min mamma som blev helt skärrad men sa precis som jag hade sagt uppe på sjukhuset att jag vill inte planera eller prata mer om det här förrens jag har fått provsvaren, tills dess finns det inget vi kan göra åt saken. Mina vänner och resterande av familjen ringde jag likaså och förklarade situationen för då det chockat inte förstod vad det var som hände. Tre dagar gick, jag hade jobbat på som vanligt, umgåts med mina vänner...och slagit upp fakta om hiv på nätet samt läst på för att förbereda mig på vad eventuellt komma skulle, men det var inte så lätt. Fördomarna och all stigmatisering var ngt som jag inte i min vildaste fantasi skulle kunnna förbereda mig inför känslomässigt, sjukdomen har sin gång dock med medecinering och tillsynes relativt normalt levene för många i dagens samhälle. Men vad är ett liv utan att leva till fullo? Mina första tankar var hur min pojkvän skulle reagera? Skulle jag få leva ensam resten av mitt liv? Den enda tanken som inte infann sig i denna stund var när jag skulle dö. Utan hur skall jag fortsätta leva det liv jag har kvar, jag är ju bara 20 år.Och plötsligt satt jag där, med min mamma och min moster på sjukhuset vid tolv tiden en kall augusti förmiddag och väntade på doktorn....i 15 min.Sedan så kom hon, en blond kvinna i 30 års åldern med glasögon och vit rock samt med ett A4:a papper i handen. Hon skakade kraftigt och allvarligt hand med oss alla tre och ledde mig och min mamma in till undersökningsrummet tär vi fick sätta oss ner framför en gammal kateder med henne framför oss, knappandes på datorn med pappret i handen. Hon fortsatte trycka på tangenterna, kollade på pappret ett par ggr och vek det sedan för att sedan föra vidare blicken till min mor och sedan till mig.-"Vad tror du att svaret är, Johanna?" Då sa jag att jag inte visste....trotts att mag känslan sa ngt annat. 1/5000 hindras från att bli smittade av hiv vid eventuell risk av smitta, men det kunde omöjligt vara jag.Till slut så löd orden att jag måste tyvärr säga att du är hiv positiv.
Detta var för 3 år sedan och efter att min familj, mina vänner och min dåvarande pojkvän hade fått gråta sina tårar och jag förklarat för dem att jag är fortfarande Johanna och jag vill inte att ni behandlar mig som ett offer då jag har möjlighet till att leva ett liv som jag vill leva, som frisk med en för stunden i ett visst avseende kronisk sjukdom. Fördomar och okunskap kommer jag få stöta på, men jag hanterar det när det kommer i min väg, jag vill fortsätta leva som jag levat innan med studier, min musik och arbete. Jag tänker inte isolera mig eller ge upp, döden vet jag inte när den kommer men leva vet jag att jag kan så varför bör jag inte göra det?Detta var enormt viktigt för mig just då, där jag stod med tårarna nere på kinderna och gråten i halsen. Men trotts denna livsomvändning har jag aldrig känt mig så mänsklig.
Är det inte konstigt, att så fort en människa står vid en avgrundskant, det är då man helt plötsligt, allt som oftast börjar ta vara och prioritera sitt liv? Mina vänner finns kvar, min familj likaså..de som vet om min livssituation. Den enda som i rädsla, chock och okunskap vände mig ryggen för ett år var min pappa, som sa att han inte visste någonting om det här, för honom var det här som pest eller kolera, kunde vi ens äta på samma tallrikar?? Jag skickade upp fakta om hiv i broshyr form till honom, men han lät dem ligga olästa. En dag så fick jag ett brev hem i brevlådan där han förklarade mig som dumdristig och naiv som dragit på mig denna sjukdom och han inte kunde ta ansvar för om jag kom och hälsade på honom och smittade ner mina syskon samtidigt. Ett år gick och en dag så fick jag ett sms om att han gärna ville träffas samt kunde åka ner till Gbg...detta skedde också och jag satt tyst i 2 tim. på en restaurang i centrum med lunch tallriken framför mig då han förklarade varför han reagerat som han gjort. Efter en stund sa jag,-"Det är ok, vi har pratat om det här nu och det är förlåtet men inte glömt." Så förblev det också. Idag har vi en hyffsat bra relation, vi pratar iaf med varandra på ett neutralt och sansat sätt. Vi är alla människor som reagerar på olika sätt samt drabbas av tillsynes mindre eller större problem flera gånger i livet, det viktigaste är hur vi väljer att leva med dem dock och vad vi gör av dem, att vi vågar känna samt föra en kommunikation för att lösa de som vi inte förstår, i den eventuella okunskap vi har, att tårar och ilska får komma ut när det finns möjlighet för det. Det är trots allt kontrasterna som ger liv, har ni tänkt på det? Hur skulle livet vara om varje dag var den samma, då skulle man aldrig uppskatta det som kom i ens väg eller ta lärdom av de erfarenheter som tittade fram då varje upplevelse är unik och betydelsfull för ens utveckling. Allting i livet har en baksida och en framsida, detta bör uppskattas mer, men det är inte förrens man får en ny chans eller är sårbar som detta görs, vi kanske skall börja fundera lite mer över varför vi beter oss så här och hur vi lever? Som sagt det kunde varit du, det kanske är du och det är jag."
Johanna Fredriksson talade i S:ta Helena kyrka på Världsaidsdagen den 1 dec 2008.
Andra bloggar om: hiv, sjukvård, världsaidsdagen
