Det var så att vi stod allesammans längst fram i Våmbs kyrka, storasyskonen till dopbarnet hade hällt upp vatten i dopfunten och jag bad dopbönen. Plötsligt hör jag storebror, 4 år, säga med hög och tydlig röst, med en pondus som bara en fyraåring kan ha:
”JAG SER EN SPINDEL!”
Vid dop och familjegudstjänster får man som präst ha en viss beredskap för församlingsbornas spontanitet, men det här kände jag att jag inte riktigt kunde släppa. Jag såg vaktmästaren längst ner dra efter andan, och släktingarna började fnissa förtjust.
Själv har jag en viss respekt för spindlar, och jag tänkte snabbt att det blir väldigt knepigt att utföra momentet vattenösning om det simmar omkring en spindel i dopskålen.
Jag avrundade bönen och gick fram till storebror som pekade triumferande ner i dopfunten. ”Många ben”, informerade han mig om, men jag kunde inte se någon spindel.
Till slut förstod jag vad han såg. Ingraverat i botten av dopfunten finns Kristusmonogrammet, med sitt P och sitt X. Sex ben, förvisso, med huvud. Ni ser det här på det stora påskljuset.
”Just det”, sa jag. Så fick jag förklara hur Kristusmonogrammet består av de två första bokstäverna i Kristus på grekiska, och att det tecknet också finns på det stora ljuset i kyrkan, och på dopljuset som lillasyster får med sig hem.
”Och Gud väver ju livet trådar, så det är inte så dumt att likna Gud vid en spindel”, sa jag.
Idag är det Midsommardagen, och Skapelsen är vårt tema. Människor firar uppenbarligen ljuset, blommorna, träden, livet, oavsett om man tror att Gud ligger bakom skapelsen eller inte.
Det goda livet blir synligt vid våra högtider, men också livets skuggsidor. Det vi inte hade räknat med. Det som inte blev som vi hade tänkt oss. Den ofrivilliga ensamheten eller den påtvingade gemenskapen.
Allt detta hör till skapelsens villkor. På det personliga planet, men också om vi ser lite längre än vår omedelbart personliga intressesfär.
Klimathotet är fortfarande aktuellt. Vi drar vårt strå till stacken genom att källsortera och välja obesprutade jordgubbar. Vi kanske ger kollekt till flyktingar drabbade av katastrofer relaterade till klimatpåverkan.
Somliga säger att det står illa till med vår värld. Medan midsommarbordet förbereds, hör jag på radion rapporterna från rättegången efter dödsskjutningarna i Norge. Ond, bråd död, och experterna försöker komma fram till hur en människa kan begå så fasansfulla handlingar.
Ja, vad kan mörkret i vår värld ställa till med?
Jag går ut till vår lilla kryddhörna och konstaterar att gräslöken inte växt till sig i den utsträckning jag räknat med. Inte bara människor behöver ljus och värme för att kunna leva ett gott liv.
Det var då som den fyraåringe storebroderns ord kom tillbaka till mig. Det räcker inte heller med sol och värme. Jordgubbstårta och perfekt inlagd sill. Vackra bordsdekorationer och sommarstuga med sjöutsikt. Inte på sikt.
Gud väver livets trådar. Fint så. Jag njuter av nyutslagna rosor, en just skördad rädisa, och allt det där som gör livet värt att leva. ”Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje”, läser vi i Apostlagärningarna.
Men ljuset, det som vi behöver i våra hjärtan, är mer än det som solen kan frambringa.
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Orden, som inleder Johannes evangelium, talar om Jesus. Jesus som är ordet, livet, människornas ljus.
Jesus som kom till oss med ljus, värme, försoning, hopp. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kan ge oss hopp i detta livet: att hur illa något än ter sig vara, så är det ändå inte slutet.
Jesus ger oss hopp om det eviga livet. Jag läser ur Uppenbarelseboken om skapelsens fulländning:
”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.
Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.
Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”
Så, ser du ljuset här på jorden? I din vardag? I människor runt omkring dig, eller där du inte hade väntat dig?
Jesus sa en gång att den som inte blir som inte tar emot Guds rike så som ett barn gör det, kommer aldrig dit in. Så, kanske vi kunde bli som storebror i Våmbs kyrka: inte låta vår nyfikenhet sätta gränser, utan spana och kika, leta och kämpa.
Kanske vi också finner något oväntat, kanske ett tecken på Guds närvaro, Guds kärlek och omsorg om oss?
Jag vill avsluta predikan med en Edith Södergrans ”Ljusfälten”!
Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under – jag går inte under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träd fram ur det gåtfulla ljusfältet!
Oböjlig väntar min kraft.
Amen.
(S:ta Helena och S:t Johannes kyrkor)
