Sluta tänk. På med överdragsbrallorna bara.

Trodde först att jag läste fel i platsannonsen i Kyrkans tidning där en stockholmsförsamling efterlyser en präst som "gillar ungdomar och konfirmander, men som också vill vara vanlig präst med dop, begravningar och gudstjänster.." men det står faktiskt så.

Av detta kan man dra minst två slutsatser. För det första är det tydligen ovanligt att vara präst som gillar ungdomar och konfirmander. Det blir vanligare att präster deklarerar att de inte "vill ha" konfirmandarbete i sin tjänst, på grund av att de är för gamla, att de inte orkar med läger, att de haft så många konfirmander redan, eller att de inte tycker att det är roligt. Detta har flera biskopar reagerat på och de tycker inte att det synsättet är okej.

En liten påminnelse som vad som står i Kyrkoordningens portalparagraf:

"I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”

Då är frågan: vilka är det som ska uppmärksamma, då? Är det i huvudsak präster (och församlingspedagoger) mellan 25 och 40 som ska ansvara för majoriteten av församlingens konfirmander? Med tanke på att det blir rätt många dagar att vara borta från barn och familj (fyra lägerdygn per konfirmandgrupp) är det inte underligt att arbetsgivarna letar efter präster som kan tänka sig ungdoms - och konfirmandprofil eftersom redan anställda backar ur en efter en. Det är ju bara det att det är svårt att rekrytera komministrar överhuvudtaget. Att dessutom rekrytera en ung (?) präst som lätt är borta en sådär 12-16 nätter (förutom beordrad och egenvald fortbildning och gudsigbevare självvalda fritidsaktiviteter) är nästan en omöjlighet. Kom igen när jag är 57 år, då kan jag åka på läger varje helg utan att logistiken hemma brakar ihop. Men då är det väl inte någon som vill anställa mig som ungdomspräst.

För det andra drar jag slutsatsen att man ska gilla ungdomar och konfirmander för att jobba med dem. Ja, det kan ju vara klädsamt att präster tycker om människor oavsett ålder. Men det har skett en förskjutning i attityden till konfirmandarbete. Från att ha varit en arbetsuppgift vilken som helst är det nu specialiserade, superengagerade, "brinnande" ungdomspräster som ska ansvara för kunskapsförmedling och kulturbärande. Risken är att de som inte känner sig lika brinnande inte känner sig hemma eller välkomna i konfirmandarbetslaget.

Ponera ett liknande resonemang om man söker diakon för arbete bland äldre: (Jo, det är väl mest diakoner som arbetar med äldre?) Vi söker en diakon som gillar pensionärer och sjuka människor. Vad? Det gör väl alla? Eller vem erkänner att man får panik av syföreningsauktioner? Eller att man inte vet hur man ska hantera att dementa drägglar på en?

När det gäller barn och ungdomar däremot är det helt okej att tacka nej. Bara för att man inte gillar dem. Eller känner sig tillräckligt engagerad. Eller för att man inte har någon sovsäck. Eller för att man inte vet hur man sätter upp tält eller för att man får svamp mellan tårna av att ha gummistövlar på sig.

Inte undra på att konfirmandstatistiken ser ut som den gör i vissa delar av vårt land. Det är dags för en attitydförändring när det gäller våra barn och ungdomar. Dom är inte "framtiden" som med sina kyrkoavgifter ska bekosta våra löner och lokaler, utan dom är NU.

Nu råkar jag tycka att det är en god metodik att åka på läger, sova i tält och uppleva Guds närvaro i solstrålarna som glittrar i flodens vatten som vi sen döper någon konfirmand i, men tycker man att det är besvärligt kan man ha läger på en ombonad lägergård eller konferensanläggning. Huvudsaken är snart att vi har konfirmandläger alls.

Bilderna är från Kyrkekvarn.

Andra bloggar om: , ,

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...